Lammet och örnen

Den lokala opinionens syn på uppförandet,
respektive nedläggandet av Svea Flygflottilj – F8

 

STOCKHOLMS UNIVERSITET
HISTORISKA INSTITUTIONEN
MAGISTERUPPSATS HT 2000
AV: JAN NILSSON

 

Innehåll

Inledning
Prolog - debatten i garnisonsstaden
Uppsatsens syfte
Frågeställningar
Källmaterialet
Litteratur
Avgränsningar

Metod

Disposition
Svårigheter


Bakgrund
Om 1936 års försvarsbeslut
Om Järfälla kommun
Om Barkarby flygfält

En flottiljs födelse
Statens motiv
Kommunens perspektiv
Striden om Barkarby
Motståndarna
Pressen anfallet mot Barkarbyfältet
Pressen flygvapnet går till motanfall
Kommunen mobiliserar till motstånd
Slaget i riksdagen
De sista försöken
Varför ville man ha flottiljen
Sammanfattningsvis
Den allmänna opinionen

En flygkårs död
Delbetänkandet
Vad tyckte kommunen?
Pressen
Varför...

Sammanfattning
Den allmänna opinionen då?
Etableringen av F8 ur ett garnisonsstadsperspektiv
Saker att fundera över

Referenser
Litteratur
Utredningar, betänkande, statistik m.m.
Arkiv
Tidninga
Intervjuer

Inledning

Den som idag tar sig till det gamla flottiljområdet i Barkarby kommer att mötas av en kommersens högborg. Först ut, om man kommer med bil från Jakobsbergshållet, är IKEA, Bauhaus och Elgiganten som välkomnar den anländande med sina oändliga fönsterlösa fasader flankerade av de svarta asfaltparkeringarna som breder ut sig kring dem. Om man sedan vid rondellen svänger in mot det gamla flottiljområdet kan den som vet vad han tittar på urskilja det som en gång var inpasseringsvakt vid infarten till Svea Flygflottilj – F8. Numer är det gamla vakthuset skickligt maskerat till restaurangen Applebees. Denna restaurang ingår i det slingrande gytter av byggnader som går under namnet Stockholm Quality Outlet och som till sin utformning förleder sina besökare att tro att de befinner sig i en småstadsidyll direkt hämtad från Hollywood. Om man fortsätter vidare bort från denna förledande illusion kan man iaktta en McDonaldsresturang inrymd i ett nybyggt funkishus. När man sedan börjar närma sig fältet med de gamla landningsbanorna möts man av en långsamt svällande rad av varuhus som likt en långsamt växande organism sakta men säkert knaprar i sig det öppna fältet runt landningsbanorna. Området, detta köplustens Mekka, lever! Lever och växer sig sakta men säkert allt större. Området som tidigare slumrat i sin Törnrosasömn sedan nedläggningen av flygflottiljen i mitten på 70-talet lever nu och verkar nästan utgöra en pulsåder med sitt liv, sin trafik och sin kommers.

Men med en kort vridning på huvudet förbyts plötsligt scenen. Nu framträder ett par startbanor och bakom dem en mindre bergskulle. Bland den nyligen uppväxta vegetationen kan man fortfarande i sidan på berget skymta en mörk port som leder ner i underjorden, och på toppen av kullen skymtar ännu det som en gång var ett flygledartorn. Detta är vittnen från en annan tid, en tid som också var sjudande av liv, men ett annat slags liv. Då var bergshangarerna hjärtat av Svea flygflottilj och vid denna tid – kanske någon gång på femtiotalet – var detta en av Sveriges modernaste jaktflygsflottiljer.

Vill man ta sig längre bakåt tiden får man sluta ögonen och kanske där för sitt inre se ett annat flygfält, ett flygfält någon gång på tjugotalet som endast består av ett par enkla trähangarer och med en startbana bestående av ett gräsbevuxet fält. Denna tid bär också vittnesmål om liv, ett liv som härrör ur tekniken, utvecklingen och den framtid som nymodigheten flyget vittnar om.

Men visst har det funnits liv långt innan dess, om det vittnar bl.a. de fynd man gjort i samband med byggnationer som förekommit på Barkarbyfältet. Marken har här, som på de flesta andra ställen, tjänat människorna under lång tid, och människorna som bott här har använt marken på de sätt som de funnit varit det mest användbara för att ge dem det de ville ha. Var tid nyttjar jorden på sitt sätt. Och på det sättet lever kanske jorden lika mycket som människorna.

