BOLINDERS MEKANISKA VERKSTAD



År 1845 grundade industrimannen Jean Bolinder (1813-99) tillsammans med sin bror Carl Gerhard Bolinder (1818-92) J & C G Bolinders Mekaniska Verkstad. Fabriken låg på Kungsholmen i Stockholm mellan Klara sjö och Kaplansbacken. Med tiden expanderade emellertid verksamheten- man tillverkade bland annat träbearbetningsmaskiner till sågverksindustrin i Norrland- och trots att Bolinders disponerade 50 000 m2 mark såg man sig ändå om efter en plats där man kunde bygga en större fabrik. Gärna då en plats där marken var billigare än i Stockholm. Man hittade den lilla orten Kallhäll norr om huvudstaden. Kallhäll var, liksom övriga Järfälla, vid 1900-talets början en utpräglad jordbruksbygd. Något annat sätt att försörja sig fanns knappast om man undantar några tegelbruk som sysselsatte ett fåtal personer.

År 1906 köpte Bolinders under sin dåvarande direktör Erik August Bolinder upp Kallhälls gård, ett markområde på 170 tunnland. Man började omedelbart bygga där i syfte att redan 1907 kunna flytta stora delar av sin tillverkning till Kallhäll. Byggandet, av gjuteri, verkstad och bostäder, tog dock längre tid än man beräknat och först 1909 kunde anläggningen tas i bruk. Då hade markanskaffandet och byggnationen sammanlagt gått löst på ca 800 000 kronor. I sina nya lokaler tillverkade man bland annat kaminer, köttkvarnar och spisar. Fortfarande hade företaget en stor del av sin tillverkning kvar på Kungsholmen, och på något sätt måste transporterna ordnas-vi befinner oss alltså i 1900-talets absoluta början. Bolinders anlade därför en hamn och transporterade gods sjövägen mellan Kallhäll och Kungsholmen, i egna båtar. Man hade dessutom ett stickspår från Västeråsbanan för godstransporterna.

Bolinders började nu omvandla den lilla jordbruksbygden Kallhäll till ett industrisamhälle.

Man byggde ett 15-tal flerfamiljshus, dvs cirka 80 lägenheter. Dessa blev tjänstebostäder åt verkmästare och extra skickliga arbetare. Man byggde ett postkontor i en av villorna liksom en matservering där ungkarlarna som inte var så hemma på matlagning kunde äta.

Bolinders startade också en skola i Kallhäll, innehållande både småskola och folkskola. För den verksamheten anställdes två lärarinnor. Manliga lärare ville inte direktör Bolinder ha på sin skola eftersom dessa kunde tänkas vara socialister.

Alltfler arbetare anställdes vid Bolinders framgångsrika fabrik. Även på den tiden förekom pendling, och det var alltså inte så att alla anställda vid fabriken bodde i Kallhäll.

Arbetarna började organisera sig i lokala fackföreningar och lyckades nå vissa framgångar i förhandlingar med företaget. År 1890 hade Bolinders fabrik på Kungsholmen varit skådeplats för en arbetskonflikt då två arbetare sagts upp därför att de som representanter för de anställda överlämnat en skrivelse till företagsledningen där man bland annat krävde arbetstidsförkortning och högre lön.

Nu, ca 20 år senare, lyckades fackföreningen förhindra bland annat individuella lönesänkningar. Företaget kunde kontra med att i kompensation för löneökningar höja hyrorna i arbetarbostäderna.

Arbetarna ville också bygga ett Folkets Hus i Kallhäll. Detta motarbetades av direktör Bolinder som vägrade sälja mark för ändamålet (man ska hålla i minnet att Bolinders vid den här tiden ägde så gott som hela Kallhäll, och kunde inlägga sitt veto mot allt som inte behagade). Emellertid lyckades man så småningom överlista honom genom att anlita en bulvan som inköpte tomten Grantorp i Kallhälls Villastad. I den villa och det hönshus som fanns på tomten kunde man sedan börja sin verksamhet.

Arbetarna vid Bolinders fabrik tog redan 1910 initiativet till att bilda en kooperativ handelsförening i Kallhäll. Mot detta hade direktör Bolinder inget att invända. Tvärtom hyrde han ut en lokal för ändamålet-under förutsättning att man inte anslöt sig till Kooperativa Förbundet, KF. Detta gick arbetarna med på och Bolinder skänkte 500 kronor till rörelsen. Man fick också frakta varor från Stockholm fritt med företagets båtar.

