|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2010-04-01 Kvällsblaskan
Uppenbarligen
fyller tidningar som Aftonbladet och Expressen en funktion men frågan
är vad vi söker i dessa ytterst tveksamma alster. Dessa tidningar saknar
helt omdöme
och kan klampa rakt in i människors liv och påstå ungefär vad som helst.
Rubrikerna i
tidningarna är oftast förlamande negativa; brutalitet, lemlästning,
undergång, blod och
ond bråd död är vanliga ingredienser. Dagligen smaskar löpsedlarna på med
sina stora
feta och undergångsbringande rubriker. Ingen kommer undan för löpsedlarna
placeras
bokstavligen ”in your face”. Varför reagerar ingen mot denna förorening i
vår tillvaro?
Ett
”skvallertorg” är nödvändigt i ett samhälle, man behöver få nosa lite på
hur allting
går för ens medmänniskor, likt en hund som sniffar sig fram genom en park.
Tidningar
som Aftonbladet och Expressen har dock lämnat den oskyldiga sfären långt
bakom sig.
Utan uppehåll bombarderas vi med detta eviga våld och den så skadliga
negativiteten,
till råga på allt är ”nyheterna” extremt materiella, själsdödande. Få andra
faktorer är
så nedbrytande på ett samhälle som dessa blaskor, de tar effektivt död på
det sista vi
har kvar av hopp. Det enda som är värre är TV:ns
tärande och likriktade propaganda.
Mord
i Knutby eller våldtäkt i Bjästa, varför kavlas personliga tragedier rakt
ut i våra
media med sådan frenesi? Jag känner inte dessa människor, varför ska jag i
detalj gå
in och dissekera deras liv? Borde jag inte istället ta itu med mitt eget
liv och få ordning
på mina personliga tillkortakommanden? Jo, givetvis är det så, men som alla
vet så är
det betydligt enklare att moralisera om andra än att granska sig själv.
Nyhetsmedia är
under all kritik i sitt agerande. Personliga angelägenheter bör få vara
just personliga, i
synnerhet när det saknas en relevant och betydande koppling till den
offentliga sfären.
En
dag för flera år sedan satt jag på ett kafé med några bekanta. Då hörde vi
sirener i
närheten och nåddes av nyheten att en misstänkt bomb var placerad i en park
nära där
vi var. Genast gick alla ut men döm om min förvåning när mina bekanta
styrde stegen
rakt mot parken där faran fanns.
Själv var jag inställd på att så snabbt som möjligt dra
mig i helt motsatt riktning. Det verkar vara en psykologisk faktor, detta
att vi dras till
faran när vi istället borde undvika den. Dras vi på samma sätt till
destruktiva nyheter,
så att vi måste läsa dem? Nog
vore det bättre om vi kunde fokusera på positiva saker!
|