Men beslutet i mitten av trettiotalet att förlägga jaktflyget till Stockholms försvar togs inte av människorna här, det var ett beslut som kom ovanifrån. Hur såg då de som bodde här på detta beslut? Försvarspolitik är nog så mycket mer än säkerhetspolitik- för den lilla kommunen kan det i många fall upplevas som antingen en dödsstöt eller kanske en möjlighet, allt beroende på vad som beslutas.

Prolog – debatten i garnisonsstaden

År 1901 beslutade Sverige att övergå till allmän värnplikt istället för det tidigare använda indelningsverket. Reformen kom bland annat att innebära att de värnpliktiga beväringarna skulle få en utbildningstid om 140 dagar. I och med detta kom de gamla mötesplatserna för de indelta rotesoldaterna att bli otillräckliga. Indelningsverkets soldater hade tidigare haft sina årliga övningstillfällen under sommarhalvåret, nu skulle den militära utbildningen komma att bedrivas året runt. Detta medförde att staten hade ett behov av kaserner som kunde husera manskap året runt. Till detta kom också att den allmänna värnplikten kom att innebära en avsevärd ökning av manskapet.

För staten var ett av de främsta målen att försöka hålla kostnaderna för den nya försvarsordningen så låga som möjligt, i byggnadsprogrammet som förelåg föreslogs 44 nya kasernanläggningar, ombyggnad av 12 befintliga kasernområden samt att 27 av de gamla mötesplatserna skulle byggas om till kasernförläggningar. Totalt omfattade byggnadsprogrammet 1900 byggnader och kostnaderna för hela detta projekt beräknades uppgå till 44 miljoner kronor under förutsättning att staten skulle erhålla den erforderliga marken gratis. Detta i relation till att 1901 års hela försvarsbudget var på 33 miljoner kronor. Anledningen till att staten räknade med att erhålla den erforderliga marken gratis var den positiva stimulans utvecklingen skulle få för städernas ekonomi och befolkning.

I sin avhandling "Garnisonsstadens Politik och ekonomi" har Karl Johan Krantz valt att titta på den lokalpolitiska debatt och argumentering som kom att omge den kasernering som staten genomförde av sina förband under 1900-talets första årtionde. Den tidigare forskningen som gjorts på detta område har varit inriktad på det rikspolitiska planet och vad Krantz vill är att titta på debatten på det lokala planet samt att även försöka ringa in de intressegrupperingar som funnits lokalt. Krantz pekar på att den allmänna uppfattningen är att de förbandslokaliseringar som gjordes var eftertraktade av de lokala politikerna och generellt betraktades som en god ekonomisk affär för det lokala samhället, men att någon ingående undersökning av den lokala debatten i dessa frågor inte gjorts. Detta avser nu Krantz att göra. De städer som valts att användas i studien är Växjö, Jönköping och Eksjö.

Krantz kan i sin avhandling konstatera att förbandslokaliseringsprocessen förlöpte på två skilda nivåer: Dels en makronivå där staten förde förhandlingar med lokalsamhällena och där staten genom att spela med alternativa förläggningsorter lyckades driva fram en överbudspolitik hos lokalsamhällena vad det gällde förmånliga villkor, dels finner han också att processen med militärförbandens kasernering även drivs parallellt på en mikronivå inom städerna. Den avvaktande inställningen till kaserneringen som Krantz i vissa fall funnit i sin studie, visar att den tidigare föreställningen om att städerna generellt såg detta som en näringspolitiskt god affär numera bör kompletteras men ett vidare perspektiv där det även fanns en avvaktande inställning. T.ex. så visar djupstudien av Växjö att avvikande uppfattning även kunde finnas i städerna och inte som inte, som tidigare antagits ,endast i landsbygdskommunerna.

Ett gemensamt och anmärkningsvärt drag, som Krantz påpekar, är att många av städerna fattat sina principbeslut i frågan om stadens inställning till en eventuell kasernering av ett eller flera regementen i staden, på relativ osäkra grunder angående den kommande förläggningens eventuella positiva, eller negativa, effekter på lokalsamhällets ekonomiska eller sociala liv.

