1920-talet. En artikelserie av Kjell Dellert

1923- Victor Sjöström till Hollywood

En av de två stora stumfilmsregissörerna i Sverige, Victor Sjöström, med filmer som Körkarlen och Terje Vigen bakom sig, lämnade fosterjorden för att pröva sin lycka i Hollywood. Just Körkarlen hade under namnet The Stroke of Midnight året innan fått fina recensioner i New York. För Hollywood, som ville försvaga den europeiska filmen och stärka den egna genom att köpa över stjärnor och regissörer från andra länder, var förstås Sjöströms resa en framgång. För den svenska filmen däremot blev den katastrofal. Även den andre svenske stjärnregissören, Mauritz Stiller, skulle så småningom komma att resa till Hollywood, men med misslyckat resultat. Victor Sjöström avslutade sin långa karriär i Ingmar Bergmans film "Smultronstället" 1957 och avled 1960.

Den 6 april 1923 inlämnade regeringen Hjalmar Branting sin avskedsansökan. Orsaken var att man pressats hårt både från höger och vänster i frågan om direktiv till arbetslöshetskommissionen och att riksdagens första kammare avslagit ett kompromissförslag i frågan. De tidigare direktiven, antagna så sent som 1922, innebar att arbetslöshetsunderstödet drogs in för de arbetare vars fackförbund befann sig i konflikt. Staten ville inte stötta den ena parten i en pågående konflikt genom understöd. Efter påtryckningar från såväl kommunisterna som det egna partiet föreslog därför regeringen Branting en ändring av direktiven så att understödet skulle fortsätta att betalas ut om man varit arbetslös i sitt fack sex månader före konfliktens utbrott. Ett kompromissförslag avslogs alltså och regeringen Branting avgick. Ny statsminister blev högerledaren Ernst Trygger.

Den 23 juni invigdes det nya stadshuset i Stockholm. Det hade ritats av arkitekten Ragnar Östberg som för bedriften utnämndes till kommendör av Nordstjärneorden 1 klassen. Till byggandet av stadshuset hade satsats 17,5 miljoner kronor och av dessa blev 1 miljon kvar. När man 1911 beräknade kostnaderna för bygget trodde man att de skulle stanna på 6,5 miljoner kronor, en summa som alltså vida överskreds. Invigningen av det nya inslaget i Stockholmssilhuetten var, som sig bör, påkostad och pampig med medverkan av såväl kung Gustav V, Verner von Heidenstam och Birger Sjöberg. Man påminde gärna om att datumet var detsamma som då den nyvalde kung Gustav Vasa red in i Stockholm 1523. Den nyss nämnde Verner von Heidenstam uttryckte sig exempelvis på följande sätt i sitt tal:

Stadshuset har invigts på den dag då för fyra hundra år sedan den största av alla våra byggmästare, rikets befriare och omdanare, red in i Stockholm genom södre port, hälsad med glädjerop och välsignelser. Följd av midsommarens prakt intågade där vår unga sommarkung, helge Eriks arvtagare, som från nu skulle hålla sin hand över ax och kaka. En far blev han för oss genom sin styrelse och den trohjärtade välviljan på bottnen av hans stränga sinne. Med sitt isgrå skägg står han för oss i ålderdomens höghet

En psykiatriker och överläkare vid Katarina sjukhus, doktor K Olander, mördades av en före detta patient när han steg ur sin bil utanför bostaden. Attentatsmannen, den 28-årige stenhuggeriarbetaren Johan Ivar Larsson, ansåg sig illa behandlad av doktorn några år tidigare då Larsson vårdats på sjukhuset för sinnessjukdom. Doktor Olander sköts med fem pistolskott, varav ett omedelbart dödande. Johan Ivar Larsson förklarades sinnessjuk och dömdes till vård på "sinnessjukanstalt".

 

Slutligen kan vi inte låta bli att helt ordagrant återge en reklamannons från år 1923:

Gustav III var den store tjusarkonungen. Han älskade prakt, lukulliska fester, musik och sköna kvinnor. Han införde glädjen hos vårt surmulna folk, han uppmuntrade bildkonsten och de vittra idrotterna. Under sitt korta liv levde han som det anstår en fullblodig konstnärsnatur. Han var en dyrbar, alltför praktälskande och slösaktig konung och de småkloka borgarna skakade betänksamt på huvudet, då hans galavagn rullade förbi. Älskad blev han dock av folkets flertal och över hans regering ligger ännu ett skimmer av poesi och skönhet. Han lever alltjämt i historiens panteon som tjusarkonungen. Han lärde således sitt folk att älska skönhet och prakt och att han ej lät pusta sina skor med Viking skokräm berodde därpå, att denna utmärkta skokräm först långt efter hans död fördes ut i marknaden. Detta är dock att beklaga, ty Viking skokräm hade verkligen varit någonting i hans smak. Hur skulle han ej ha fröjdats, då han sett den rika, underbara glans, som även de sämsta skor erhålla, om man putsar dem med Viking skokräm. Tjusarkonungen skulle själv ha tjusats av de egenskaper, som äro utmärkande för Viking skokräm.

Är inte detta en bedrift att beundra - att lyckas sammanlänka Gustav III med skokräm?

 

 




Åter till Artikelbibliotekets huvudsida, med fler artiklar