Byn Brunn, centrum i Hedesunda, ligger omkring fyra mil från Gävle centrum. Hedesunda var förr en egen kommun men utgör nu med sina omkring 40 småbyar, Gävle kommuns sydligaste del. Landskapet är låglänt med skogar, hedar och mossar. Kring Dalälven som flyter genom södra delen är landskapet ljust och öppet. Älven utgör gränsen mellan nordligt och sydligt. Här finns tex, ek som sällan växer längre norrut. Älven breder ut sig till ett sjölandskap, Hedesundafjärdarna. Hedesundaåsen går rakt igenom socknen, den är en del av Enköpingsåsen. Rullstenåsen drar över älven som en långsmal ö skild från fastlandet genom två smala sund i norr och söder.

Där åsen möter älven, ligger Hedesundas centralbygd. Förr gick en vik av fjärden in på norra älvstranden, öster om åsen. Det var en öppen sankmark som översvämmades vår och höst. Området kallades Flan, som kommer av det dialektala ordet "flade", uppgrundad vik. Höskörden på de översvämmade strandängarna blev riklig, säkerligen en av anledningarna till att människor en gång bosatte sig här. För att skydda strandängarnas hö från vattnet, stackades det på stackstolar. Det var en upphöjd plattform med en stör i mitten som höet hässjades på. De här karaktäristiska hässjorna kan ha givit Hedesunda sitt namn; Häs-sundet, sundet där det hässjas. Men namnet kan också syfta på den hed som finns mitt i socknen. Centralbyn Brunn har fått sitt namn efter en brunn eller källa som troligen låg vid ”Hallens” i södra Brunn.

Hedesunda har många och små byar som ligger nära varandra i centralbygden, till skillnad mot andra socknar där byarna är få och stora och ligger en bit ifrån varandra. Hälften av byarna (20) har rötter från vikingatiden eller äldre. De andra byarna uppstod under medeltiden och på 1600-och 1700-talen.

När laga skiftesreformen infördes i Hedesunda mellan 1860 och 1880 (ännu tidigare, i ett par byar) bröts det gamla bebyggelsemönstret med bykärna och odlingsmarker omkring den. Gårdarna flyttades ut från bykärnan för att samla ägorna kring den egna gården. Samtidigt revs också de stugor där fattigfolket bodde. Dessa fick bli torpare eller backstugusittare på de utskiftade gårdarnas marker.
Många byggnader som finns idag har byggts efter laga skiftesreformen, på senare delen av 1800-talet eller vid byggruscherna kring sekelskiftet och 1920-och 1930-talen.
På 1940-talet revs många gamla hus, stora ekonomibyggnader uppfördes och bostadshus upprustades eller byggdes om. Senare tiders nybyggen har uppförts framför allt i tätorten Brunn och byarna där omkring.

Ett av de äldsta husen i Hedesunda är ett soldattorp i Kågbo. Det är knuttimrat med blyspröjsade fönster, troligen byggt på 1600-talet. I Ålbo finns en trösklada på Per-Larsgården, från samma århundrade. På 1700-talet blev parstugor vanligt, det finns flera sådana i Hedesunda, bla hembygdsgården vid kyrkan och prästgårdsflygeln. Under 1800-talet förhöjdes parhusen med en eller två våningar. Sådana hus kan man se i Byn och Norrsveden.

Kring sekelskiftet fick husen utsmyckade verandor och brokvistar, de röda husen fick vita knutar och fönsterlister. Senare byggdes bostadshusen lite bredare och målades med ljusa oljefärger istället för rödfärg. Att det har funnits gott om sten och kalk i socknen kan man se på alla stenmurar, grindstolpar, stenkällare, stenbroar och kalkslammade byggnader. Det har funnits många stenarbetare i bygden.
Området kring kyrkan har många intressanta gamla byggnader. Förutom kyrkan, byggd 1775, finns där församlingshemmet som en gång inhyste socknens första skola från 1848, en prästgård och klockargård. Där ligger också "gammelstugan", en parstuga som flyttades från Esk-Ersgården 1913 till Kungsgården nära kyrkan. Den ägs av Hembygdsföreningen och är ett museum. Flera gamla gårdar och andra byggnader finns strax intill. En järnåldersgrav är ytterligare en fingervisning om platsens urgamla ursprung.

I Hade ligger Hadeholms herrgård, ett karolinskt träslott som byggdes på 1680-talet och som då tillhörde Gysinge bruk, numera privatägt. En karta från mitten av 1700-talet visar att det hörde sex stora uthuslängor till gården, dessutom en brunn, en stor humlegård, bastu, ria, sädesbod, smedja och kvarn. I närheten låg soldat- kolar- och skogsvaktartorp och en krog.
Det har funnits ett 30-tal fäbodar i Hedesunda. I skogarna norröver fanns sommarfäbodarna och på fjärdens öar låg de fäbodar som användes på hösten. Fäboväsendet var igång ända in på 1930-talet.
Hedesunda har haft två avrättningsplatser. Den ena låg i norr vid den gamla åsvägen nära Främlingshem och den andra i söder vid gränsen mot Östervåla. Bebyggelsen i Hedesunda består till största delen av egnahem. Det finns 185 hyreslägenheter.

Text: Karin Fürst

Källa:
Hedesunda - översiktlig bebyggelsehistorik, Gävle stadsarkitektkontor, Lena Box, 1988.

Befolkning

Hedesundas befolkning omfattade 2 843 personer 1998 - 1999

Åldersfördelning:
0 - 6 år 239
7 - 15 år 365
16 - 24 år 248
25 - 64 år 1429
65 - 74 år 270
75 år och uppåt 297
85 % av befolkningen bor i småhus.


HISTORIA

Stenåldern (10 000-1 800 f kr)
Den stora inlandsisen har dragit sig tillbaka från det land som många tusen år senare kommer att kallas Sverige. Havet täcker ännu de östra delarna av Gästrikland men Söderåsen och landet väster därom sticker upp ovan havsytan. Klimatet är milt, växtligheten frodig med stora lövträdsskogar.
Hit kom människor för 7000 -8000 år sedan. Spåren efter de -trindyxor och avslag av kvarts och flinta - finns på Länsmuseet i Gävle. Fynden har gjorts i Kågbo, Brunn och Bäck. På Ön har man funnit rester efter vad man tror är en stenåldersboplats.

Men det ska dröja ytterligare flera tusen år innan människor blir fast bosatta i Gästrikland.
Allt eftersom landet höjde sig ur havet följde människorna efter kustlinjen. Närheten till älven och havet var viktig, stenåldersmänniskorna fiskade ål, braxen, gädda och abborre. De fångade säl och sjöfågel och samlade in fågelägg. I de stora tall- och lövskogarna jagade de, älg, hjort, bäver, rådjur, vildsvin och björn. (Fångstgroparna kan man se än idag).
De samlade ätliga rötter och växter, som ängssyra, kirskål, nässlor, persilja, nötter och svampar. En sund kosthållning. Så var folket på stenåldern friska också, även om medellivslängden var låg. Det antas att stenåldersfolket levde tillsammans i små grupper som förflyttade sig efter årstiderna - jämlika och egendomslösa.

Bronsåldern (1 800-500 f kr)
Jakt och fiske fortsätter att vara den viktigaste försörjningskällan under bronsåldern. Det kan ha varit så att två kulturer levde sida vid sida i Gästrikland. En fångstbefolkning i inlandet som levde på jakt och insjöfiske och ett annat folk vid kusten som levde på jakt, fiske, boskapsskötsel och kanske sädesodling. Men det kan också ha varit samma befolkning som flyttade säsongsvis.
Gästrikarna hade kontakt med bla, Mälardalen. Det finns inte många spår av Gästriklands befolkning från denna tid. Ett hundratal gravrösen och några föremål. Det är tre holkyxor i brons, en av dem har hittats i Hedesunda, en rakkniv i brons och två pilspetsar i kvartsit. Föremålen finns på Länsmuseet.

Järnåldern (500 f kr-1050 e kr)
Vid den här tiden har klimatet blivit kallare och fuktigare. Hedesunda hör till några av de tidigaste uppodlade områdena i länet. Det var för omkring 2500 år sedan som området fick sin första bofasta befolkning. Dalälvens årliga översvämningar lämnade näringsrikt slam efter sig, det var gynnsamt för odling. Hade, Brunn och Ön är förmodligen Hedesundas äldsta byar.
Bofastheten och odlandet av vete och korn bidrog visserligen till att fler människor kunde livnäras men livet blev samtidigt mer sårbart vid missväxt, torka, överbefolkning och av smittsamma sjukdomar. Betes-och åkermarker utarmades och tidvis var det ont om mat. Medellivslängden under tiden kring tusenårsskiftet uppskattas till mellan 25 och 30 år. Privategendomens etablerande ledde till fiendskap och stridigheter.

