Stjärnornas epos En berättelse om vårt solsystem

Några viktiga förord

Syftet med den här boken är att ge en klar och djup förståelse av hur vårt solsystem bildades en
gång och hur det har förändrats sen dess. Uppgifterna som presenteras grundar sig till lika stor del
på vetenskapliga fakta som på intuitiva insikter och drömmar. Det är därför oklokt att i detalj tolka uppgifterna som rena sanningar. Dock bör man inte heller avfärda berättelserna som science fiction.
Några påståenden i den här boken kommer oundvikligen visa sig avvika från sanningen, min förvissning
är dock att merparten av innehållet med tiden skall bekräftas. Bokens innehåll bör ses som en samling pusselbitar, vilka tillsammans med information ur andra källor skapar en helhetsbild som kommer
sanningen så nära som det alls är möjligt.

Anm. ”Stjärnornas epos” är den tredje reviderade versionen av föregångaren ”Solsystrar”. Kronologin,
tidsföljden, har varit en komplicerad faktor. Kompletteringar har gjorts om "den felande länken", den
äldre solen Apsu, följeslagaren Barbaru och hur närvaron av dessa båda inverkat på historiens förlopp
genom långa tidsåldrar. Uppdateringar av berättelsen har gjorts i fråga om vår egen sols ursprung vilket
också bidragit till ett mer passande namn för denna stjärna. Ett par verser har lagts till som handlar om
Nibirus månar samt om hur den första mänskliga kulturen blev till på Jorden. Min förhoppning är att alla
detaljer nu börjar falla på plats och att tider, händelser och platser är mer rättvisande än tidigare.
Berättelsen kan börja:

DEN ÄLDRE TIDEN

Vers 1: Skapelsens morgon

Ur en blå jättestjärna blev APSU till, skapad ur ett tumult, den dagen. Det var en kollision i rymden, den
blå stjärnan Canopa slog ihop med APO, en annan blå stjärna. Apo förlorade stora delar av sitt yttre skikt,
krympte ihop till den gula stjärnan Apsu. Så var Apsu född, den första stjärnan i det som skulle bli vårt
solsystem. En liten rest av Apo blev dock kvar; den vita dvärgstjärna vi idag kallar Procyon B. Stjärnan
Canopa bröts itu vid händelsen, en del av stjärnan frigjorde sig från huvudkroppen och bildade en mindre
blå stjärna. Långt senare ska den komma att kallas "Sirius B". Canopa reduceras i processen och blir till
stjärnan Canopus.

Apsu blev till på ett okonventionellt sätt; Apo försänktes i dvala, en slags coma. Nu var Apsu den medvetna
och verksamma enheten. I en sedvanlig skapelseprocess bildas en sol ur ett materiemoln i spiralarmen av
en galax, det sammandrar sig ur en ansamling av gas och stoft. Som alltid i sådana processer så sjunker
temperaturen, den stiger inte, en naturlig följd av de inledande stadierna i kondensationen, förtätningen.
Solen rör sig långsamt in mot galaxens centrum och etablerar så småningom en elliptisk bana. Banan
förskjuts vid varje passage runt galaxcentrum vilket ger solen något som kan liknas vid rosettliknande
omloppsbanor.

Apsu kom med tiden att samla på sig inte mindre än åtta planeter i omloppsbana runt sin solkropp.
Processen av utsända protoner, solvinden, gav stjärnan dess yttre gräns som vi kallar Oorts moln, det var
från detta område med stationära protoplaneter som Apsu fångade in sina planetmedlemmar. Solvinden
skapade alltså en balanspunkt mellan den inåtriktade gravitationskraften och den utåtriktade solvinden
och just där krafterna var i jämvikt kunde mängder av materia som grus, stenar, asteroider och blivande
planeter staplas upp. I denna position saknar objekten egenrörelse, de behöver en "knuff" för att etablera
omloppsbanor.

Vers 2: Solen Barbaru anländer

Det är när Apsu redan etablerat sitt solsystem och uppnått jämvikt som en massiv gul sol anländer och
binder upp sig i omloppsbana runt Apsu. BARBARU (den strålande) är den gula solens namn, även med
namnet UR-BAR-RA (varg). Varifrån och på vilka vägar har stjärnan anlänt, har den kommit via
Siriussystemet? Detta är ännu oklart men den lysande solen har kommit för att stanna. Men till det yttre
visar solen inga tecken på att bli bestående, gång på gång gör den ansatser att ge sig av. Det så lugna
solsystemet har nu blivit en turbulent plats.

