Nemesis - Solens motpart Vi lever i ett dubbelstjärnesystem. Solen har en mörk men okänd följeslagare som regelbundet återkommer. Den åtföljs av planeter, asteroider, grus och stoftmoln.

Uppdaterad 2011-08-11

Faktareservation och källor

Solens okända tvilling

Vår sol har med stor sannolikhet en mindre känd följeslagare, en mörklagd neutronstjärna som har något mindre
massa men som med vissa tidsintervall utövar ett kraftigt inflytande på vårt solsystem. Stjärnans namn har aldrig
etablerats men den kan möjligen ha kallats AN, Ashar, Osiris eller Nemesis, jag väljer fortsättningsvis att kalla
stjärnan för Nemesis. Termen "Nibiru" syftar inte på stjärnan utan på en av dess sju planeter; Nibiru är den största
av dem, en bebodd planet som även är jordens "syskonplanet". Nemesis har en lång historia, men för oss blev den
intressant och mycket påtaglig när den lämnade sin tidigare vistelseort (Sirius A) och fångades in av vår sol. På den
tiden var Nemesis en lysande stjärna med relativt ordinär omloppsbana, stjärnans namn var då troligen "Asar/Asir",
som på grekiska är detsamma som "Osiris".

Men någonting hände som fick stjärnan att slockna ner och bli till Nemesis. En konsekvens av detta var att även omloppsbanan ändrades; Nemesis slungades "ner i djupet", under solens ekliptika (planeternas plan), och hade svårigheter att ta sig upp igen. När den åter dök upp över ekliptikan formade den en relativt snäv båge runt solen, så att den kom att korsa sin egen bana på tillbakavägen. Nemesis fick således en "åttaformad" omloppsbana, den vistades 901 år i en bana över ekliptikan och en mycket längre bana, 2760 år, under ekliptikan. Dess totala omloppstid blev 3661 år.

Ett nytt paradigm

Enligt senare analyser måste Nemesis anses vara den tyngre solkroppen i vårt solsystem. Detta trots att den sett till
volymen är mindre än solen. Nemesis är en stjärna som har kontraherat och bildat en neutronstjärna. En stor del av
dess enskilda protoner och elektroner har gått samman till neutroner, kärnpartiklar utan elektrisk laddning. Det är
alltså en sannare att beskriva vår sol som den mer rörliga parten i de båda stjärnornas interaktion, solen är den aktiva
aktören och Nemesis den något mer stationära. Denna "rangordning" etablerades redan tidigt i solsystemets historia.

Nemesis magnetiska inflytande är oöverträffat i solsystemet. Som neutronstjärna agerar den som en enda jättelik
magnet (dess protoner och elektroner har slagits ihop till neutroner och varje enskild neutron fungerar som en liten
magnet). En egenhet hos neutronstjärnor är att de med jämna mellanrum inverterar (vänder upp och ner på) sitt
magnetfält. När Nemesis är som längst från solen, under ekliptikan, sker denna inversion; det som i praktiken händer
är att hela stjärnan långsamt vrider sig 180 grader. Även dess rotation stannar av och ändrar riktning.

För solen har Nemesis inversion av magnetfältet ingen större betydelse. Solens eget magnetfält inverteras emellanåt
i den s.k. "elvaårscykeln". För planeterna med eget magnetfält blir konsekvenserna dock betydande; när Nemesis
närmar sig underifrån ekliptikan tvingas vissa planeter genomgå ett "polskifte", de börjar "wobbla" och förlora i
rotationshastighet. Vid en kritisk punkt "flippar de över" och norr har blivit söder. För jordens del så sker dock inte
vändningen fullt ut av 180 grader. Det beror på att Nemesis även förskjuter det ekliptiska planet med 30 grader (en
tolftedel av 360 grader). Polskiftet stannar på 150 grader (vilket är traumatiskt nog).

Nemesis omloppsbanor

Stjärnan Nemesis rör sig i mycket bestämda omloppsbanor runt vår sol (solen rör sig som sagt även i motsvarande
banor fastän det inte framgår av bilden). Jag brukar kalla Nemesis omloppsbanor för "pentagonala" eftersom fem
omloppsbanor fullbordas innan stjärnan är tillbaka till sin "utgångspunkt". I den bifogade bilden kan man betrakta
den horisontella linjen såsom motsvarande solens ekliptika (planet av dess planeter). Nemesis kommer in underifrån
(den mörkblå linjen) och rör sig snett uppåt höger förbi solen (bildens mittpunkt). Vid denna tidpunkt kommer det
stora polskiftet av planeter med magnetfält att inträffa, jorden ändrar rotationsriktning och vrider sig 150 grader.

Sen kommer Nemesis in i sin "lilla orbital" som har sin kulmen vid punkten "H" i bilden, vilket står för "höjdpunkt"
eller "hyperborea". Den lilla orbitalen ovanför solekliptikan varar i ca 900 år innan Nemesis återvänder tillbaka till
djupet i punkt "D" (the abyss). Denna passage av solen åtstadkommer inget egentligt polskifte men jordrotationen
bromsas upp tillfälligt och under en kort tid roterar jorden även åt "fel håll". Detta är dock inget som har med
magnetism att göra utan är en effekt av Nemesis kraftiga gravitation i kombination med dess rotationsriktning.

Eftersom Nemesis passerar så pass nära solen så blir dess omloppsbana "starkt inkrökt". Det innebär att Nemesis
kommer att korsa sin egen bana när den rundat solen. Konsekvensen av detta är att det uppkommer "två
skärningspunkter" av solekliptikan. Nemesis visar sig allra först vid positionen av Jupiter (mellan Jupiter och Mars).
Men på tillbakavägen ligger skärningspunkten istället vid positionen av jordbanan. Det är i själva verket, hävdar jag,
stjärnan Nemesis som "lagt ut" jordklotet på sin nuvarande plats. En annan planet (den vi kallar Nibiru) befann sig
för mycket länge sedan på denna plats. Jordklotet kan en dag komma att "återtas" av Nemesis vilket Uppenbarelse-
boken antyder: "Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta,
och havet fanns inte mer."

Nemesis stannar nästan upp vid punkt "H" i bilden men så småningom vänder den åter och liksom "faller" förbi solen
och in i sin långa orbital under ekliptikan om ca 2760 år. Det är när den närmar sig sitt djupaste läge, vid punkt "D"
på bilden, som hela stjärnan vrider sig 180 grader. Vridningen gör att stjärnans starka magnetfält inverteras och det
är detta som orsakar det "stora polskiftet" av jorden när Nemesis återvänder till solens närhet.

Zodiaken och precessionen

En viktig sak i sammanhanget är att Nemesis förskjuter solens ekliptika vid varje passage vilket gör att planetplanet
får en annan lutning. Ekliptikan förskjuts 30 grader varje gång Nemesis passerar solen. De 30 graderna är en tolftedel
av totala 360 grader vilket motsvarar precessionen och solens rörelse i zodiaken (djurkretsen). Det är i själva verket
Nemesis som styr övergången från en tidsålder till en annan och inte alls någon odefinierad "wobbling" som antas
ske i samband med jordaxelns rotation. Övergången till en ny tidsålder kommer således inte ske gradvis utan relativt
snabbt i samband med Nemesis passage genom solsystemet. Nemesis "stora astrologiska år" beräknas till 43932 år.

Nästa sida ►

Joakim R S Nilsson

E-post Joakim