Det gick åt mycket timmer till hus och inhägnar och till träkol för metallsmältning. Lövträdsbestånden minskade fort. Gran och myrmark bredde ut sig.
Järnåldersfolket i Gästrikland bosatte sig helst vid korsningar mellan åsar och vattendrag, båda viktiga fraktvägar. Mellan de bebyggda platserna bredde ödeskog och sankmarker ut sig, som isolerade de olika bygderna från varandra.

Redan under 500-talet framställdes järn ur myrmalm, i landskapet. De fynd som har gjorts i Gästrikland från järnåldern är framför allt järnframställningsplatser och stora gravfält. Hedesundas största gravfält ligger vid Koffsta. Det består av flera gravfält som kan ha varit sammanhängande från början. Där finns både högar, runda och rektangulära stensättningar från yngre järnåldern ( 500-1050 e kr). På norra delen av Ön finns gravfält med ett 15-tal gravar från yngre järnåldern och på södra delen, vid Kristinelund, finns gravfält från folkvandringstiden (400-550 e kr). Under senare tid har några av gravarna på Ön skadats av skogsbruksmaskiner. Någonstans på Ön har man hittat ett spänne som är mycket ovanligt i Sverige med ursprung i finsk eller baltisk kultur från 1000-talet e kr.

I norra Hade, söder om Dalälven, finns ett gravfält från romersk järnålder (0-400 e kr). Det ligger vackert, 200 meter från vattnet med utsikt över fjärden. Här hittades, på mitten av 1800-talet, delar av tre silverbeslagna dryckeshorn i brons från 300-talet, och fem dräktspännen i brons från 500-talet, fynden visar på förbindelser med de romerska Rhenprovinserna och Svarta havsområdet. Dessutom hittades en järnkniv, två spjutspetsar av järn, en järngaffel, järnslagg, pärlor och järnnitar från 500-800-talen. Vägen som drar fram på Hedesundaåsen över Ön är urgammal, den förband Mälardalen i söder och bygderna norrut. Det är troligt att en handelsplats bildades där åsen och älven möttes i Hedesunda, kanske i Hade.

I Hade finns en runsten. Den förstördes delvis av ägaren till Gysinge bruk, tillika landshövdingen i Västmanlands län, på 1700-talet. Han lät släthugga övre delen av stenen och hugga in sitt namnskiffer och årtalet 1752. 1960 sattes en bit av runstenen, som återfunnits, fast med stenkitt och järnkrampor. Den enda kvarvarande runskriften på stenen lyder: ....efter sin moder.... Stenen förmodas ha rests på Hades gravfält vid slutet av 1000-talet. Ytterligare en sten, en bildsten, hittades 1976, sönderslagen i sex delar.

Resterna efter två stora kolningsgropar (där träkolen som man hettade upp järnframställningsugnen med, gjordes), kan ses bla vid Sällvallsvägen på Hedesundaåsen i Hedesunda. I närheten, vid Varva Backe, finns landskapets största slaggvarp. Här har troligen funnits många ugnar som har producerat järn för export.

Under vikingatiden (800-1050 e kr) organiserades ledungen. Det var ett kustförsvar som organiserades och bekostades av administrativa områden vid kusterna. Östra Gästrikland hörde till Rodens (Roslagens) ansvarsområde, vilket hade en jarl som högsta ansvarig. Handeln fortsatte i form av vikingatåg i österled, bla till Miklagård (Istanbul) och Särkland (den islamska världen med Bagdad som huvudstad). Där bytte vikingarna till sig mynt, smycken, tyger och vapen mot pälsverk, honung och slavar. Gävlebukten var en viktig hamnplats för dessa färder. Vikingatågen västeråt liknade mer plundringsfärder.

Det var de rika vikingasläkterna som senare blev en överklass av rika jordägare. Och det var ur denna klass den svenska adeln så småningom växte fram. Befolkningen ökade under vikingatiden, det fanns då omkring 150 byar i Gästrikland med upp till tio gårdar i varje by. I hela Sverige beräknas befolkningen ha varit omkring 750 000.

Till skillnad från landskapen runtomkring, hade Gästrikland stora fyndigheter av sjö-och myrmalm. Till en början tillverkades järn mest till husbehov men snart skedde det i stor skala. Eftersom behovet av järn till vapen, (en stormannaklass och Sveariket höll på att växa fram) och redskap ökade, innebar det att järnframställningen gjorde landskapet till en betydelsefull plats. Det drog till sig människor, främst från Mälardalen, som kunde konsten att framställa järn. Det antas att det fanns en organisation omkring järnexporten. Det kan ha funnits "järnstationer" där järnet framställts, smidits och lastats för transport. Slagg efter järnframställning har hittats på 500 platser i Gästrikland, även i gravhögar. Det tyder på att järnet hade en mycket stor betydelse. Att järnet medförde ett visst välstånd för en del, visar sig i de importerade lyxföremål som har hittats i gravar från den här tiden. Vikingatida gravfält finns bla i Ålbo.
Fynd visar att järn har framställts i blästerugnar i Gästrikland i ungefär 1000 år. De största och mest synliga slaggvarparna i Gästrikland finns bla i Ås, Hedesunda, där har man också hittat rester efter blästerugnar.

Även brytning efter silver har gjorts i trakten under olika perioder. I Hade bröts det bly och silver på mitten av 1500-talet men de första brytningarna kan ha ägt rum redan vid tiden för Jesu födelse. Hade silvergruva, Anders-Persgruvan, kan numera ses som ett vattenfyllt hål vid ett bergsstup öster om Östervålavägen.

Den enda funna fornborgen i landskapet ligger på Kittilberget i Hedesunda. Den är ca 90 gånger 70 meter och består av en inre ringvall av sten och en yttre vall. Vallarna är mellan två och fem meter tjocka och har varsin ingång. På Kittilberget går de omgivande byarnas gränser samman. Man kan därför anta att borgen var en gemensam anläggning, där befokningen kunde ta skydd i orostider.Kittilberget kallas för övrigt Klocksberg i folkmun, det är för att man där huggit sten till kyrkbygget. Rester av ett stenbrott ligger i den östra delen av borgen.
För den specialintresserade kan nämnas att Länstyrelsen i Gävleborg tagit fram en cd-rom med information om var det finns fornlämningar i länet.

Medeltiden (1050-1520)
Kristendomens utbredning under medeltiden innebar stora förändringar. Ägandet och arvslagarna ändrades till individens fördel, det kollektiva förlorade i betydelse. Under lång tid fanns hedendomen med sin asatro och kristendomen sida vid sida. Äldre tiders tro, seder och bruk vävdes in i den nya religionen. På, eller i närheten, av de kultplatser där folket offrade till asarna, byggdes kristna kyrkor. Och hedniska riter som tex midvinterblotet, "övertogs" av de kristna som istället införde firandet av Jesus födelse. De hedniska kultplatserna kallades "vi". De låg ofta i bygdernas centrum. Även i Hedesunda fanns ett "vi". Det antas ha legat väster om nuvarande Hedesunda kyrka. Enligt gamla dokument hette gården Kungsgården förr Vibol, det betyder gården vid viet. Norr om Kungsgården fanns en bro som hette Vibro, den revs på 1950-talet.

Hedesunda utvidgades genom att Kågbo och Dalkarlsbo uppodlades. De största byarna under medeltiden var Brunn, Ålbo, Ön och Hade.
En stenkyrka uppfördes på 1200-talet, där nuvarande kyrka står. Läs mer under rubriken "Kyrkor".

Fynd tyder på att det varit mycket strider och oroligheter i Gästrikland, landskapet var gränsland mellan södra och norra Sverige. Gränsen mot Hälsingland gick genom storskogen Ödmården. Det sägs att ett stort slag mellan danskar och svenskar ägt rum på fälten utanför kyrkan på 1490-talet. Borgarna i Uppland ville vara i union med Danmark. Men bönderna i Gästrikland och Dalarna höll på Sten Sture. Eftersom trakterna kring Hedesunda är ett gränsland mellan norr och söder är det mycket möjligt att en strid kan ha stått här. Pilspetsar och mässingsdetaljer som kan komma från ringbrynjor har hittats på Sunds åker utanför kyrkan. Försvarsanläggningar, vallar och pålspärrar, från samma tid, har hittats i Främlingshem och Östveda. Man har också funnit människoben i något som kan ha varit en massgrav på åkern bakom kyrkan.