Solen Barbaru är trolös, hon vill vara solsystemets centralpunkt trots att hon ej har befogenhet till detta.
Planer och ränker avlöser varandra, Apsu försöker lugna ner situationen men dras med i Barbarus vilda
utlevelser. Barbarus omloppsbana runt Apsu är excentrisk och på inget sätt stabil, med jämna mellanrum
skapar hon kaos. Barbaru hade inte varit ensam då hon kom, med sig i släptåg fanns två himlakroppar,
en planet med sin måne. I början var de ensamma men det skulle komma en tid då de skulle ingå i en
betydligt mer omfattande planetfamilj.

Vers 3: Siriussystemet

Flera av de stjärnor och planeter som återfinns i vår omnejd är resultatet av ett ursprungligt solväsen
som vi kan kalla ”Sirona” (Big Blue). Sirona föddes i en av Vintergatans många stjärnhopar som en blå
jättestjärna. Vi känner inte orsaken men något hände som gjorde att Sirona slungades ut från sin stjärnhop
och blev en ensam ”vandrare”. Solar är plastiska och dynamiska till sin natur, när de kommer nära
varandra händer det att de klyvs och delar sig.

Vid ett sådant tillfälle drogs den enorma Sirona itu och bildade två mindre men ändå stora blå stjärnor.
Den ena var stjärnan vi känner som Sirius A och den andra kan vi kalla ”Canopa”. Varje stjärna som
delar sig skapar dock en tredje del vilken uppstår ur delningsenergin; i det här fallet bildades en gul
jättestjärna som vi kallar ”Centa”. Den gula Centa kommer senare att spela en huvudroll i en mindre
dimension men vi ska först utröna stjärnan Canopas öde.

Canopa var ju tvillingstjärnan till Sirius A men den skulle inte förbli oförändrad särskilt länge. En kollision
med himlakroppen Apo gör att Canopa ”kalvar av sig” en mindre stjärna och den reducerade Canopa blir
till den stjärna vi känner idag som Canopus. Den avkalvade delen kommer senare att adopteras av Sirius A
och därför benämner vi den som Sirius B. Ett liknande öde drabbar dock Sirius B som kalvar av sig en
mycket liten stjärna; Sirius C.

Åter nu till den gula Centa som bildades vid Sironas uppdelning. Centa är den gula jätte som ligger bakom
bildandet av stjärnsystemet Alfa Centauri. Samma delningsförlopp upprepas nu för Centa klyvs i två delar;
i solarna Centauri A och Osiris. Ur delningsenergin uppstår också en gasjätte som vi kallar ”Zoroaster”.
Även Zoroaster har ett stort öde som väntar men först måste vi redogöra för de två huvuddelarna och
speciellt Osiris som snart skall klyvas igen.

Vers 4: Osiris stiger ner

Med ungefär 26 000 års mellanrum formligen bombarderas planeterna i vårt nuvarande solsystem av
asteroider och kometer vilket från tid till annan orsakar utrotning av hela livsbestånd på jorden. Just
denna periodicitet kan sättas i samband med större kosmiska cykler; vårt solsystem förväntas vara
gravitationellt förbundet med Siriussystemet vilket förklarar den aktuella perioden. Det som sker varje
gång de båda solsystemen möts är att Siriusstjärnans eget ”solvindfält”, Oorts moln, stöter till vårt eget
Oorts moln. Följden blir att en skur av kometer, asteroider, sten och grus slungas mot Solen och
planeterna, ungefär som skottet från en jättelik hagelbössa. Denna jättelika ”klocka” reglerar livets
perioder.