En Missionsförsamling, Kallhälls Kristliga Förening, bildades 1913 av frikyrkliga arbetare vid Bolinders och Bolinder upplät för denna verksamhet en lokal som tidigare varit mangelbod och tvättstuga .

År 1920 bildades en sångkör bland Bolinderarbetarna, Bolinderkören, som anslöts till Stockholms Sångarförbund. I början av 1930-talet upplöstes kören för att senare återuppstå under namnet Järfälla Manskör.

 

Mellan år 1927 och år 1929 gjordes den första utbyggnaden av fabriksanläggningarna i Kallhäll. Man byggde en emaljverkstad och de tidigare verkstadslokalerna byggdes ut med 65 meter. Man uppförde även ett badhus och en tvättstuga för arbetarnas räkning.

Även i företagets ledning skedde förändringar vid den här tiden. Erik August Bolinder förlorade alltmer kontrollen över företaget. Orsakerna till detta är oklara. Bolinder lär ha varit sjuklig och hans barn hade gjort försök att omyndigförklara honom. Han avled år 1930. Då hade en disponent vid namn Kristoffer Huldt styrt Bolinders sedan år 1927. År 1932 ersattes han i sin tur av civilingenjör Birger Dahlérus och grevarna Göran och Stellan Mörner som var gifta med varsin dotter till Bolinder.

År 1933 ombildades företaget. Bolinders verkstadsavdelning slogs samman med Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna och kallades AB Bolinder-Munktell. Den andra delen av företaget drevs vidare i Kallhäll under namnet Bolinders Fabriks AB.

År 1934 byggdes emaljverkstaden ut och en ny pressarverkstad invigdes under närvaro av statsminister Per-Albin Hansson. Man började också tillverka utombordsmotorn Trim, diskmaskiner och sanitetsporslin.

Under andra världskriget ägnade sig Bolinders och direktör Dahlérus enligt uppgift åt handel med Tyskland. Efter kriget satsade man man på bilelektriska artiklar, spisar och kylskåp.

Arbetare kom från bland annat Tyskland och Tjeckoslovakien för att hålla produktionen i gång. Men på 1950-talet fick Bolinders Fabriks AB problem med lönsamheten. I stället för gjutgods började man tillverka plåt. 1956 la man ner gjuteriet. Företaget fick problem med ökade skulder och direktör Dahlérus såg sig tvingad att sälja Bolinders. Ett konsortium under ledning av Wallenbergstyrda AB Elektro Skandia, som också tillverkade spisar och kylskåp, tog över. Bara en kort tid senare köpte likaledes Wallenbergägda AB Svenska Maskinverken upp företaget och la ner spistillverkningen. I stället satsade man på bland annat hetvattenpannor och industriångpannor.

Så började en brokig tid för arbetarna vid före detta Bolinders. Wallenberg köpte upp nya företag, sålde gamla, köpte upp igen tills Maskinverken i slutet av 1970-talet köptes upp av Götaverkens Ångteknik. Verksamheten flyttas till Götaverken Ångtekniks anläggningari Göteborg och lämnade fabriksområdet i Kallhäll tomt. 1980 var det slut på denna epok i Järfällas och Sveriges historia.

En bild tonar fram som är tämligen klar: I flera decennier i seklets början dominerade Bolinders Mekaniska Verkstad samhället Kallhäll totalt. Man hade förstås kontroll över fabriken och arbetarnas verksamhet där liksom deras boende i tjänstebostäderna, men man kontrollerade även skolan, den kyrkliga föreningen, handelsboden och sångkören! Man kan förstå att det måste ha varit tämligen lönlöst att försöka bedriva någon form av verksamhet som inte hade Bolinders gillande. Man ska också hålla i minnet att Bolinders fabriker vid den här tiden visserligen tillhörde Sveriges modernaste, men att detta inte innebar att arbetet där var lätt. Tvärtom var det tungt, smutsigt och hälsovådligt att arbeta i verkstäderna. Hur stor kunskapen om detta var redan då vet man förstås inte- hos arbetsgivaren fanns inget intresse av denna kunskap och arbetarna kunde, som sagt, inte påverka sin situation särskilt mycket.

Kjell Dellert







Åter till Bibliotekets huvudsida, med fler artiklar.