I norra Hedesunda finns en gammal befästning, Stavs skans eller Gadeborg som den också kallas. Den är omkring 60 meter i diameter omgiven av en fyra meter bred vallgrav. Hur gammal Stavs skans är vet man inte men den kan vara från 1400-talet eller början av 1500-talet

1500-1900
Järnframställningen fortsätter att spela en viktig roll. 1549 befallde kung Gustav I, om brytning i Hadeberg som ansågs rikt på bly (och silver).
Nu började flera hyttor anläggas. Ertmanshyttan (på mitten av 1600-talet benämnd Biörnhyttan) nämns i dokument från 1540-talet. Det var troligen en av de första hyttorna. Rester av hyttan och delar av vägen där malmen från Dannemora fraktades, finns kvar än idag. Där finns också gruvschakt att beskåda. 1666 anlades den större Hyttöns masugn. På grund av den dåliga malmtillgången avstannade driften efter en kort tid. Masugnen revs 1725 men byggdes upp igen omedelbart efter. Driften togs upp än en gång på 1820-talet men lades återigen ned,1880. En 15 meter stor masugnsruin och resterna efter ett kolhus finns kvar än idag.

Brytning efter silver har förekommit i Hedesunda också på Gustav Vasas tid. Öppningen till en av gruvorna fanns på Brunn, den stängdes runt 1900. Där ingången till gruvan en gång fanns, står nu en stor ek.

En ny grupp växte sig stark - bruksägarna. För att få tillgång till träkol till sina masugnar köpte de upp hemman och skogar. De självägande bönderna blev kolare, forkarlar eller landbönder (arrendatorer) på hemman som ägdes av Gysinge och Söderfors bruk.
Bönderna i Hedesunda ålades av kronan att förse Söderfors ankarbruk med träkol. Arbetet med att bygga och sköta milorna var slitsamt. Men denna binkomst var viktig för bönderna och för torparna helt nödvändig. Kolningsarbetet skulle hålla på ändå in på 1940-talet. I Sevallbo fanns en central kolningsplats med fem-sex milor som användes till slutet av kolningsperioden. Kolbottnar finns kvar på många platser i skogarna runt Hedesunda. Söderfors bruk hade ett kolupplag vid Kvillanudden och Gysinge ett i Hade.
En annan inkomstkälla under 1800-talet var insamlandet av bark som man sålde till garverier, tex Mattons i Gävle.

Det fanns många husbehovssågar i Hedesunda. På 1700-talet fanns småsågar tex vid Kessmansbo, Ölboån, Lindåsen, Bastfallet och Nybo. Kronan som först och främst såg till brukens behov av träkol stängde många småsågar. Omkring 1700 lade kronan ned 39 procent av Gästriklands skattesågar.
På 1600- och 1700- talen byggdes många torp och gårdar i skogarna runtom om bygden. En del av de byggdes av invandrare från Savolaks - svedjefinnar. De brände ned skog och odlade sedan råg i askan. Genom att de tog områden med ibland oklara gränser i anspråk och även brukade stora skogsområden, hamnade de ofta i konflikt med bruksherrar och bönder.
Genom ortsnamn lever minnet av svedjefinnarna vidare. Ett av de första finntorpen var Nybo, Finnböle ett annat. Ortsnamn med "fall", (syftar på svedjefall), påminner också om den tiden: Fallet, Bastfallet, Slätfallet och Norrsveden. Småsågar för husbehov fanns på flera platser under 1700-talet: Kessmansbo, Ölboån, Lindåsen, Bastfallet och Nybo.

Enligt 1642 års tiggarförordning skulle fattigstugor inrättas i socknarna. I Hedesundas fattigstuga bodde år 1700 tre fattiga.
1710 härjade pesten i Hedesunda och det var missväxt. Då behövdes den fattigkassa som tillkom 1699. Första året fick 42 personer understöd av kassan - bla tre "fånige", fyra blinda och 21 "gamle och förlamade". Stödet i form av säd och mjöl utdelades 17 december.

Den första folkskolan fick Hedesunda omkring 1850. Socknen indelades senare i fyra skoldistrikt. Det har funnits skolor i Sevallbo, Lövåsen, Mälbo, Kyrkbyn, Brunn, Östanhede, Vägskälet och Bäck.
Under 1700- och 1800-talen utökades åkermarken i Hedesunda. Genom skiftesreformen förvandlades den gamla bybildningen, med ett bycentrum med åkrar runt om. Istället flyttades gårdarna ut utanför byn.

Det fanns gott om vilt i skogarna runt Hedesunda, älg och skogsfågel, men även rovdjur som varg och björn. Fisket, främst lax och ål, var en viktig inkomstkälla. Hela byar gick ihop i lag och fiskade med not från stranden eller från båt. En del av fisken såldes på torget i Gävle. På våren var de översvämmade älvängarna populära fiskeplatser. På Flan, söder om Brunn, satte man ut ryssjor för gäddor. De sista yrkesfiskarna försvann på 1950-talet och Flan är sedan länge invallad.

Bönderna var duktiga båtbyggare, de byggde sina egna fiskebåtar men också färjor, pråmar, flottningsbåtar och kyrkbåtar. Ett av båtvarven låg i Torsbo.

Hedesundas alla våtmarker har använts som slåtterängar, även de på en del av fjärdens öar. Byarna delade upp marken i lotter. En av öarna som brukades - Gävan - skänktes till hedesundabönderna av drottning Kristina på 1600-talet.
I slutet av 1800-talet började utdikningen av sjöar och mossar. Man kunde då utnyttja marken för odling. Men ibland kunde missväxt orsaka nöd och svält hos folkflertalet, som tex, under 1860 - talet. En del vände sin lit till den framväxande frikyrkorörelsen. Frikyrkor byggdes i bla Kessmansbo, Lövåsen, Utomälven och Brunn.

Järnhanteringen förändrades under 1800-talet, det ena bruket efter det andra lades ned. Masugnen på Hyttön lades ned 1880. De stora skogsbolagen började köpa upp skogarna, ofta till hutlöst låga priser, av ekonomiskt trängda bönder. Sågverk, timmerrännor och flottningsleder byggdes. 1863 byggdes den första ångsågen i Brunn. Sedan tillkom ångsågar i Åsberg vid Fäbodsjön, i Ölbo, Sevallbo, Österbyggebo, Kågbo, södra Brunn och Hedesunda sågverk. Alla utom Hedesunda sågverk stängdes före 1974. Sågen i Ölbo utökades med snickeri och mekanisk verkstad och ombildades till Hedesunda Industri AB 1907. Ett kraftverk anlades 1916 i anslutning till sågen. Halva byn fick då elektrisk belysning. Sågverken hade även hyvleri och några utökade verksamheten med kvarn och smedja. Under 1930 och 1940-talen startades det cirkelsågverk på flera platser.

Dalälven var en av Sveriges främsta flottningsleder. Flottningen var ett säsongsarbete som sysselsatte många i Hedesunda. 1855 hade hedesundabönder avtal om flottning över Hedesundafjärdarna. Några mindre åar ingick också i flottningsleden, som Ålboån. Rester av en ränna, stolpar och en damm för vattenreglering, minner om den flottning i mindre omfattning som förekom över Fäbodsjön och Flaten. När Skutskärssågen byggdes 1870 utökades flottningsleden i Dalälven. Skiljeställen byggdes norr och söder om fjärdarna. Med stora ringbommar gick timret från Gysinge till Gävan, därifrån dragna med båt till Södra sundet, sedan fick timret flyta med strömmen till Bramsöfjärden för att sedan än en gång dras med båt till Rämsön. En hamn för flottningsbåtar låg vid Finnbäck i Östveda. Från 50-talet ersattes timmertransporterna mer och mer av lastbilar. Sista flottningsåret var 1970.

1880 bodde 4 700 personer i Hedesunda. Nya vägar byggdes och en järnvägslinje drogs 1901 från Gävle till Sala som gick genom Hedesunda. Järnvägslinjen hade sex stationer i Hedesunda. Banan lades ned 1964, bara några stationsbyggnader står kvar.

Under 1900-talet har jordbruket förändrats, mekaniseringen och ihopslagningen av gårdar slog ut småbönderna och de så gott som självförsörjande byarna förvandlades till att enbart vara boställen. De stora jordbruksmaskinerna krävde större ekonomibyggnader. Industrierna i städerna drog till sig folk från landsbygden, där försörjningsmöjligheterna hade minskat. Mellan åren 1916 och 1946 flyttade 5 527 personer från Hedesunda, de flesta under åren 1920 och 1937. De sökte sig främst till Gävle, Sandviken och Hofors.

På 1940- och 1950-talen började skog planteras på åker- och betesmark runt Hedesunda. Gamla hus och lador revs. Skogsbolagen byggde småhus eller baracker till skogsarbetarna, tex söder om Främlingshem. Under 1950-talet fanns sju snickerier i Hedesunda. På 1970-talet fanns det bara två kvar. Det största under 1960-och 1970-talen var Lööfs Snickerifabrik AB. Under 1950-talet ökade inflyttningen till Hedesunda tätort. Främsta anledningen var effekterna av den stora stormfällningen 1954. Ett 20-tal cirkelsågverk startades, både av hedesundabor och tillresta, för att ta hand om det stormfällda timret. 1 800 järnvägsvagnar med timmer lämnade då Hedesunda station.
Skogsbruket blev allt mer mekaniserat från mitten av 50-talet, processmaskinerna gjorde sitt intåg.
1960 arbetade omkring 42 procent av Hedesundas befolkning i jordbruket. 1980 var omkring 30 procent sysselsatta inom jord-och skogsbruket. Flera andra småföretag byggdes upp som fortfarande präglar bygden.

