Gösta Ekman- en av de största



Att en konstnär efter sin död höjs till skyarna är inte ovanligt. Ännu vanligare är det att man efter en artists tragiska bortgång tycker sig se något gudabenådat i den konstnärliga gärningen. Men när det gäller Gösta Ekman d.ä. behövs inga sådana förskönande eftermälen. Han var en gigant, en legend redan under sin alltför korta livstid. När han gick bort 1938 hade han spelat allt från enkla lustspel till Hamlet, filmat, spelat radioteater och i många år varit sin egen teaterdirektör.

Gösta Ekman föddes 1890. Enligt egen uppgift var han sprungen ur fyra släktled av musiker, där alla fyra hette August i förnamn. Hur detta överensstämmer med verkligheten är inte helt klart-däremot torde det vara belagt att fadern var musiker och att farfadern hette August. Den lille Gösta var inte anmärkningsvärt vacker. Tvärtom karaktäriserades han av en bekant som " ett ovanligt fult barn". Hans mor tröstade sig med att "den som är ful när han är liten blir vacker när han blir stor". Detta skulle ju visa sig stämma precis på Gösta Ekman.

1896 avled fadern, troligen i tbc. Modern, Victoria, började arbeta heltid i en frisersalong och för att hålla lille Gösta sysselsatt under tiden byggde hon en dockteater till honom av en margarinlåda. Gösta fängslades från början av teaterns värld och han fick så småningom en större dockteater och klippdockor av teaterfigurer. Många år senare, redan en firad skådespelare, kunde han sitta om nätterna i sin loge med en modellteater och flytta figurer medan han talade repliker och sjöng sånger. Officiellt planerade han då nya uppsättningar, men det var nog inte utan att det också var den lille pojken som tittade fram och lekte teater.

År 1908 engagerades Gösta Ekman, genom att ljuga om sin ålder, som "artist m.m." vid August Bodéns operettsällskap för en sommarsäsong i Helsingfors. Någon storsångare var han inte och han kunde själv berätta historien om kapellmästaren som avbröt en repetition med att säga "Vet herr Ekman vad herr Ekman sjunger? Herr Ekman sjunger tredje tenor och det finns inte!" I olika sällskap medverkade han de närmaste åren i så skiftande produktioner som "Sherlock Holmes", där han spelade professor Moriarty och "Värmlänningarna", där han spelade drängen Anders och första gången träffade den unge Karl Gerhard. Det var vid denna tid Ekman utsågs till "Sveriges vackraste skådespelare" och något irriterat utbrast "Jag ska visa dem att det finns mycket bakom den nunan".

1911 fick han engagemang i Emil Norlanders revy i Stockholm och det faktum att han där framträdde i uniform gav honom hans första filmroll(ack att det vore så enkelt att bli filmstjärna idag...). Han spelade greve Konrad von X i filmen "Blott en dröm" och tjänade 25 kronor per dag-ett så saftigt gage att han kunde unna sig att ta fjorton dagars semester. Två år senare fick Gösta Ekman engagemang vid Svenska Teatern i Stockholm. Teaterchefen Albert Ranft gav honom vissa råd som han aldrig skulle glömma . Bland annat "Anmärker man på att ni är ung-tänk som jag när jag var ung: Ungdom är en sak som går över, men dumhet det går aldrig över"

Vår en 1914 träffade Gösta Ekman Greta Sundström och de blev förälskade, förlovade sig och gifte sig 12 dcember samma år. På bröllopsdagens kväll spelade brudgummen teater- Strindbergs sagospel "Svanevit". I september påföljande år föddes sonen Hans. I en intervju i Dagens Nyheter förklarade Gösta Ekman att han var så barnkär att han gärna skulle ha femton småttingar. 1920 fick Gösta Ekman något av ett genombrott som kung Christian VII i pjäsen "Struense" mot Anders de Wahl. Ekman spelade också in en rad filmer, de flesta idag bortglömda. Två år senare fick han anbud att komma till Hollywood och filma med Goldwynbolaget. En skada i benet satte dock stopp för dessa planer. Istället gjorde han succé som Erik XIV i Strindbergs "Gustav Vasa" på Svenska teatern.

