Elektronens skapelse 

 
Tomrummet, fotonen och neutrinon

 

   

 

 

 

Partikelfysik

 


 

 

Sidan 1

 

 

Sidan 2


 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är en hisnande resa att ge sig av långt ner i det minsta av det minsta och besöka en av våra vanligaste partiklar, elektronen. För att över huvud taget komma elektronen nära måste vi släppa något på de vetenskapliga kriterierna som bestämmer vad en sådan partikel är och hur den skall uppfattas. Vi vänder inte vetenskapen ryggen, istället lägger vi till begreppen intuition och mystik. Det gäller att betrakta världen utifrån elektronens synvinkel, först då kan vi verkligen förstå dess natur.

 

Tomrummets struktur

Till och börja med måste vi befria oss från slentrianbilden av elementarpartiklar som avgränsade objekt i ett absolut tomrum. Tomrummet i sig har nämligen en struktur, en geometri, trots att vi först rensat bort materien, ljuset och gravitationen. Det som återstår är ett dynamiskt vakuum vari materia och vågformationer kan framträda. De påtagliga enheterna som definierar tomrummet väljer jag att kalla Nol, enheternas formlösa omgivning kallar jag Nil. En nol är i sanning ”atomos”, odelbar, och därmed utgör den en nedre gräns för kosmos. Vakuums enheter är således en absolut gräns för hur litet något kan vara.

 

Bilden till höger visar tomrummets enheter i två dimensioner. I tre dimensioner är mönstret liknande det som kallas ”kubisk tätpackning”
fast utan tätpackning, för nolenheterna ligger rätt så glest i förhållande
till varandra. Idealavståndet kan definieras sålunda; ”sjunde steget är återkomsten.” Med andra ord kan man säga att fem tätpackade nol
(i teorin) kan tryckas in mellan två befintliga nol.
 

 

Idealavståndet är en viktig princip eftersom den i sin förlängning visar universums oändliga utsträckning samt är en grund i förståelsen av elektriska fält.
 


De sju rumfälten

Redan här måste jag slänga in en brasklapp om tomrummet för det finns inte mindre än sju olika tomrum (rumfält). Men jag kommer fortsättningsvis endast tala om det enklaste av dem. Helt kort kan jag nämna att nästa rumfält består av kombinationer av nol i mönster som skapar större men mer transparanta nol. Högre liggande rumfält består av kombinationer av transparanta nol och så vidare (det sjunde rumfältet existerar i en förandligad form bortom denna världen). Varje rumfält består av sin egen nolkategori och idealavstånden är detsamma för varje rumfält. Vilket rumfält man lever i har betydelse när det gäller ”materiens grad av transparens”. Man får bara inte förväxla nol med materia för nol är inte partiklar, de är tomrummets enheter. Materien framträder, som vi skall visa, när nol i ett rumfält omgrupperar sig.
 


Ljusets dubbelnatur

Ljuset kan beskrivas som en vågrörelse i vakuum samtidigt som det är en partikel.

 


Illustrationen ovan, kan läsas av som en sekvens i tiden, exempelvis från vänster till höger. Ljuspartikeln, ”fotonen” har här frusits i sin rörelse med jämna mellanrum. Den negativa (vita) polen består av vakuum där nol är i underskott jämfört med det ideala tomrummet. Den positiva (svarta) polen består av vakuum där nol är i överskott jämfört med det ideala tomrummet.

Polerna är inte stationära, de dras mot varandra och minskar respektive ökar i storlek så att en svängning (ljusvåg) bildas. De vita och svarta polerna visar fotonens elektriska moment. I förhållande till omgivningen tar de ut varandra och fotonen är därför elektriskt neutral. Vi kommer att beskriva de elektriska fältens natur utförligt längre fram.

Orsaken till att polerna inte uppslukar varandra och försvinner ligger i en annan aspekt av fotonens natur som kallas ”spinn”. Den enskilda fotonen har en slags rotation, och det som roterar inom fotonens omkrets är nolenheterna. Spinn kan liknas vid en virvelrörelse där nol i en partikels centrum rör sig snabbt i cirkulära banor. Ute mot periferin avtar hastigheten proportionellt men blir per definition aldrig helt lika med noll. Man kan därför tala om att fotonen har ett ”spinnfält”. Detta fält svänger i ett plan som ligger i 90 graders vinkel jämfört med det elektriska fältet. När det elektriska fältet är i sitt minimum är spinnfältet, eller som man normalt säger ”det magnetiska fältet” som kraftigast. Vi har alltså en ”elektromagnetisk vågrörelse”.
 