Uppsatsens syfte

Syftet med denna uppsats är att, liksom Krantz, titta på den lokala debatten och argumenteringen kring denna på de av staten beslutade nya militära förläggningarna. Krantz hade i sin undersökning valt att titta på en period då upphovet till de nya förläggningarna hade sin grund i övergången från indelningsverk till allmän värnplikt. Denna undersökning kommer att titta på en period drygt 30 år senare, då Sverige står inför period av stora satsningar på försvaret – orsakade av ett spänt utrikespolitiskt läge där risken ett kommande storkrig verkar bli allt troligare. Men liksom Krantz kommer vårt fokus att ligga på den lokala debatten och de argument som förekom. Det som kommer att undersökas är effekten av 1936 års försvarsbeslut, som hade sin grund i 1935 års försvarsutredning. Således kommer vi att titta på ett litet utsnitt av den svenska försvarspolitiken under 1930-talet, men inte från den traditionella synvinkeln med statens säkerhets- och utrikespolitiska ställningstagande, utan från det lokala planet. Hur ställde man sig till den militära upprustningen på det lokala planet, hur såg kommunen och dess invånare på den av staten beslutade upprustningen, såg de några risker för egen del men de ökade militära anläggningarna, såg de eventuellt lokala ekonomiska fördelar i rustningen?

I vårt fall kommer det att handla om uppförandet av Svea flygflottilj – F8 - i det lilla villasamhället Barkarby i Järfälla kommun, På 30-talet i det närmaste en landsortskommun ca 2.5 mil från Stockholm. Kort sagt: hur ställde sig den lokala opinionen i Järfälla till det ovanifrån pålagda beslutet att bygga F8 i kommunen? Men vi skall också ta ett ytterligare steg och gå lite längre än vad Krantz gjort i sin studie och titta på kommunens och den lokala opinionens ställningstagande vid nedläggningen av F8 som beslutades i slutet på 60-talet för att se om resonemangen skilde sig åt, om synen på flygflottiljen ändrats med tiden. Jag kommer inte att försöka sortera upp olika ställningstaganden eller åsikter som hemmahörande i den ena eller den andra tidningen eller partiet, utan det jag söker är just vad den allmänna opinionen kände och tyckte. På så sätt kommer vi att få ytterligare ett perspektiv på den lokala opinionens reaktion och syn på de förändringar som statens försvarspolitik medför för det lokala samhället. Uppsatsen syftar således till att studera den lokala opinionen både vid statens anträdande på det kommunala mikronivån och vid statens regression från det kommunala mikronivån – vad det gäller statens försvarspolitik.

Kan man då verkligen säga vad den allmänna opinionen tyckte? Det finns alltid personer som tycker annorlunda och även om många delar en åsikt så behöver de inte tycka exakt likadant. Naturligtvis finns det ingen hel sanning om vad den allmänna opinionen var, är, tycker eller tyckte, men likväl förekommer det en mängd medier och personer som, kanske framförallt i dag, känner sig manade att ge uttryck för vad den allmänna opinionen tycker och känner.

Vad menar jag med "den allmänna opinionen"? I initialskedet avser jag den ståndpunkt som en klar majoritet av den i kommunen boende populationen sympatiserar med. Men som för det mesta är detta en mycket svår sak att sia om, då den större delen av den berörda befolkningen utgör en tyst massa .- kanske också beroende på att de hyser ett ringa intresse för frågan. Det har således blivit de "intresserade" som återigen, liksom de säkert fick göra när det begav sig, kommit att få föra den allmänna opinionens talan. Jag har alltså i sökandet efter den allmänna opinionen fått förlita mig på t.ex. medias och de politiska organisationernas förmåga att läsa av och absorbera stämningarna bland "gräsrötterna". I uppsatsen kommer även händelseförloppen i de olika diskussionerna att redovisas för att ge en ram att föra resonemangen kring.

Uppsatsen är inte tänkt att vara någon upprepning av Krantz undersökning 30 år senare utan använder i huvudsak Krantz bok för att försöka få ett djupare tidsperspektiv vad det gäller den lokala synen på återverkningar som statens försvarspolitik kan tänkas ge i den egna kommunen. Uppsatsen syftar inte till att svara på frågan vilka återverkningar som flottiljförläggningen verkligen medförde för kommunen. Detta skulle i och för sig vara mycket intressant men skulle kräva ett väl utarbetat mätinstrument för att värdera vad som påverkat olika parametrar som befolkningstillväxt, ekonomisk tillväxt o.s.v. Jag får helt enkelt nöja mig med att söka förväntningarna.

Frågeställningar

  • Kan man se hur den allmänna opinionen i Järfälla kom att ställa sig till den i SOU 1935:41 framlagda förslaget att förlägga en jaktflygflottilj till Barkarby i kommunen?
  • Vilka var de argument som fördes fram i debatten och vilka motiv låg bakom de olika ställningstagandena? D.v.s. vilka var de risker respektive fördelar som respektive debattör såg med flottiljförläggningen till Barkarby?
  • Kan man se hur den allmänna opinionen kom att ställa sig till det i december 1968 av försvarets fredsorganisationsutredningens framlagda delbetänkande där man förespråkade ett nedläggande av F8?
  • Vilka var de argument och motiv som fördes fram i diskussionerna kring ett avvecklande av F8?
  • Kan man eventuellt spåra några särskilda intressenter bakom olika åsikter?

Källmaterial

Materialet består av protokoll från Järfälla kommunalfullmäktige och kommunstyrelse samt till protokollen berörda diariehandlingar. Jag har också använt mig av Barkarby villastads fastighetsägareförenings arkiv. Jag har gått igenom protokoll från fackklubben vid F8 och Järfälla socialdemokratiska förening men i dessa arkiv inte funnit några uppgifter som jag kommit att använda mig av i uppsatsen. Samtliga dessa arkiv finns tillgängliga i Järfälla kommuns centralarkiv. Jag har använt mig av ett stort antal tidningsklipp, vad det gäller perioden 1930-40 har jag använt mig av John Lifs klippsamling som finns deponerad på Järfälla kommuns kulturkontor. Kulturkontoret har även en egen klippsamling som jag också har använt mg av, den täcker åren från slutet av 1960-talet och fram till idag. Jag kommer i noterna till dessa att i så stor utsträckning som möjligt använda mig uppgifterna; tidning, artikelrubrik och datum, i vissa fall när det gällt de äldre klippen har dessa uppgifter inte funnits tillgängliga och då har jag använt mig av de volymnummer som de ligger sorterade under hos kulturkontoret. Materialet i dessa klippsamlingar har gett mig möjligheten l att få en mycket större genomgång av pressens skriverier om flottiljens etablering än jag kunnat genomföra om jag själv varit hänvisad till att gå igenom flera årgångar av att antal av de största tidningarna. Jag har även gjort en intervju med Lars Gustafsson j:r som dels har skrivit ett antal böcker om Järfälla och dess historia och samhällsliv, samt också varit politiskt aktiv i kommunen. Till det kommer även att hans far Lars Gustafsson s:r också var politiskt aktiv i kommunen. Intervjun var till stor hjälp för mig själv då det gällde att få ordning på alla fakta. När det gäller citaten har jag på något ställe gjort korrigeringar av de stavfel jag upptäckt.

Litteratur

Karl Johan Krantz avhandling Garnisonsstadens politik och ekonomi har fått tjäna som någon slags förebild var det gäller uppsatsens anslag. Jag kommer också att försöka återknyta något till denna i slutet av uppsatsen. Men i det som Krantz konstaterar när det gäller hans undersökningsperiod, kan jag instämma: Att det minst sagt är magert vad det gäller annan historisk litteratur om hur enskilda kommuner påverkats eller ställt sig till upprustningen av Sverige under andra världskriget. Den litteratur som jag, förutom Krantz, använt mig av i uppsatsen har i huvudsak varit litteratur om Järfälla och F8 av lokalhistorisk karaktär, den har i första hand kommit till användning när det gällt faktauppgifter och dylikt. Till det har de varit mycket användbara.

Avgränsningar

Denna undersökning kommer, till skillnad från Krantz undersökning, endast att koncentreras till en ort, varför inga jämförelser mellan olika orter av den typ som Krantz gjort följaktligen inte kan göras. Anledningen till att jag valt att endast undersöka en ort är enkel – uppsatsens format är sådant att om man vill göra en riktigt djup studie av området, där mesta möjliga material som kan belysa undersökningens inledande frågeställningar skall gås igenom, är avgränsningen till en ort nödvändig. Jag tror inte heller att det kommer att medföra några problem då uppsatsens syfte inte är att försöka påvisa några allmängiltiga tendenser i debatten för hela landet utan just belysa debatten och tankarna kring den som den var i just detta specifika fall – etableringen av Kungl. Svea flygflottilj – F8.

Att just etableringen av F8 valts som undersökningsobjekt har en i grunden ganska enkel förklaring och verkar även efter en tids övervägande vara ett relativt rimligt val. För det första var det under en vandring genom det gamla flottiljområdet som tankarna föddes om flottiljens betydelse för kommunens utveckling, och sedermera frågorna om känslor, förhoppningar, förväntningar och eventuell oro inför den kommande flottiljförläggningen som dåtidens kommuninvånare eventuellt närt då det stod klart att denna lilla kommun skulle komma att få hysa en av de nya permanenta flottiljerna som 1936-års försvarsbeslut innehöll.

Valet av F8 visade sig också vara rätt väl motiverat, det är inom flygvapnet de stora satsningarna görs. Vapenslaget är relativt nytt, tidigare hade flyget ingått som avdelningar inom armén respektive flottan, men nu är har det nyligen blivit ett eget vapenslag. Det är inom flygvapnet som den stora expansionen kommer, även om hela försvaret upplever stora satsningar under kriget. Vid mitten av 1930-talet när försvarsbeslutet tas har Sverige fyra flygflottiljer samt en flygkrigsskola. Efter kriget kom Sverige att förfoga över 20 flygflottiljer, inklusive utbildningsflottiljer. Följaktligen fick man se en lång rad nya flygflottiljer runt om i landet. Stockholm kom att ha två flottiljer, F8 i Barkarby och F18 i Tullinge, F18 är dock uppförd i slutet av kriget och jag känner att det skulle vara klart intressantare att studera diskussionerna kring uppförandet av F8 som ägde rum före andra världskrigets utbrott då jag tror dels att det fanns tid att föra en debatt om en eventuell förläggning, dels att det pågående kriget i världen kan ha haft en klar inverkan på intresset att diskutera en kommande förläggning. Man skulle kunna tänka sig att det under kriget inte var så intressant att diskutera detaljerna i försvarets uppbyggnad. Då kanske det snarare gällde att så snabbt som möjligt "komma till skott" varav en debatt om var bara skulle fördröja förläggningen.

De avgränsningar som jag gjort i tiden är från mitten av 1930-talet, 1930 års försvarskommission kom med sitt Förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende 1935 och i det betänkandet föreslogs det att den jaktflygflottilj som man ville sätta upp till skydd för huvudstaden skulle lokaliseras till Barkarby flygfält i Järfälla kommun. Det var visserligen inte någon större överraskning att Barkarbyfältet kom att föreslås som förläggningsort -flygvapnet hade sedan tidigare bedrivit tillfälliga flygövningar vid Barkarby- men från och med kommissionens förslag så fanns det ändock något rejält att ta på. Så jag bedömer att det borde vara från och med denna tidpunkt som man eventuellt kan börja finna diskussioner för och emot en förläggning av jaktflyget till Barkarby. Undersökningens första period slutar i början av 1940-talet då jag bedömt att det rådande världsläget vid denna tidpunkt effektivt lagt alla eventuella diskussioner om förläggningar av flygflottiljer hit eller dit på is och att man nu istället satsade på att bygga upp ett antal nya flottiljer utöver de åtta som man beslutat om i 1935 års betänkande. Nästa undersökningsperiod sträcker sig från slutet av 1960-talet till mitten av 1970-talet, i december 1968 kommer ett delbetänkande från Försvarets fredsorganisationsutredning vari F8 i Barkarby förslås bli indraget och endast fungera som landningsfält i krig. Inte heller detta var någon överraskande nyhet, men det är återigen från denna tidpunkt där det kommer ett fast dokument att ta på som jag eventuellt väntar mig att man kan finna diskussionen för eller emot. Efter juni 1974 när F8 är nedlagt så är det nog rätt naturligt att förutsätta att vidare diskussioner i frågan avslutats. Dock har jag gjort en avstickare fram till 1977-78 för att som hastigast kika på tankarna på en civilflygplats vid Barkarby.

Metod

Frågan om vad den allmänna opinionen tycker är svår, för att inte säga omöjlig, att besvara. Om man hade följt striden om Barkarby endast genom tidningsmaterial och dessutom hade gjort en kvantitativ studie av detta så hade man nog otvetydigt kommit fram till att det fanns ett stort motstånd mot att förlägga Svea flygflottilj till Barkarby, ty så låg i huvudsak skriverierna i pressen. Om man vill söka den allmänna opinionen tror jag inte att man kan finna den genom att statistiskt räkna och kategorisera det som skrivits i frågan utan att det är nödvändigt att fundera på det som skrivits och bestämma sig för vilka texter som är viktiga – jag tror nämligen att vissa texter är viktigare och mer representativa än andra. När man bestämt sig för detta bör man fundera vidare på vem skriver texten, vare sig det nu rör sig om ett brev, en artikel eller någon annan text. Vem företräder den som skrivit texten och på vad grundar sig de påståenden som texten framställer som gällande? Man bör också definiera vika som utgör denna allmänna opinion, är det den förhärskande åsikten hos världens befolkning, Sveriges befolkning eller den aktuella kommunens befolkning?

Hur har jag då jag tänkt när det gäller denna uppsats? Den grupp som jag avser med den allmänna opinionen är den lokala befolkningen, d.v.s. de som bor i kommunen Järfälla. Jag vill försöka få en uppfattning av vad man tyckte om flottiljeförläggningen till kommunen i allmänhet. Givetvis tycker inte alla människor lika, det fanns säkerligen både motståndare och förespråkare, men vad jag söker är den mest utbredda synen på F8:s förläggning till kommunen. Hur finner man då denna över sextio år efteråt? Jag blir naturligtvis tvungen att använda mig av språkrör för de människor som levde i kommunen i slutet av 1930-talet. Dessa språkrör kommer att bli de som var aktiva i kommunens styrelse och i de berörda fastighetsägareföreningarna. Här ligger ingen större skillnad då de personer som var framträdande i det kommunala politiska livet vid den här tiden också ofta var framträdande krafter inom fastighetsägareföreningarna. Dessa personer är de som finns med i diskussioner, beslut och skrivelser som berör frågan om F8, dels i de kommunala fastighetsägareföreningarnas arkiv, men det är också de som blir intervjuade när olika tidningar väljer att intervjua lokalbefolkningen. Dessa personer är självklart inte den allmänna opinionen, men jag får förlita mig på att de åsikter som de förmedlar är den allmänna uppfattning som rådde i kommunen och som får sin talan genom dem. Givetvis skulle det teoretiskt kunna förhålla sig på det sättet att de endast driver sin syn på frågan utan att ta hänsyn till de allmänna åsiktsströmmar som fanns i kommunen. Men jag har inte funnit något som tyder på detta och helt säker kan man dessvärre inte vara på mycket här i livet. Jag får helt enkelt utgå från att dessa personer är mina lakmuspapper i den tid som de levde i och som jag vill skildra.

Vad det gäller de olika texternas värde kan jag rent allmänt säga att när det gäller tidningsmaterial anser jag en artikel som bygger på en intervju intressantare och viktigare än en artikel som bara refererar till en remiss eller rapport var det gäller just den lokala opinionen. Ett av de, för mig, viktigaste och intressantaste dokumenten när det gäller sökandet efter den lokala opinionen är en skrivelse som man från kommunen och de lokala fastighetsägareföreningarna överlämnade till försvarsministern. Skrivelsen grundar sig på ett möte som man höll med anledning av den planerade flottiljförläggningen till Barkarby och den uppseglade kritiken mot denna förläggning. Om man vill etikettera denna studie skulle man nog säga att det rör sig om en kvalitativ studie.

Disposition

Uppsatsen inleds med ett försök till att förmedla de bakomliggande funderingarna och tankarna till uppsatsen, sedan följer en sedvanlig genomgång av syfte, frågeställningar, material o.s.v. Därefter kommer ett kortare kapitel med en bakgrund av 1936 års försvarsbeslut, Järfälla kommun och flygfältet på Barkarby. Efter detta följer uppsatsens första huvuddel som dels behandlar den debatt som förekom angående flottiljens förläggning, bl.a. i pressen i slutet på 1930-talet, dels ett försök att utröna den kommunala och lokala opinionens syn på förläggandet av F8 till Barkarby. Sedan följer en likartad genomgång av hur diskussionerna kom att föras om en eventuell nedläggning av F8 vid slutet av 1960-talet. Uppsatsen avslutas med en sammanfattning samt några vidare funderingar och frågor kring det ämne som uppsatsen berört – dessa förblir dock obesvarade.