Text: Karin Fürst

Källor:
Vägvisare till Forntiden i Gästrikland av Palle Budtz, 1994. Hedesunda, översiktlig bebyggelsehistorik av Lena Boox, Gävle stadsarkitektkontor, 1988. Artiklar av arkeolog, Elise Hovanta.


HEDESUNDA KYRKA

		*	*

Förr rodde folket från Hedesundas sydligaste del - Utomälven - den en mil långa färden till kyrkan. När det byggdes en skola i Sevallbo 1868 hölls gudstjänsterna där istället och kyrkrodderna upphörde.

När det skulle byggas en ny skola 1912, väckte kyrkoherde Harald Brundin tanken på en egen kyrka. Intresset var stort och 1925 fattades beslut om en kyrka och församlingslokal. Stiftelsen Utomälvens församlingshus blev huvudman och är så än idag. Arkitekten Nathanael Karlsson från Stockholm gjorde ritningarna till kyrkan som invigdes av Nathan Söderblom 1927. Den är byggd i reveterad timmer med en hög smal spira krönt av ett kors. 1964 installerades elektrisk värme och en orgel inköptes. 1992 byggdes klockstapeln som står placerad alldeles utanför kyrkans ingång. Klockan har följande text: Högt över Utomälven skall klockan ringa och ett budskap till folket bringa att störst av allt är kärleken.

Kortaket är invändigt bemålat med moln och stjärnor. Altaret pryds av ett silverkors med fot i masurbjörk, silverljusstakar och silvervaser. Ovanför altaret sitter ett altarskåp med ett krucifix i mitten. Dopfunten är i trä med skål av nysilver. S:t Ansgar som har gett namn åt kyrkan finns bemålad i västra sidoskeppet. Sju målningar med motiv ur passionshistorien pryder väggar och tak. Dessa målningar, som förut fanns i Erk-Ols- gården, tros vara målade av bygdemålaren Hans Wikström eller av en honom närstående person.

Källa: Ansgariikyrkan i Hedesunda församling av Bengt Ingmar Kilström, utg 1993. Ingår i serien Gästriklands kyrkor.

Från senare delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet uppfördes flera missionskyrkor i socknen, bla i Kessmansbo, Brunn, Lövåsen och Utomälven.

ÄLV- OCH JORDBRUKSLANDSKAP



Den som är intresserad av älvlandskap, rik flora och fauna, vacker natur och gammalt jordbrukslandskap kan få sitt lystmäte i Hedesunda.

Innan Dalälven efter sin mångmilafärd rinner ut i Gävlebukten breder den ut sig i flera fjärdar - de som befinner sig inom Hedesunda socken är bla Hedesundafjärden, Brokfjärden, Hällskogsfjärden, Bramsöfjärden och Fäbofjärden, omnämnda som Hedesundafjärdarna. Stenholmar, vikar och många små öar utgör det vidsträckta sjölandskapet. Skogen på en del öar är urskogartad. Fjärden är reglerad vid Söderfors, vattendjupet är bara en till ett par meter. Fjärdarna omges av skogar, flacka strandängar, klippstränder och våtmarker.

Byarna som kantar fjärden har rötter i medeltiden eller ändå längre tillbaks i tiden och är väl värda ett besök. Flera forntida gravfält är placerade med utsikt över fjärden, tex på Ön.

Förr var fisket av lax och ål en viktig inkomstkälla för bönderna. Nu för tiden fiskas det mest gös, gädda och abborre,som det finns det gott om. Det finns också många andra. Nedre Dalälven, som Hedesundafjärdarna tillhör, har faktiskt ett av de artrikaste fiskebestånden i landet, med omkring 30 olika arter. Området är med i en rankinglista över de tio bästa fiskevattnen i Sverige.

Dalälvens delta vid Gysinge är en attraktion av stora mått. Det är ett omväxlande älvlandskap med många småöar. På Storön finns ålderdomliga betesmarker och stora gamla ekar. Gysingeforsarna (som ligger utanför Hedesunda) är populära fiskeplatser med gott om harr och öring. Även fågelskådaren kan få sitt lystmäte. Våtmark och lövskog utgör miljön för många olika fågelarter, bla vitryggig hackspett och andra hackspettarter. I området finns länets största hägerkoloni. Andra fåglar som finns här är fiskljuse, trana och lom. På våren samlas stora mängder sångsvanar som är på väg till häckningsplatser i Norrland. Ugglor som katt-, slag-, pärl- och sparvuggla finns också i området.

Djurlivet är rikt. Älg, rådjur, hare, räv och mårdjur är vanliga, även bäver och lo förekommer. Till och med varg och björn har observerats. Också floran är sevärd, här kan man hitta krissla, storrams, vårärt och underviol i lövlundarna och sumpviol i strandkärren.


Sumpviol


Ålbo naturreservat är en annan pärla för naturintresserade och fågelvänner. Reservatet hör till Nedre Dalälvsområdet. En av de bäst undersökta och beskrivna myrarna i länet är Jordbärsmuren som utgör större delen av reservatet. Myren är två kilometer i diameter och omges av strandkärr och älvängar. Fågellivet är mycket rikt, med bla storspov och ljungpipare. Vid Ålboåns mynning växer lövskogar med asp och ek.

Ålbo by är en av de äldsta byarna i Hedesunda. Gravar från yngre stenåldern visar att människor förmodligen har bott här i omkring 4000 år. Byn har många gamla byggnader, en liten båthamn och badstrand.
Finnäsets yttre del är urskogsaktig med gammal skog och många döda träd. Det är en blandskog med asp, al, ek och tall. På nordspetsen finns det en liten lövlund av lind. Rompön som ligger utanför Finnäset har liknande natur men också många stora gamla björkar. Fågellivet är rikt.

Utomälven, Hade, Sevallbo, bruksjordbruk i älvlandskap. Byarna söder om Dalälven kallas Utomälven. Hade är en av Hedesundas äldsta byar. Odlingslandskapet är gammalt och består av björk-och slåtterängar. Här finns spår efter odlingsrösen och förfallna lador.

Hadeholms herrgård, är ett karolinskt träslott som byggdes på 1680-talet och som då tillhörde Gysinge bruk. Hade har ett stort gravfält från äldre järnåldern. I lövskogen intill häckar gröngöling och spillkråka. I hagar och torr-och fuktängar finns många växter: brudsporre, blåsuga, skogsklocka, tvåblad, nattviol, brudbröd, låsbräken, darrgräs, gullviva och rödklint. Det är det enda stället i länet där hartmansstarr,krussilja, ängsskära och spenört växer. Vid ett vägskäl i Hade står en runsten (se Hedesundas historia).


Ängsskära


Centrala Hedesundabygden, odlingsbygd kring gammal åsväg i älvlandskap. Byarna Koffsta, Ullanda, Landa, Östveda, Berg, Bäck och Ölbo är kända sedan 1500-talet och har bevarat ålderdomliga drag. Där finns många fornminnen - järnåldersgravar och en forntida borg. Det är ett öppet jordbrukslandskap med skog och våtmarker. Kyrkan byggd 1775 ligger på åsen nära älven. Våtmarkerna vid kyrkan har ett rikt och lättillgängligt fågelliv. I Landa finns flera äldre timmerbyggnader.

Östveda är en radby med bebyggelse från slutet av 1800-talet.
Den smala och långsträckta Ön korsar Dalälven söder om kyrkan. Ön utgörs av Hedesundaåsen, dvs Gävleåsen som är en del av Enköpingsåsen. Vid Ögården delar åsen sig i en mindre gren åt nordost. På Ön finns flera äldre gårdar och även fornlämningar som stenåldersboplatser och gravfält från vikingatiden. På Åsudden har Hembygsföreningen en av sina hembygdsgårdar med flera olika slags gamla byggnader, dansbana och gästhamn. Vid Sandsnäs finns en vacker liten badplats omgiven av storväxta knotiga tallar och en camping strax intill. På Ön växer örter som svartkämpe, brudbröd, ängsvädd, gulmåra och ormrot.

Dalkarlsbo är en väl avgränsad, mindre bondby med gamla, välskötta gårdar. Byn ligger utefter en slingrande grusväg kantad av lövträd och stenmurar. Och omges av älvängar, steniga hagmarker och två myrar - Somfarmyran och Muren. Här finns en slaggstensladugård, flera små timmerhus och en smedja.