Stjärnan Osiris blev aldrig en varaktig del av Centaurisystemet, som hör till våra närmaste stjärnor.
I samband med att vårt solsystem mötte Siriussystemet så drogs Osiris över och blev en mindre gul
tvillingstjärna till Sirius A. Detta var innan Sirius A hade adopterat två av Osiris följeslagare, stjärnorna
Sirius B och Sirius C. Under en period, lång i ett mänskligt perspektiv, stannar Osiris kvar såsom ”barnet”
till Sirius A. Men Osiris går ett tungt öde till mötes, han ”stöts bort” och förpassas till en "lägre dimension".
Det som sker i praktiken är att Osiris vid någon av solsystemets Siriuspassager dras över till Apsus system,
fastnar i dennes kraftfält. Osiris blev en stjärna som emellanåt skulle byta uppehållsort, anta olika uppdrag.

Till en början etablerade Osiris en mycket traditionell omloppsbana runt solen Apsu, en bana som dock
gick tvärs emot de andra himlakropparnas rörelseriktningar. Det fanns redan då en farlig närhet till solen
Apsu, vars omloppsbana Osiris korsade på sin väg. Emellertid hände inget av vikt under långa tidsperioder,
Osiris blev upptagen som den tolfte medlemmen i en mycket brokig skara solar och planeter. Orsaken till
att Osiris valde en bana så nära Apsu hade egentligen ett mycket jordnära skäl; de liknade varandra och
drogs till varandra, det var en mycket nära vänskap som tog gestalt. Apsus öde var alltid av dramatisk natur
men det var en ren och sann själ vars uppsåt alltid var gott, hans närvaro gjorde att allting blomstrade.

Vers 5: Apsu möter sitt öde

Osiris relation till Apsu hade alltid varit den bästa tänkbara, deras omloppsbanor möttes frekvent och
de hade ett rikligt och innerligt utbyte. Trots detta kom till slut dagen då de hamnade på direkt
konfrontationskurs med varandra. Osiris kolliderar våldsamt med Apsu vars yttre gashölje splittras
upp i en explosion likt en nova. Kvarstoden blir en gasjätte vid namn Kingu som till en början bibehåller
Apsus självständiga omloppsbana. Osiris själv får betala ett högt pris vid kollisionen, en stor del av hans
kropp faller av och blir till en liten men självständig stjärna, sedermera "Centauri B". Den lilla nyskapta
stjärnan hänger sig kvar en tid vid Osiris men kommer senare att fångas upp och adopteras av Centauri A.
Egendomligt nog drabbas Centauri B senare av samma öde; stjärnan delar sig varvid "Centauri C" bildas.

Från den här dagen är "världskartan" omritad, fadern Apsu är detroniserad. Barbarus tidsera har
inletts. Barbaru övertar i ett enda slag Apsus gamla planetskara. Gasjätten Kingu, som var van med att
leda, fick nu finna sig i att rätta sig efter Barbarus förhållningsorder. Nu följer en besvärlig tid, Barbaru
har svårt att komma över förlusten av sin make, hon tappar livsgnistan, isolerar sig och flyr in i förnekelsens
dunkel. Detta får solsystemets medlemmar, betala för; tillvaron blir tung och hård, glädjen försvinner,
kvar finns endast förpliktelser och hårt arbete. Allmänt kaos råder, planeternas banor är inte balanserade,
strider och urladdningar uppstår. Situationen ter sig allt mer ohållbar men problemen har egentligen bara
börjat. Den ende som skulle kunna råda bot på tingens tillstånd, Osiris, är själv i ett utsatt läge, alla håller
andan.

Ett litet massivt "gryn" blev dock kvar som en rest av Apsu. Grynet fångas upp av stjärnan Osiris och
dras med under stjärnans 900 år långa resa ovanför ekliptikan. I samband med att Osiris åter drar sig ner
under ekliptikan så lösgör sig den forna Apsu ur sin bana runt Osiris. Apsus kärna, som vi idag känner
som planeten Merkurius, sällar sig nu till solen Barbaru i den omloppsbana som är närmast hennes
solkropp. Men Apsu/Merkurius befann sig i dvala, den verksamma själen var förflyttad till Kingu där
den fortsatte sitt långa strävsamma värv.

