|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2009-07-02 Skänk en
slant…
Efter
alla år av insamlingar, upprop, galor och stödförsäljningar; har personer i
fattiga
länder fått det bättre ställt? Nej, misären är större än någonsin men
orsaken till det är
inte enbart att pengarna inte når dit de ska. De flesta av oss stöder någon
av de större
hjälporganisationerna som Röda Korset, Rädda Barnen, Världsnaturfonden,
Amnesty,
Cancerfonden, Läkare utan gränser, kanske en ”naturorganisation” som
Greenpeace.
Men huvudparten av dessa ställer krav på sina hjälpobjekt, för att kunna få
del av den
samlade kakan måste vissa villkor uppfyllas, det finns även medföljande
restriktioner.
Vad
händer med ett land som strävar efter att komma ur sin fattigdom men som
själva
vill styra utvecklingen? De uppfattas snarast som aggressiva, ja
samhällsomstörtande
till och med. De kanske möts av handelsmurar och bojkotter när de försöker
sälja sina
egna produkter. Preciserar de vad de skulle behöva hjälp med från I-länder
så blir det
skoningslöst kalla handen. Vår s.k. biståndspolitik, politiskt och på individnivå,
är helt
enkelt förljugen; inte bara är den ett hån mot hjälptagarna, den är också
en illusion för
oss själva. Genom att ge en slant till blufforganisationer dövar vi vårt
trasiga samvete.
Inget
land med självaktning vill enbart vara en leverantör av råvaror, de vill
självklart
också kunna förädla råvarorna och framställa färdiga produkter. Ett I-land
som vägrar
acceptera den utvecklingen är inget annat än slavdrivare och slaveri anses,
åtminstone
på pappret, vara förbjudet. När vi enbart köper råvaror av ett land och
vägrar att köpa
även färdiga produkter så motverkar vi landets möjlighet att ta sig ur
fattigdomen. När
vi fortsätter att stödja stora ”hjälporganisationer” med våra pengar så
hindrar vi också
mindre bemedlade länder att utvecklas; de blir bidragsberoende, kan inte längre
agera.
Kanske
hade biståndsorganisationer inledningsvis en uppriktig strävan att vilja
hjälpa,
men nuförtiden är de inget annat än marknadsdrivande företag. Det måste väl
ändå de
flesta ha noterat, efter att ha blivit attackerade av ”biståndsförsäljare”
på stan. Det är
dessvärre även så långt gånget att dessa företag inte längre väntar på ”katastrofer”
i
utsatta länder; om nöd och elände inte redan finns så ser man till att det
uppstår. Finns
det till och med utvecklade samarbeten mellan krigsindustrin och
hjälporganisationer?
Det är sorgligt, men mycket tyder på det; ”hjälpen” är på plats rent onaturligt
snabbt.
|