Kågbo, radby vid älven med flera äldre välbevarade timmerbyggnader. Bygatan är kantad med stora lövträd och staket med stenstolpar. Gårdsmiljöer med traditionella parstugor och uthuslängor i timmer. Byggnader från sekelskiftet, ångsåg från 1900-talets första hälft, arbetarbostäder och affär från samma period och sommarstugebebyggelse visar på byns utvecklingshistoria.

Vinnersjöbygden, odlingslandskap i våtmarksområde.
Bygd med gamla byar, särskilt Byn, där gårdarna ligger samlade längs bygatan med odlingsmarker runt omkring. De flesta gårdarna är stora och ganska välbevarade. I Österbyggebo bildar timrade uthus, några smågårdar och några 1800-talsjordbruk med stora ekonomibyggnader, en bymiljö längs gamla Vinnersjövägen.

Kvillanudden är ett naturreservat som skyddas främst för bestånd av den sällsynta brunmasurbjörken (en variant av vårtbjörk) men också för grova aspar och ekar och för att det är ett fint strövområde. Längst ut på udden öppnar sig den vidsträckta Hedesundafjärden.

Landa är ytterligare ett naturreservat med brunmasurbjörk. På det tre hektar stora området finns också gamla ekar och andra lövträd.

Text: Karin Fürst 1999

Källor:
Bevarandeprogram för odlingslandskapet Gästrikland, Länsstyrelsen Gävleborg, 1996.
Värdefull natur i Gävleborg, Länsstyrelsen Gävleborg, 1997.

KULTUR

Per Persson Menlös 1833 - 1916
Gästriklands mest kände spelman
Den mest kände fiolspelmannen från Hedesunda är nog Per Persson Menlös (1833-1916). Han lärde sig spela fiol av sin far redan vid åtta års ålder. Menlösen eller Melliken som han kallades i Hedesunda, var ett riktigt original. Han var ungkarl och bodde i Brunn. Som de flesta andra spelmän ville han gärna ha brännvin när han skulle spela. Och spela kunde han! 1909 fick han hederspris på spelmansstämman i Uppsala efter att ha spelat så vilt att "brännvinsflaskan föll ur rockfickan och mattan under hans fötter blev till ett bylte".

I samband med stämmorna i Uppsala spelade han för studenterna på nationerna. Bland dem blev han väldigt populär på grund av sin originalitet.
Han satte gärna lustiga namn på sina låtar, tex Fyllhickan, Röda livstycket, Rångstasågen, Den retsamme, För god åt bönder och Vargskrämmarlåt.

Det berättas att Menlösen en gång gick ända till Älvkarleby för att lära sig låtar av Byss-Kalle. Men denne var krasslig så det blev bara en låt innan Menlösen gick hem igen. Han fick pannkakor som färdkost av Byss-Kalles fru. Efter att ha ätit dem, inspirerades han till att namnge låten till "Pannkakorna smakade bra".

Per Persson Menlös hade en bror, Lars, som också var spelman. Han lär ha spelat bättre än Per men ansågs vara lat. Bröderna var ofta iväg och spelade ihop på olika tillställningar. Tre låtar finns bevarade efter Lars - Mistingshälla och Min lilla lön vill inte räcka till och en vals. Han dog efter att ha ätit för mycket smör (för att kunna dricka mer alkohol), sägs det.

Per Persson Menlös dog i sin stuga en kall vinterdag. Det var tomt i både i ved-och brödlår när han hittades.
Namnet Menlös är ett soldatnamn från slutet av 1600-talet. Det betyder en man fri från men.

Källa:
Artikel av Michael Müller publicerad i Gestrike Resonans nr 4 1997, medlemsblad för Gästriklands spelmansförbund. Både i nr 4 och nr 1 1998 nämns många andra spelmän från Hedesunda.

Sjungar-Pelle
Vissångaren Per Engvall från Hedesunda var vida berömd under namnet "Sjungar-Pelle". Han var mycket kyrksam och satt ofta på orgelläktaren där han sjöng för full hals. Han bodde i en gammal stuga med fru och två söner. Sjungar-Pelle som var något av bohem hade också väldiga kroppskrafter. De gick i arv till sönerna som ibland kunde ses i skaklarna när inte hästen orkade mer. En av sönerna emigrerade till Amerika där han arbetade som cirkusartist.

Sjungar-Pelle hade en fix idé att han skulle finna en gömd skatt i Hedesunda. Det fanns de som bestämt påstod att det skulle finnas en skatt gömd på Gammelholmen. En gång fick han en uppenbarelse att han skulle hitta en silverskatt vid Rångsta hällar. Socknens ungdomar skojade med honom och grävde ned en kista där han hade börjat gräva. Han fann skatten som han trodde. Men när han skulle hämta den dan därpå hade ungdomarna tagit bort kistan. Då blev Sjungar-Pelle ledsen eftersom han hade lovat sin Herre att kyrkan skulle få skatten. Han var mycket skrockfull och vidskeplig och sade sig umgås med Vår Herre och hans änglar men även Den Lede. Ungdomarna gjorde honom till åtlöje men det brydde han sig inte om istället sörjde han över att de var så förtappade.

Källa:
Herremansfolk och allmoge i Hedesunda av Gunnar Thyrestam, utg 1977.
Andra vissångare från Hedesunda, upptecknade i "Visor från Gästrikland", av Susanne Rosenberg: Rut Forsberg, f 1917, Markus Olsson, f 1879, Carl Larsson, f 1881, Bruno Uggla, f 1914, Margareta Ericsdotter f ?

SAGOR OCH SÄGNER

Storsjöodjuret i Bysjön
På många håll i världen håller man sig med "storsjöodjur". Hedesunda har också haft ett sådant hiskeligt odjur. "Ol-Pers Lasse" var en av dem som såg odjuret i Bysjön på nära håll. Han blev rädd förstås men tappade inte helt fattningen. När odjuret närmade sig hans båt gjorde han redo fiskedonen. Men då vände odjuret och försvann långt ut i sjön, sägs det.

Hur stenarna i fjärden fick sitt namn
En dag kom jätten Tim lunkande norrifrån. Han hade hört klockklangen från Hedesunda kyrka och var på väg dit för att förstöra den. Bönderna hade nåtts av ryktet att jätten var på väg och tänkte sätta stopp för hans framfart. De skickade en skröplig gumma att möta honom. Hon hade trasiga kläder och många slitna skor i förklädet och ett spett med tre brödkakor. Jätten frågade henne om det var långt till Hedesunda. Gumman svarade: "nog var det långt, för jag har nött ut alla de här skorna på vägen, ett helt spett med brödkakor har gått åt, jag har bara tre kvar som du ser." " Jasså," sa jätten. "Är det så långt, då tror jag att jag vänder om." Jätten tog en stor sten ur broken (byxan) och kastade den åt det håll han hört klockklangen. Stenen gick över kyrkan och ned i fjärden, den stenen kallas därför brokstenen. Den andra stenen for också över kyrkan och hamnade i vattnet inte långt från den första. Den stenen tog jätten ur sin hatt, den kallas därför hattstenen. Den tredje stenen bar jätten på magen under tröjan. Den hamnade till vänster om Kofsta by. Där ligger den än idag. Jätten Tim vände besviken om och återvände aldrig till Hedesunda.

Vargens sista människorov i Hedesunda
I början av 1800-talet fanns det många vargar i Hedesundatrakten. De höll sig nära gårdarna och var farliga för både folk och fä. En piga från Vinnersjö skulle en kall och blåsig decemberdag gå till framsocknen (Brunn). Hon tog vägen över Mistingshälla. Där överfölls hon av en vargflock. När inte pigan kom hem på kvällen gick gårdsfolket ut för att leta. Allt de fann var pigans kläder. Det lär ha varit sista gången en människa dödats av vargar i Hedesunda. Året var 1849.

Mistingshällan
Det finns många sägner om Mistingshälla, en bergknalle mellan Brunn och Vinnersjö. En mista på hedesundadialekt betyder en kal fläck i växtligheten. I en av sägnerna berättas det att Hin Håle bodde på berget. Det hände att han anföll förbipasserande på vägen. Därför tog många det säkra före det osäkra och offrade en styver för att slippa honom. Hästarna kände av Hin Håles närvaro så fort de närmade sig hällan och började konstra och fnysa när de skulle förbi. Men en del tror att det kan ha berott på att där går ett älgstråk.

I en annan sägen sägs det att Mista eller Mistingshällsflickan bodde på hällen. Hon var makalöst vacker och grannt klädd och bodde bland bergets silverskatter. Mistas mor var Fru Lura på Lurberget, hennes far en vanlig man som vann en natt med hennes mor efter att ha vunnit brottartävlingarna på Lurberget. Hennes mormor var Fru Sala i Sala silvergruva. En dag varje år, på julafton, måste Mista vara en vanlig dödlig människa. Då vandrande hon i skogen, fattig och illa klädd, letandes efter lingon i snödrivorna. Det var då Mista kunde ses av förbipasserande.