Vers 6: Osiris död

Osiris kollision var svår men det är närvaron till Barbaru som tär mest på Osiris krafter, vid varje
passage av solsystemet förvärras hans tillstånd. Barbaru, helt uppfylld som hon är av sig själv, underlåter
att se och underlätta Osiris situation. Och så, under en av Osiris passager tar återigen Barbaru sin tribut
av Osiris, hon brandskattar honom på mer av hans energi. Stjärnan Osiris faller samman, ljuset upphör
och en dödsstjärna uppstår; Nemesis, förstöraren. Men i denna sin sammanfallna form är stjärnan omöjlig
att besegra. Nemesis kan inte dö, han är döden! Kollisionen med Apsu har dessutom påverkat Nemesis
färdriktning, stjärnan styrs ner i det stora djupet (under solekliptikan) och tar sig nätt och jämt upp igen.
Nemesis öde blir att under en tid befinna sig ovanför ekliptikan och under en lång tid färdas under
ekliptikan.

Den lilla silvergula solen har slocknat men Osiris, nu kung över dödsriket är inte förlorad. Han har endast
bytt gestaltning till Nemesis, hämnaren, och nu är han starkare än han var, i praktiken oövervinnerlig.
Hans solkropp har fallit samman till en solid Neutronstjärna av oerhörd täthet och med ett kraftfullt
magnetfält. Han är fasansfull att skåda, stjärnkroppen är som en kokande lavahärd med svarta fläckar
mot gul botten. I sin färd genom rymden rider han på ett svart moln av vätgas. Han åtföljs av en skur av
vilda kometer, rasande asteroider, grus och stoft. Tidsåldrar förflyter med Nemesis fortfarande i ett tillstånd
av dödsstjärna. Nu när dessa rader skrivs har Nemesis fortfarande inte återgått till ett lysande stadium.
Dock ska tiden komma när Nemesis återvinner sin styrka och blir till den strålande Osiris igen.

Vers 7: De tolv sönerna

Runt sin solkropp hade Barbaru samlat in Apsus skara av mindre planeter. Gasjätten Kingu var
närvarande liksom nydanade Merkurius och hennes egen planet. Det sumeriska eposet ”Enuma Elish”
kallar dem för ”rasande monster”, elva till antalet. En namnförväxling kan ha ägt rum, jätteplaneten
Tiamat anländer först i ett senare skede. Visiren "Mummu" är möjligen namnet på en planet som Osiris
senare adopterade. Kingu är efterföljaren till Apsu, skapad ur dennes solkropp vid kollisionen med Osiris.
Flera nutida planeter har ännu inte tagit form.

Det finns en tydlig samstämmighet mellan Barbarusystemet och den bibliska berättelsen om Jakob och
hans tolv söner. Jakob är motsvarigheten till Barbaru, jag menar att Jakob i själva verket är en senare
inkarnation av den stora solgudinnan Barbaru. Jakobs förstfödda son var Ruben, i 1 Mos 49:3 står det
att läsa; ”Ruben, min förstfödde är du, min kraft och min styrkas förstling, främst i myndighet och främst
i makt”. Ruben, som i dessa sammanhang är identisk med Kingu, är ledaren i Barbarus skara. Han antar
sin plats i nuvarande Saturnus position.

Vem är den tolfte medlemmen? Vi kan ana att det är Osiris som anländer utifrån med en stor gasplanet
som följeslagare. För att återgå till analogin med Jakobs söner är Josef i det här sammanhanget likvärdig
med stjärnan Osiris. Stjärnan gör sitt inträde i solsystemet just intill Barbarus position. Barbaru betraktar
endast de nyanlända himlakropparna som ett tillskott i sin barnaskara och Josef (Osiris) blir snabbt
favoriten. Favoritskapet blir snabbt en orsak till missämja mellan bröderna (planeterna). Josef berättar
också om en speciell dröm han haft.

Från bibeln minns vi Josefs dröm där solen, månen och elva stjärnor bugar sig för honom (förlänar
honom värdigheten som kung). ”Solen” är inte den nuvarande utan Barbaru, den äldre. ”Månen” är
följeslagaren till Osiris; Zoroaster. De elva "stjärnorna" är Barbarus skara som i drömmen måste böja
sig för Osiris makt. Det uppstår dock ingen omedelbar konflikt mellan Barbaru, Osiris och "de elva".
Barbaru snärjer in Osiris i sitt nät, gör sig oumbärlig hos honom, han inser inte att han är förledd,
fascinerad som han är av Barbarus klara intellekt.

Fortsätt till del 2 ►

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim