Expedition Holmgård


Med Aifur genom Ryssland, Vitryssland och Ukraina – ”från varjagerna till grekerna”

Den historiska bakgrunden. Från 800-talet trängde skandinaver (i ryska källor kallade "ruser" eller "varjager") fram i områdena öster om Östersjön. De nådde ända till Konstantinopel (den grekisktalande huvudstaden i det östromerska - bysantinska - kejsarriket) och ännu längre bort. Varajagerna spelade också en viktig roll i den process som ledde till att det första ryska riket bildades.

Experimentell Arkeologi. Expedition Holmgård var ett försök att med hjälp av en rekonstruerad vikingatida båt, Aifur, färdas hela vägen från Mälaren till Svarta havet. Denna rutt är äldst känd från den ryska Nestorskrönikan från 1110-talet och omtalas där som "Vägen från varjagerna till grekerna". Mycket är okänt om denna led och om förhållandena för flodtrafik under äldre tider och expeditionen var ett prov på experimentell arkeologi.

Båten. Aifur är 9 m lång, 2,2 m bred och väger ca 800 kg. Den byggdes efter förebild av olika arkeologiska båtfynd från Östersjöområdet. Den bemannades under expeditionen av en rad besättningar, som avlöste varandra. I regel var varje besättning på nio personer.


Rodd på Mälaren och segling på Ilmensjön. Foto: Expedition Holmgård
Rodd i floden Lovats nedre lopp och tillverkning av hjulanordning
för landdraget mellan Lovat och Usvjatja. Foto: Expedition Holmgård

Färden. Aifurs färd började i Sigtuna och avslutades i Cherson. Den genomfördes i två etapper: sommaren 1994 korsade Aifur Östersjön och Finska viken, fortsatte upp i Neva, över Ladoga och vidare på floden Volchov till Novgorod. Denna etapp var 1382 km lång. Effektiv färdtid var 307 timmar, därav segling 192 1/2 timmar och rodd (inklusive drag från land med handkraft) 114 1/2 timmar. Sommaren 1996 fortsatte färden med start i Novgorod. Uppströms Cholm var floden Lovat på grund av extremt lågt vattenstånd inte farbar. Dragsträckan över den första vattendelaren blev därmed alltför lång, i synnerhet som det var omöjligt att uppbringa tidstrogna dragare, hästar. Färden fortsatte emellertid på floderna Usvjatja, Dyna/Dvina och Kasplja. Den andra vattendelaren korsades genom att sätta båten på en enkel hjulanordning, tillverkad på platsen.


Tågning från land i den strida Lovat och landtransport förbi
en av Lovats många flottbroar. Foto: Expedition Holmgård

Andra etappens distans, från Novgorod till Svetljahirske vid Dnjepr, blev 1568 km. Effektiv färdtid var 415 1/5 timmar, därav segling 113 1/2 timmar, rodd (inklusive drag från land med handkraft) 264 timmar och manuellt drag över land 38 timmar. (Sträckorna från Sopki till Usvjaty och från Svetljahirske till Cherson avverkades delvis på icke-autentiskt sätt och är inte inräknade.) Expeditionen tillryggalade under 113 effektiva färddygn en sammanlagda distans på 2950 km. Genomsnittlig dagsdistans var 26,1 km. Genomsnittlig fart under gång var 4,1 km/h. Färdtiden bestod till 41 % av segling, 53 % av rodd och 5 % av landdrag (rodd under segel har räknats som segling).

Under seglatsen över Östersjön och färden på Ladoga, Ilmen och Dnjeprdammarna visade sig Aifur ha goda seglingsegenskaper vid öppen vind och också vara förmögen att kryssa i viss utsträckning. Rodden och seglingen nedför Dnjepr förlöpte också väl. Men trots att Aifur är jämförelsevis liten var floderna Lovat och Kasplja framkomliga endast med svårighet eller inte alls. Motströmmen och de talrika forsarna på Lovat var speciellt krävande.


Proviantering på marknaden i Usvjaty och ett möte
med annat båtfolk på Dnjepr. Foto: Expedition Holmgård

Några slutsatser. Erfarenheter från expeditionen visar att endast mycket lätta farkoster är lämpliga för fart på den norra delen av den historiska flodvägen. Även med hänsyn till detta är det sannolikt att övre Lovat och övre Kasplja är segelbara endast efter nederbördsrika vintrar och under en kort period varje vår. Och resenären på Lovat måste då bemästra flodens starka ström och många forsar.

Exakt vilken sträckning som den norra delen av "vägen från varjagerna till grekerna" hade är inte känt. A. M. Mikljajev och andra ryska forskare har lagt märke till att många boplatser och gravfält från den yngre järnåldern är belägna flera meter under Lovats, Usvjatjas och andra floders nivå i dag. Mikljajev har därför föreslagit att de nordvästryska vattenvägarna inte var farbara under vikingatiden. Orsaken till det låga vattenståndet var, enligt denne forskare, det varmare klimatet. Mikljajev föreslår att denna del av stråkvägen istället användes vintertid. Också under regnigare tider, till exempel 1700-talet, var Lovat enligt skriftliga vittnesbörd inte av stort värde för resenären på grund av alla forsar.


Slussning i Dnjepr och ankomst till Kiev. Foto: Expedition Holmgård

Skandinaviska forskare som studerat vikingafärder i österled har i regel varit besatta av skepp och båtar. Men faktiskt har i historisk tid långa sträckor över i nordvästra Rysslands frusna slättland relativt snabbt tillryggalagts med häst och släde. Flera berättande källor om vikingatida resor, till exempel hos Snorre Sturlasson, stöder "vinterversionen".

Den södra delen av stråkvägen behöver inte ifrågasättas på detta sätt. Mellan Smolensk och Svarta havet var Dnjepr en stor och bred flod. Forskare har diskuterat två problem, dels det eviga militära hotet från stäppnomaderna och dels de farliga trösklarna eller vattenfallen (däribland den fors som kallades Aefor eller Aifur), belägna mellan dagens städer Dnepropetrovsk och Zaporozhe. Forssträckan är emellertid nu täckt av kraftverksdammar och alla möjligheter till färdexperiment där har gått förlorade.

-- Rune Edberg
(1998)


© Vikingabåtsföreningen Aifur, Sverige