År 1923 spelade Gösta Ekman huvudrollen i "Gösta Berlings saga" efter Selma Lagerlöfs roman. Pjäsen gjorde fiasko men hade uppenbarligen sina förtjänster. Anna-Lisa Berkling, dotter till Per Albin Hansson, skriver i sin bok "Folkhemsvår och krisår": "Andlösa följde vi sedan den undersköne Gösta Berling-Gösta Ekman, och Elisabeth Dohna-Inga Tidblad. Scenen där den ljuva Elisabeth förgäves bankar på den stängda dörren till fadershuset medan snöflingorna dallrar i ett blekblått ljus, den var så skakande att vi grät hejdlöst. det var första gången jag upplevde Gösta Ekman och efter det vägrade jag att se Gösta Berling på film för att inte han uppbar huvudrollen"

Två år senare påbörjade Gösta Ekman inspelningen av den tyska filmen "Faust" där han hade huvudrollen. Han hade ju spelat in film tidigare och visste att det medförde stora ansträngningar. Men sådana ansträngningar som vid "Faust"-inspelningen hade han aldrig tidigare varit med om. Hasse Ekman skriver i sin bok om fadern: "Och Faustinspelningen fortsatte. Timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad stod han i de glödheta strålkastarnas obarmhärtiga ljuskäglor. ---den gamle Faust idag, den unge Faust i morgon. Tre månader blev fyra, fyra månader blev fem---och alltjämt fortsatte inspelningen" Gösta Ekman blev alltmer utmattad, alltmer desperat över att filmen aldrig tycktes bli färdig. Hans krafter sinade. Det var då han mindes ett par skandinaver som han mött i Berlin. Deras råd var att han skulle prova kokain, som de, för att överhuvudtaget orka fortsätta. Efter lång tvekan lydde han rådet. Han intalade sig att det bara skulle bli en enda gång och att det inte kunde skada.Han tog giftet i sprutform och kände sig starkare, kände arbetslusten återvända. Ödet ville dock att Gösta Ekmans narkotikamissbruk inte skulle upphöra i och med Faust-inspelningen. 1927 var Ekman, tillsammans med John och Pauline Brunius, nybliven direktör för Oscarsteatern. Man spelade "Så tuktas en argbigga" med Gösta i en av rollerna när Göstas och Gretas endast nio månader gamle son Jan Mikael insjuknade och avled. Gösta Ekman tillgrep än en gång kokainet för att orka.

Gösta Ekman medverkade 1930 i en av de första svenska ljudfilmerna. Den hette "För hennes skull"och Gösta fick här spela mot sin gamle teaterchef Albert Ranft. Filmen bjöd inte på någon stor dramatik eller ljuplodande personanalyser men vilken svensk film gjorde det i början av trettiotalet...? Gösta Ekman fick också sjunga i filmen, bland annat titelmelodin. På Oscarsteatern blev det dessvärre allvarliga bekymmer. Gösta Ekman ville uppföra en nyskriven svensk komedi av stockholmskåsören Berco. John och Pauline Brunius motsatte sig detta men trots allt blev det som Ekman ville. Pjäsen var inget vidare, och Gösta Ekman ökade sitt intag av kokain. Premiären blev en skandal. Publiken gick och skådespelaren tvingades omtöcknad till sjukhus med hjälp av ett läkarintyg. Dagen därpå skrev tidningarna om Ekmans fiasko och spekulerade om hans sjukdom. Så småningom skickades Gösta Ekman tillsammans med en sköterska till Rivieran för att vila upp sig. Ett par gamla "vänner" sökte dock upp honom redan i Köpenhamn och sköterskan tappade bort honom. Ett par dagar senare ringde han hem från Berlin och hustrun Greta åkte ner och tog hand om honom. Därefter kunde resan till Rivieran fortsätta.

Återkommen från Rivieran var Gösta Ekman full av arbetslust och firade sin 40-årsdag på Oscarsteatern med en festföreställning av "En herre i frack". Strax efteråt lämnade han direktionen för teatern och kompanjonskapet med John och Pauline Brunius. Istället inledde han ett samarbete med regissören Per Lindberg och de närde tillsammans vilda planer på att hyra Dramaten av staten och driva den som privatteater. Planerna var emellertid en smula för vilda. Ekman och Lindberg fick nej och i stället hyrde man både Stora och Lilla salen i Konserthuset i Stockholm. För säkerhets skull hyrde Gösta Ekman även Vasateatern och man bildade AB Gösta Ekman-teatrarna. Som öppningsprogram i Konserthusets Stora sal valde man operett. Franz Lehárs "Glada änkan." Gösta Ekman spelade Danilo och Zarah Leander Hanna Glavari. Zarah Leander har själv berättat hur det gick till när Ekman engagerade henne. Han bjöd henne hem till sig i lägenheten på Artillerigatan och lovade henne bra betalt. "Tretusen kronor i månaden -det blir hundra kronor kvällen" Zarah Leander hade emellertid läst en artikel om Ekman där han berättade om förhandlingarna inför "Faust" och att han krävt dubbelt så mycket som direktionen bjudit-och blivit engagerad. Zarah Leander sa följaktligen "Sextusen och inte en krona mindre". "Jag undrar inte på" skriver Zarah Leander i sina memoarer,"att Ekman blev så upprörd att han måste gå till sin eleganta bar, styrka sig med ett glas sherry, göra en sväng in i våningen och tala med fru Greta". Hon fortsätter" Du har själv lärt mig att vara fräck i affärer...Jag har läst artikeln om Faust. " Ekman svarade "För den repliken ska du få dina sextusen". Om det nu var det höga gaget eller inte, Zarah Leander gjorde liksom Gösta Ekman succé i en icke alls oomtvistad uppsättning av "änkan", signerad Per Lindberg. Jules Sylvain hade moderniserat musiken och Karl Gerhard hade gjort texten samma tjänst. Det var en "änka" som ingen tidigare skådat. Dyr var hon också. Varje föreställning kostade 3000 kronor att framföra. Ändå gav "Glada Änkan" ett överskott i kassan. Men tiderna var dåliga och även för AB Gösta Ekman-teatrarna gick det sämre. Gösta Ekman accepterade olika gästspel för att rädda ekonomin, man spelade "Glada Änkan" i Köpenhamn och Oslo. Han hoppades också att en ny operett, "Vita Hästen" skulle locka folk till teatern. Dessvärre var detta en felsatsning och dessutom åtalades Ekman för manipulationer med läkarrecept. Han fick villkorlig dom för detta.