Ljusvågens kritiska punkt
 

Fotonen har en kritisk punkt, en tröskelenergi (1.02 MeV) där själva vågfunktionen inte längre kan hålla samman. Därvid sker en uppdelning av fotonens poler och vi har fått partikeln e- och antipartikeln e+. Dessa partiklar har motsatt massa och motsatt laddning. Enligt min egen definition har elektronen (e-) negativ massa och negativ laddning, den andra partikeln (positronen)
har positiv massa och positiv laddning.

 
 Vi kan aldrig genom vetenskapliga experiment avgöra huruvida elektronen är ett ”hål” eller ett ”överskott” i vakuum. Elektronen och dess antipartikel uppträder exakt likadant i reaktionen med ljus och gravitation. Det viktiga är att vi kan enas om en gemensam definition. Jag föreslår för enkelhetens skull att negativ massa likställs med negativ laddning. Begreppet ”negativ massa” kan möjligtvis skapa myror i huvudet på somliga eftersom den etablerade vetenskapen endast erkänner att positiv materia existerar. Till exempel påstås att materien som finns är en rest efter ”The Big Bang” när materia och antimateria utplånade varandra. Här skräder jag inte orden: Detta är en tok-myt som snarast bör förpassas till papperskorgen.
 


Den mystiska neutrinon
 

I samma ögonblick elektronen och positronen slutgiltigt delar sig från varann uppstår två nya partikelpar ur delningsenergin. Vart och ett av partikelparen
består av neutrinon
Ve och antineutrinon anti-Ve. Orsaken att dessa partikelpar bildas är att den totala energin strävar efter en jämn fördelning i tre plan. I bilden till höger kan planet A stå för ”framåt/bakåt” medan B står för ”höger/vänster". Planet C slutligen, står för dimensionen ”uppåt/nedåt”. När alla dessa tre plan representeras av ett partikelpar är fördelningen symmetrisk. Planet B kan i exemplet ovan representera partiklarna e- och e+.


Neutrinon och dess antipartikel är som små kopior av positronen och elektronen. I vetenskapliga kretsar har man varit oenig i frågan om neutrinon har massa eller ej. Men enligt mitt synsätt har den inte bara massa utan även en svag elektrisk laddning. Det är i själva verket neutriner och antineutriner som står för den så kallade elektrosvaga kraften, en egenskap som gör att kvarkar inom tyngre partiklar kan hålla ihop. När fotonen delade upp sig övertog elektron/positron-paret var sin del av fotonens spinn. Man brukar till exempel definiera elektronens spinn som ½. Detsamma gäller för de båda partikelparen
Ve och anti-Ve, de anses på samma sätt ha spinnet ½. Partiklar med likriktat spinn vill ogärna samsas på samma energinivå men jag skall försöka visa hur elektronen löser detta genom att behålla sina neutriner i olika ”energiskal”.
 


Den nakna elektronen
 

Här i bilden till höger ser vi den nakna elektronen, betecknad ne, omgiven av sina två neutriner i olika omloppsbanor eller energiskal. Neutrinerna beskriver emellertid en slags bunden rotation, för de tre partiklarna ligger alltid i linje med varandra på grund av den elektriska repulsionen mellan neutrinerna. Neutrinernas positiva svaga laddning attraherar däremot den negativa elektronen. Det motriktade spinnförhållandet mellan elektronen och neutrinerna gör att de senare inte dras in i elektronen (positivt spinn negativt spinn = repulsion). Beträffande reglerna för energiskal på dessa nivåer gäller att endast en partikel med spinn får befinna sig i ett skal vid en given tidpunkt. Två partiklar med likriktat spinn i samma skal leder till
att moderpartikeln sönderfaller.
  


Vi har här endast granskat elektronen. Antipartikeln (positronen) fungerar likadant men är förstås positivt laddad och omgiven av två antineutriner. En naken elektron eller positron existerar aldrig i fritt tillstånd. Skulle en neutrino slås bort skapas genast ett nytt par (
Ve anti-Ve) ur vakuum, den icke önskvärda neutrinon utsänds och den andra behålls. I ett tunt skikt nära den nakna elektronens yta syns ett moln av små partiklar. Dessa kallas noliter och är enheter ur tomrummets nol som slitit sig loss och nu existerar som fria partiklar.

 

Motsatsen, enskilda ”nolhål” i vakuum kallas niliter. Båda existerar i rikliga mängder i det oändliga kosmos men de förintar också ständigt varandra genom att noliter emellanåt ”trillar ner” i nilhål. Noliter och niliter är de minsta enheterna som med rätta kan kallas partiklar. Vi bör återigen påminna om att tomrummets nol och nil inte är partiklar eftersom de ingår i vakuumväven. Noliter söker sig till elektronens absoluta närhet, niliter uppsöker på samma sätt positronen. Dock är det inte fråga om någon större ordning, antalet noliter runt en elektron förändras ständigt.
 

 
 

Till nästa sida