Det lär även finnas en skatt på Mistingshällan. Den antas ha gömts där vid tiden för slaget på Sundsåker i slutet på 1400-talet. På hällen finns en grop som sägs vara en offergrop. Det händer än idag att folk lägger mynt där för att få en önskan uppfylld.

Brudstenen
På Harvs norrskog finns en säregen sten. Den kallas "Brudstenen" och har en jättegryta på vardera sidan. I en sägen berättas det att ett ungt par som just vigt sig, var på hemväg genom skogen. De blev då jagade av vilda djur. För att undkomma djuren räddade de sig upp på den stora stenen, där de fick tillbringa natten.

Text: Karin Fürst

Källa:
Herremansfolk och allmoge i Hedesunda, av Gunnar Thyrestam, utg 1977. Artikel av Elise Hovanta.

FÖRFATTARE MED HEDESUNDAANKNYTNING

Hovanta, Elise Hedesunda sockens förhistoria, 1999
Lund, Viktor Vildblomster I986
Lundgren, Olov, f: 1870 Pseud: Yorrik. Majnycklarna 193I (sägenspel)
Magnusson, Lily, f: 1917 Från forntid till nutid - Dikter och kåserier 1984
Nilsson, Helmer Min 200 000 milafärd med lastbil, buss och droskbil åren I926-76
Sedvall, Anders, f: 1871 Deklamatören 1906
Skantz, Per, f: 1881 Från fjärd och glänta I9I9, I vår och vall I9I9, I kortkjol och knäbyxor I924 (Lärare, gift med sin egen lärarinna)
Skogh Hugo, f: 1911 Jord skall du åter varda I942
Söderwall Gustav Hjalmar ,f: 1873 Anna I9I2, Farliga makter I9I6, En kvinnlig jesuit I9I6, Köpt kärlek I9I6, Man och kvinna I9I6, Nattens hemlighet I9I6, Signhild I9I6, Astrid I9I7, Doris friare I9I7, Hennes härskare I9I7, Kyssen I9I7, Lillis informator I9I7, Modellen I9I7, Oss flicker emellan I9I7, Ett skälmstycke I9I7, Storstadens locktoner I-II I9I7, Sådan är kärleken I9I7, Aina I9I8, En bekännelse I9I8, Cirkusartisten I9I8, Eros' hämnd I9I8, Hypnotisören I9I8, Irene I9I8, Oskyldigt dömd I9I9
Brottet i vinternatten I924, Förföraren I924, En liten filmprinsessa I924
Thyrestam Gunnar, f: 1900
Mistings hälla - opera i tre akter på Hedesunda folkmål I969, Studier i Hedesunda follumål l974, Ordfynd i Hedesunda sockenspråk I976, Herremansfolk och allmoge i Hedesunda I977 (kompositör)

Källa:
Gästrike-Hälsinge Litteratur av Bernt-Olov Andersson, 1996.

LITE MER OM SEDER OCH BRUK I HEDESUNDA FÖRR I TIDEN

Julfirande
Julen i Hedesunda firades förr i stort på samma sätt som på andra håll runt om i landet. För fattigfolket var det kanske ingen större skillnad på helg och söcken men i välmående bondgårdar kunde man fira ordentligt.
I en bondgård i Hedesunda på 1800-talet kunde en julmiddag bestå först av lutfisk eller köttsoppa, kalvost och kakor, sedan sötost och gröt, till sist, stek och sviskonkorv.
På julaftonens eftermiddag bars en stor kärve halm in i den nystädade storstugan. Av den tillverkades "jultuppan", juldockan. Den dansade barnen sedan med på tjugondan innan den kastades ut på backen.

Midsommarbrottningarna
På midsommaraftonen ordnades brottartävlingar i Brunn och på andra platser. Tävlingarna hade mycket gamla anor - från början av 1600-talet, kanske ännu längre. De gick till så att först brottades småpojkar i 7-8-års åldern, vinnaren fick sedan möta en äldre pojke. Så fortsatte det tills den starkaste blev kvar och valdes till årets "Häsunkung".

Midsommarbrottningen var känd långt utanför Hedesundas gränser, folk kom farande från alla håll för att titta på. Den äldsta kända platsen för brottningarna var på Lurberget. Tävlingarna hölls också på Rångsta dansbana. Så småningom urartade brottningsmatcherna till rena slagsmålen och förbjöds på 1870-talet.

Begravningsseder
Kvinnornas sorgedräkter var strängt reglerade förr. Den som hade mindre sorg skulle knyta sin halsduk på ett visst sätt och den som hade större sorg på ett annat sätt. Om en ung flicka dött trädde man ett band genom kyrkans brudkrona och spikade fast den på kistlocket. Vid jordfästningen skar man av bandet och lade brudkronan övertäckt av en broderad näsduk, på en tenntallrik. Den döda flickans närmaste vän skulle sedan stiga ut på brädan över den öppna graven och hålla tallriken med kronan med utsträckt arm. Om hon darrade på handen klirrade kronans kläppar. Det ansågs vackert och rörande. Om en ung pojke hade dött lade man en hatt av papper på kistlocket, symboliserande den vuxne man han aldrig kom att bli.

Källa:
Herremansfolk och allmoge i Hedesunda, av Gunnar Thyrestam, utg 1977.

BYGDEMÅLARE I HEDESUNDA

Hans Wikström (1759-1833) anses vara Gästriklands främste allmogemålare. Hans Målare som han kallades, var från Rättvik, gifte sig i Hedesunda och blev kvar där till sin död. Han började måla i unga år. Tillsammans med fadern dekorerade han många bondgårdar. På 1770-talet sändes han till Konstakademin i Stockholm, av kanslirådet Schönberg i Österfärnebo.

Hans motiv var ofta kopior ur bibeln och andra illustrerade böcker, kryddade med detaljer från hans egen vardag. Det finns inte så många målningar av Wikström kvar i socknen, en del har förstörts eller flyttats. En av Hans Wikströms målningar finns på Koversta gammelgård i Österfärnebo. I Ansgariikyrkan i Sevallbo, finns sju målningar med motiv ur passionshistorien. De kommer från Erk-Ols-gården. Målningarna kan ha gjorts av Hans Wikström men också av någon lärling eller hans yngre bror. På Länsmuseet i Gävle finns tavlan ”Den stora stormfällningen 1795”.

Karl Adrian Apelqvist var en annan av bygdens berömda målare. Han tros ha fötts 1840. Han dekorerade gärna tak men gjorde också andra målningsarbeten
Apelqvist sades kunna förutsäga vad som komma skulle. Han var också barnkär och gick i gårdarna i juletid och lämnade julbockar samtidigt som han diktade verser.
Efter att han klivit av tåget vid Hedesundas järnvägstation för att gå hem, satte han sig att vila utanför Backa Gästgivaregård. Där sjönk han ihop och dog efter några minuter. Året var 1914.

Text: Karin Fürst

Källa:
Herremansfolk och allmoge i Hedesunda, av Gunnar Thyrestam, utg 1977.

1965 beslutade dåvarande Hedesunda kommun att ge 3000 kronor för att se om Birger kunde få barnen i Hedesunda att väva egna bilder. Idén var att en stor bildväv från Harrania skulle smycka ena väggen i kommunalhuset och motsvarande vägg skulle hedesundabarnen svara för. Samma år beställdes en stor bildvävnad från Wissa Wassef School i Harrania. Birger fick lite mer pengar för att kunna fortsätta med hedesundabarnen och 1974 var även hedesundavävnaderna på plats.

Harraniavävnaden finns numera på Ängslyckan och hedesundavävnaderna hänger i nya biblioteket i Hedesunda.

Under många år fram till 1990 var sommarens vävarläger förlagt på olika platser i Hedesunda, något år var det också i Finland. Vintertid vävde hedesundabarnen på en vind i dåvarande Konsumlokalen. Nu håller de hus i skaparbyn på Ön invid Dalälvens strand.

Husen i skaparbyn ritades 1990 av den internationellt kände arkitekten Ralph Erskine. Stiftelsen Hedesundavävarna, som bildades 1980, ansvarar för verksamhetens inriktning, byns uppbyggnad och förvaltning. Föreningen Hedesundavävarna, genomför lägren i samverkan med olika parter inom och utom landet. Verksamheten har utökats de senaste åren med akvarellmålning och keramik.

Planer finns att utöka ännu mer med språk, sång och musik. Birger Forsberg är ännu vid 75 års ålder medelpunkten för verksamheten. Och inte bara där, vart Birger än kommer och vilka människor han än träffar så nog är han medelpunkten - denne nyfikna, varma, kreativa, konstnärliga kvinnotjusare och vilseledare. Det är tack vare hans envishet och brinnande intresse som skaparbyn på Ön har blivit känd, långt utanför Hedesundas gränser.