Småningom ansåg sig Gösta Ekman mogen för rollernas roll-"Hamlet". 1934 hade uppsättningen premiär och den hade föregåtts av olika spekulationer, bland annat hade det sagts att Ekman skulle göra rollen komiskt. Så var det nu dock inte, men det hindrade inte att hans Hamlet enligt uppgift blev en annan Hamlet än den teaterbesökarna var vana vid . Föreställningen lades ner efter 95 fullsatta hus. 1935 tvingades Ekman lämna sin teater och gå i konkurs. Utåt låtsades han att han tyckte det var skönt att vara "fri", men förmodligen var det en av hans livs största tragedier att han inte längre hade sin egen teater, där han själv bestämde vad som skulle spelas och hur det skulle spelas.

Gösta Ekman spelade in flera filmer vid den här tiden, bland annat "Kanske en diktare", som spelades in nattetid-den enda tid Ekman hade över. Det hände flera gånger att han somnade under inspelningarna. Han spelade i "Swedenhielms" mot Ingrid Bergman och i "Intermezzo" 1936, även den mot Ingrid Bergman. Skådespelerskan skriver i sina memoarer "Tänk att få spela i samma film som Gösta! Det är underbart! Flera dagar i förväg var jag alldeles förstörd av nervositet över att jag äntligen skulle få träffa den man som jag beundrade som Gud på jorden. Vi träffades och jag tyckte genast om honom. Han är en konstnär av Guds nåde och jag är salig att jag har fått vara med och plocka smulor som fallit från hans bord". Filmen "Intermezzo" blev inledningen på Ingrid Bergmans Hollywoodkarriär. En amerikansk nyinspelning gjordes senare med Leslie Howard i Gösta Ekmans roll.

Före jul 1937 gästspelade Gösta Ekman i Helsingfors med "Kanske en diktare" och han kom hem på julaftonens morgon. Några dagar senare blev han sängliggande med hög feber. Han fördes till Röda Korsets sjukhem. Hasse Ekman berättar i sin bok "Den vackra ankungen": "I dubbla omgångar klarade han lunginflammationen men en njursjukdom tillstötte och för varje dag avtog hans krafter, krafter som enligt all läkarexpertis borde ha varit förbrukade sedan åratal tillbaka.---vid tvåtiden en snöig januarinatt ringde det i Hasses telefon. Det var hans mamma.'Det är dags att fara upp dit nu, min älskling', sa hon" Gösta Ekmans av droger försvagade njurar orkade inte längre och han avled 12 januari 1938, 47 år gammal.

För sena tiders barn, såsom artikelförfattaren, är det svårt att göra sig en bild av Gösta Ekmans storhet eftersom vi nu bara har de medelmåttiga filmerna att döma efter. Att han var en av de största, kanske den allra största, står emellertid klart när man läser och hör vittnesbörd från dem som var med. Greta Ekman berättade i en radioserie med Bertil Perrolf om sin make Gösta. Hon slutade med orden"Han hade en själens renhet som förblev obefläckad livet igenom"

Gösta Ekman är borta sedan snart 60 år men klanen Ekman lever vidare. Barnbarnen Mikael, Stefan och Gösta är fortfarande i hög grad aktiva och Den store Gösta Ekmans barnbarnsbarn Sanna Ekman har setts bland annat i TV-serien "Tre Kronor". Så på så vis kan vi väl ändå säga att han lever-Gösta Ekman, en av de största.

Kjell Dellert

Artikeln har tidigare publicerats i Kvällsstunden 1997






Åter till Bibliotekets huvudsida, med fler artiklar.