Text: Karin Fürst

Mer info: www.skaparbyn.com tel 0291-441 74

Hedesundaskäppan är en knutkorg av mycket gammalt ursprung. Den här typen av korgar har använts i andra delar av landet, också i Norge, Finland, Baltikum och Albanien.
När bönderna for med kyrkbåtarna från Utomälven in mot Hedesunda kyrka hade de kyrkskäppan med. I den större låg ombyten med kläder, förning och annat som kunde behövas under dagen. I den mindre rymdes psalmboken och katekesen. Skäpporna användes också till förvaring av bröd, äpplen, garn, bär, med mera.

Tillverkningen av knutkorgar upphörde så småningom men inte i Hedesunda. Där fortsatte den att tillverkas för den egna bygdens behov. Hedesunda var ett slutet samhälle, influenserna utifrån få. Hedesundaborna föll inte i farstun över nymodigheter, de höll fast vid det gamla. Dit hörde skäppan.
Det var bara i Hedesunda som knutkorgen kallades skäppa (efter det gamla rymdmåttet "skäppa"). I Hälsingland kallades den just knutkorg.

De flesta Hedesundaskäppor målades i blått, blågrönt och rött, mönstrade med prickade romber. Grepen var rak, formen rektangulär, med spånen satta på ett speciellt sätt.
Fortfarande finns det skäppor som går i arv inom de gamla hedesundasläkterna.

Sedan 1993 ingår tillverkning av skäppan i undervisningen på Västerbergs folkhögskola. Och slöjdare i trakten ser till att den finns att köpa i hemslöjdsbutiken. Till glädje för alla som uppskattar gediget hantverk.

Text: Karin Fürst

FOLKDRÄKT FRÅN HEDESUNDA

Folkdräkt eller sockendräkt från Hedesunda, högtidsdräkt för sommarbruk

Kvinnodräktens kjol är en livkjol av den yngre typen, från 1800-talets början, den s.k. empirstilen. Tyget är vävt av linnevarp och inslag av yllegarn, i kypert eller rosengång. Svart botten är vanlig men även grön och blå botten förekommer. Varje gård hade sin randning på livkjolstyget. Rött inslag var sparsamt då röd färg var dyrt att köpa. Det tyg på kjolen, som gömdes under förklädet, hade i regel inget inslag av de dyra garnerna, sparsamhet! Kjolen knäpptes omlott i livet, överdelen av livkjolen, med hakar och hyskor. Utanpå livet, högst upp, satt en cirka 1 dm 1ång mässingsnål med en knopp överst, instucken i livtyget, som prydnad. Kjolen var allitid rynkad, stripade rynkor, aldrig lagda veck, då kunde man se mager ut!

Särken var i regel sydd av lintyg, senare hade man råd att köpa bomullstyg till särken och det var beviset på egna penningar. Vid 1800-talets början var särkens stående krage 3-4 centimeter hög, halsurringningen fyrkantig och obroderad eller bara hålbroderad med vit tråd. Senare blev kragarna höga upp till 15 cm och rikligt broderade med kedjesöm i rött och hålsöm. Handledslinningen var tidigt smalt kantad och broderad i vit plattsöm, senare blev den bredkantad och broderad med röda korsstygn. Linningarna knäpptes med länkknappar. Två knappar i silver med en länk emellan. Hade man inte råd med silverknappar använde man vita linne -eller bomullsband. Särken i Hedesunda kunde vara hel eller halv. Under den halva särken användes en armlös helsärk, men den hela särken användes ensam, om det inte var kallt.

Förklädet i Hedesunda var, på sommaren, av sytt, köpt, tryckt bomullstyg, lagt i veck och knäppt med ett smalt band av förklädestyget, som var fäst i den ena sidan av förklädet och gick runt till den andra sidan och fästes med hake och hyska. Förklädet kunde också vara ett fyrkantigt tygstycke som fästes, helt slätt, på kvinnan med ett brett sidenband. Hemvävda originalförkläden för sommarbruk, har ej ännu hittats. På vintern använde man förkläden vävda av linvarp och inslag av yllegarn. Dessa rynkade förkäden, hade ofta trådhällor i linningen, där sidenband träddes in och knöts i ena sidan på förklädet. Vid finare högtider användes rynkade damastförkläden och vid sorg hade man svarta, vaxade förkläden. Att knyta förkläden bak är ett sent bruk.

Strumporna var röda, om man hade råd att färga stumporna, annars använde man vita strumpor. Vid sorg användes vita strumpor. Skorna var så kallade "tyskskor "med spännen i silver eller tenn efter vad man hade råd till. Tyskskor är gjorda av läder och har inget näverinlägg i sulan. I Hedesunda fick flickan sina första egna vuxenskor vid konfirmationen. Insytt, laskat, på skons utsida stod flickans initialer och det årtal hon konflrmerades.

Mössor i Hedsunda är så kallade bindmössor. Stommen är hög och klädd med tyg av olika sorter. Sidentyger och bomullstyger i glada färger och mönster skulle användas av barn och unga, ogifta flicker och damer. De gifta damerna får bära svarta, mörkgröna och mörkblåa mössor. Tyget får vara mönstrat siden eller kedjesömsbroderat sidentyg. För att dölja håret, lades broderade tyllstycken av bomull, på håret, under mössan. Unga flickor behövde inte använda stycken, men håret skulle vara uppsatt under mössan. Vid sorg användes svarta, obroderade mössor och släta, obroderade stycken av lin eller bomull för att dölja änkans hår. Sidenband sattes om kullen på mössan och fästes med nålar. Sorgmössor hade inte sidenband.

Mönstrade sidensjalar användes bara vid högtid. Bomullssjalar användes vid enklare tillfällen. Sjalarna stoppas ned i livkjolen fram. Gamla söljor, broscher, har ännu ej hittats i Hedesunda. Detta kan tyda på att man inte har haft, ägt, söljor allmänt i Hedesunda. Söljan stacks aldrig i sidentyg tidigare. Sidenet går mycket lätt sönder då. Söljan sluts kring sjalen. I de socknar man har särken delad fram, sluts särken med söljan, lin och bomull tål stick!

Mansdräkten har en skjorta med förslag på bröstet och en smal skoning på halsöppning. Runt halsen ovanpå skjortan sattes en nattkappa och knöts fast därbak. Utanpå nattkappan, satte man en ihoprullad siden- eller bomullssjal och knöt fast den. Ovanpå skjortan hade man en smalrandig, halvylleväst med dubbelknäppning. Ryggen är ibland av hellinne med ett litet broderi och kragen är hög, empireinspirerad modell.

Byxorna med lucka fram, är tillverkade av sämskskinn. Byxor finns även i svart kläde. Knapparna på byxorna är både i mässing och tenn. Strumporna är oftast vita.
Skor i svartfärgat läder med stora silver eller tenn spännen. Strumpeband finns i vitt, rött och blått.
På huvudet har herrarna en dubbelstickad, röd, valkad ylleluva.

Som ytterplagg finns en mörkblå tröja av kläde. Tröjan är skuren enligt empiremodet och knäppt med dubbellknäppning, knapparna är av tenn. Kragen är hög och broderad med stickbroderi. Denna typ av krage skall inte vikas ned. Empiremodet har höga kragar.

Text: Annette Hilding

Hedesunda Hembygdsförening bildades 1912 och är den äldsta och till medlemsantalet största hembygdsföreningen i Gästrikland. Den har drygt 1000 medlemmar, varav 350 utsocknes. Föreningens medlemstidning "Rovbladet" kommer ut tre ånger om året. Man har en amatörteatergrupp och en poesigrupp.

Föreningen äger ”Gammelgården” sedan 1920-talet. Parstugan, som varit en mangårdsbyggnad i många hundra år, låg på Ersk-Ersgården i Hallsbo innan den 1913 flyttades till Kungsgården,100 meter väster om kyrkan. I ett av rummen visas ett bondehem, ett annat är muséum med en mängd föremål. Den kände bygdemålaren Hans Wikström, har dekorerat stugans tak.

På Åsudden, Ön, har Hembygdsföreningen en större hembygdsgård. Där arrangerar föreningen det årliga midsommarfirandet, teaterföreställningar, möten, fester, mm. Byggnader från andra håll i socknen har flyttats dit - häbren, logar, portlider, soldattorp, kolarkoja, såghus med ramsåg, smedja, sjöbod, och bagarstuga. I området finns också en dansbana med gästbrygga.

JORDBRUKET 1999


1999 finns det 18 heltidslantbruk och 40 deltidslantbruk i Hedesunda Elva av dem drivs ekologiskt. Den största gården är Sedvalls, ca 150 ha, med köttdjursuppfödning och bröderna Wallerängs, ca 100 ha, med mjölkproduktion. Den gård som har varit i släkts ägo längst är Gundbo i Utomälven som nu brukas av Sven-Olof Hilding. Han är femtonde generationen som brukar gården. Den har varit i släktens ägo sedan 1553 och har ekologisk mjölkproduktion.
Hedesunda LRF har 164 medlemmar.

FÖRETAGSHISTORIA
Den första ångsågen byggdes i Brunn 1836. Senare anlades fler sågar, bla i Ölbo, som utökades med snickeri och mekanisk verkstad. 1907 blev ölbosågen Hedesunda Industri AB, 1910 hade man ett 30-tal anställda. Under 1900-talet har jordbruket förändrats, mekaniseringen och ihopslagningen av gårdar slog ut småbönderna och de så gott som självförsörjande byarna förvandlades till att enbart vara boställen. De stora jordbruksmaskinerna krävde större ekonomibyggnader. Industrierna i städerna drog till sig folk från landsbygden, där försörjningsmöjligheterna hade minskat.

Mellan åren 1916 och 1946 flyttade 5 527 personer från Hedesunda, de flesta under åren 1920 och 1937. De sökte sig främst till Gävle, Sandviken och Hofors.

På 1940- och 1950-talen började skog planteras på åker- och betesmark runt Hedesunda. Gamla hus och lador revs. Skogsbolagen byggde småhus eller baracker till skogsarbetarna, tex söder om Främlingshem. Under 1950-talet fanns sju snickerier i Hedesunda. På 1970-talet fanns det bara två kvar. Det största under 1960-och 1970-talen var Lööfs Snickerifabrik AB. Förutom några hemmasågar, finns det ett sågverk kvar i Hedesunda: Simonsson & Söner Såg AB, i Vinnersjö. Företaget startades 1962.
Under 1950-talet ökade inflyttningen till Hedesunda tätort. Främsta anledningen var effekterna av den stora stormfällningen 1954.

Ett 20-tal cirkelsågverk startades, både av hedesundabor och tillresta, för att ta hand om det stormfällda timret. 1 800 järnvägsvagnar med timmer lämnade då Hedesunda station.
Skogsbruket blev allt mer mekaniserat från mitten av 50-talet, processmaskinerna gjorde sitt intåg.
1960 arbetade omkring 42 procent av Hedesundas befolkning i jordbruket. 1980 var omkring 30 procent sysselsatta inom jord-och skogsbruket.

Ett av de äldre företagen på orten är Erlandssons Handelsträdgård. Plast och Metall är ett verkstadsföretag som bla tillverkar restaurang- och storköksinredningar. Svenska Rolba AB, är Hedesundas största och kanske mest internationellt kända företag. Företaget tillverkar aggregat för spolning och vacumsugning. Mebio Torvprodukter AB och Mellansvenska Biobränsle AB är företag som sedan 1983 arbetar med torvbrytning i Hedesunda.

Text: Karin Fürst

IDROTTSHISTORIA
När man ska skriva om idrottens historia i Hedesunda måste man börja på 1600-talet. För så gammal, eller till och med äldre, var traditionen med brottartävlingar som hölls vid midsommar varje år. Tävlingarna lockade åskådare från både när och fjärran. Den äldsta kända platsen för brottningarna var Lurberget. Därifrån kommer brottartermen ”lurberstag”. Brottningarna hölls också på Rångsta dansbana, och på Hjortas och Lundgrens i Brunn.

Enligt traditionen var det bara ogifta pojkar och män som fick vara med. Den som vann bland de yngsta pojkarna fick brottas mot de äldre och så fortsatte det upp i åldrarna tills den starkaste och skickligaste brottaren korades till årets ”Häsun-kung”. När midsommarbrottningarna urartade till rena slagsmålen förbjöds tävlingen på 1870-talet. Den siste ”kungen” var knekten, Per Löf, född i Hedesunda 1841.
En brottningssektion startades 1951 inom Hedesunda IF men lades ner igen 1954.

Hedesunda IF bildades 1904 av några idrottsintresserade pojkar. Det var framför allt fotboll de var intresserade av men snart blev det också friidrott och skidor. Men föreningen var inte populär i alla läger den första tiden. En lärare som var högerman hjälpte pojkarna i föreningen med olika uppdrag. Förening-en uppfattades därför som en högerförening och motarbetades av ortens socialdemokrater och andra vänstersinnade.

Innan den första riktiga idrottsplatsen anlades på Tång 1926 (invigning 1929) fick all löpning ske på landsvägen. I början hade man ingen riktig fotboll utan spelade med en boll av kork. Men snart inköptes en riktig boll för 12:50 kr. Några speciella fotbollsskor hade man inte heller i början utan använde vanliga skor. Senare slog man dubbar i skorna. När bruksarbetarna som arbetade i Gysinge kom direkt från arbetet till fotbollsträningen band de fast träskorna med snören innan de började spela. Först 1918 inköptes riktiga fotbollsskor.

1926 bildades en ekonomisk förening som skulle förvalta fast egendom - Hedesunda Idrottsförenings byggnadsförening. 1932 bildades en bandyklubb. Samma år fick Sevallbo en egen idrottssektion.

En stor händelse inom friidrotten i Hedesunda var när HIF arrangerade DM i terränglöpning 1943. Då deltog världsrekordhållaren Gunder Hägg som naturligtvis segrade. Tävlingen blev till en folkfest.
1945 ändrades färgen på klubbdräkten, från svart tröja och vita byxor till vit tröja och blå byxor. 1950 stod en ny idrottsplats färdig.

1954 kom den största framgången inom HIFs löparhistoria. Bert Hall vann då junior-SM på 1 500 m med tiden 4.03,6. Han blev sedan uttagen till juniorlandslaget. 1957 tog HIF hem lagsegern i Vasaloppet. Samma år stod Harry Björk för den största bedriften en skidorienterare från Hedesunda har gjort, han tog en tredjeplats vid SM i skidorientering.

1958 bildades en bordtennissektion och HIF första ishockeylag anmäldes till Gästrikeserien. Året efter deltog föreningen för första gången med ett pingislag i division 4. 1984 bildades en gymnastiksektion och en ny klubbflagga togs fram. En ny idrottsplats med fotbollsplan och ishockeyplan byggdes av kommunen 1985.
1986 var det folkfest i Hedesunda igen. Då hyllades 4-faldige guldmedaljören i Handikapp-VM, synskadade Åke Pettersson. Han erövrade medaljerna i skidskytte 7,5 km, 15 och 30 km samt stafettguld med ledsagaren Tommy Limby. Hedesundaborna med landshövdingen Hans Hagnell i spetsen uppvaktade Åke med tal, musik och middag på ”panget”. Två år senare tog Åke Pettersson tre medaljer i Handikapp-OS.

Tidigt ordnade också idrottsföreningen nöjesarrangemang. På Valborgsmässoafton 1918 hölls ett fackeltåg genom Hedesunda som avslutades med fyrverkeri. Samma år byggdes den första dansbanan på Ön till en kostnad av 300 kronor. Som kuriosa kan nämnas att föreningen förbjöd dansen ”charleston” på dansbanan i mars 1927. Beslutet upphävdes dock en månad senare.

Danserna fortsatte att vålla föreningen bekymmer. 1927 krävde landsfiskalen att föreningen hade två vakter på dansbanan.De utökades till fyra 1933. Inte var det bättre på senare tid. 1967-1968 rapporter-ade polisen i Hedesunda att de på grund av utrymmmesbrist bara kunde omhänderta de värsta fylleristerna på festplatsen.

1976 revs den gamla dansbanan och en ny byggdes. Sju år senare gjordes dansbanan större. I tidens anda startade HIF bingospel 1967.

Text: Karin Fürst

Källa:
Jubileumsskrift, Hedesunda IF 90 år, 1904-1994. Herremansfolk och allmoge i Hedesunda socken, Bengt Thyrestam 1977 (midsommarbrottningen)

IDROTT I HEDESUNDA

Hedesunda idrottsplats. Här finns omklädningsrum, servering, samlingslokal, fotbollsplan, hockeyrink och löparbana.Tel: 0291-103 47.

Hedesunda IF:s verksamhet består av fotboll, hockey och skidor. På somrarna arrangerar HIF dans på Öns festplats. Tel: 0291-10849.

Elljusspår
2,5 km belyst asfalterad motionsbana för rullskidor
1,8 km och 1,5 km belyst bana för jogging
5 km skidspår
17 km enkelspår för skidåkare
Dusch och bastu, separat för damer och herrar
Öppet dagligen 10-21

Crossbana
Tel: 0291-710 29, 109 70

Hedesunda Ryttarförening
Har två utomhusridplaner och klubbstuga. Föreningen håller lektioner, ridläger för barn samt ridtävlingar.
Tel: 0291-101 78

BAD I HEDESUNDA
Det finns många fina sandstränder längs fjärdarna. På Ön finns flera att välja på, bla Sandsnäsbadet. I närheten finns fornminnen, fina strövstigar och bra möjligheter till fiske. En campingplats med strandservering är belägen strax intill.

© mediaproduktion