Svårigheter

En genomgång av arkiven för Järfälla kommunalfullmäktige, Kommunalnämnden i Järfälla samt Järfälla socialdemokratiska arbetarekommun uppvisar näst intill inga spår efter någon debatt, farhågor eller förhoppningar av det planerade flottiljbygget i kommunen – var det så att denna fråga inte kom upp till diskussion i det allmänna debattutrymmet? Nej, visst var det en sak som man lokalt diskuterade men svaret på frågan går att finna i att mycket av arbetet och diskussionerna kring flottiljens förläggning kom att föras i den lokala fastighetsägareföreningen, vilket inte var så konstigt med tanke på att det i stort sett var samma personer som förekom i dess styrelse som i kommunens. En utvidgning av det ursprungliga materialet blev således nödvändig, vilket gjordes med fastighetsägareföreningarnas arkiv samt pressmaterial. Trots detta har det bitvis varit glest med spår av opinionen. Jag har dock försökt att göra det bästa av detta.

Bakgrund

Om 1936 års försvarsbesluta

1935 inkommer 1930-års försvarskommission med sex stycken betänkande angående försvarets kommande organisation. Dessa betänkande kommer sedan att ligga till grund för 1936 års försvarsbeslut. Försvarsbeslutet kom i huvudsak att överensstämma med kommissionens förslag och kom i motsats till sin föregångare elva år tidigare att innebära en ökad satsning på försvaret. För flygvapnets del föreslog kommissionen att de nuvarande fem flygkårerna skulle utökas till åtta flygflottiljer. En av dessa nya flygflottiljer , den åttonde, F8 skulle vara en jaktflygflottilj och föreslogs lokaliserad till Barkarby för att befinna sig nära det i krig avsedda skyddsföremålet – Stockholm. Den beräknade personalstyrkan vid F8 beräknades ligga mellan 267 och 424 personer varav 237 av dessa värnpliktiga. Byggnadskostnaderna för Stockholms flygflottiljs, eller Svea flygflottilj som den sedan kom att heta, uppskattades av kommissionen till 3590 000 kr. I försvarskommissionens betänkande råder det ingen tveksamhet om valet av Barkarby som hemvist för den nya jaktflygflottiljen, Barkarby ligger tillräckligt nära Stockholm och försvaret har här periodvis redan bedrivit flygverksamhet. Landningsfältet har dessutom redan förbättrats genom de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som bedrivs genom arbetslöshetskommissionens försorg.

Om Järfälla kommun

Järfälla kommun ligger knappt tre mil utanför Stockholm och var vid mitten av 1930-talet vad man närmast får beskriva som en landsortskommun. Den hade runt tretusen invånare och kommunen bestod av huvudsamhällena Barkarby, Jakobsberg och Kallhäll.

Barkarby hade börjat utvecklas under seklets första årtionde. Ett egnahemsbyggande kommer igång, även i Jakobsberg har det från 1920-talets början förekommit ett egnahemsbyggande. I kommunens nordligaste del ligger Kallhäll som är ett samhälle med typisk brukskaraktär sedan mitten på 1910-talet då J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB flyttade dit från Kungsholmen. I denna kommundel dominerar Bolinders såväl det ekonomiska livet som bostads- och markägandet. I övrigt finns det i kommunen en rad trädgårdsbruk samt runt Jakobsberg några mindre hantverks- och industriföretag. Runt Barkarby som är den av de tre huvudorterna som ligger närmast den planerade flygflottiljen finns det inga hantverks- eller industriföretag. Kommunens bebyggelse utgörs vid denna tid i huvudsak av villabebyggelse, med undantag för Kallhäll där det finns några flerfamiljsbostäder för arbetarna vid Bolinders verkstäder.

Om Barkarby flygfält

Flygningar från Barkarby hade förekommit långt innan man förlade F8 dit. 1919 hade Po flygkompani Barkarby som sin bas varifrån man bedrev passagerarflyg och flyguppvisningar. Från slutet av 20-talet utgår också postflyget till utlandet från Barkarby, och även militären använder Barkarby som tillfällig bas. Från att endast ha varit en enkel landningsbana på ett fält kom Barkarby successivt att förbättras från och med sommaren 1934 och fram till 1937 genom arbetslöshetskommissionens försorg. Den civila användningen av Barkarby fältet kom att fortsätta till dess att Bromma flygfält stod klart 1936. Flygfältet låg belägen på Järvafältet, det stora övningsområde som staten inköpt 1905 som ersättning för det tidigare övningsfältet Ladugårdsgärde. Detta hade dels blivit för litet som övningsfält och dels var Stockholms stad i behov av bostadsmark. Större delen av fältet kom att vara övningsfält för armén medan en mindre del kom att tas i anspråk för flygverksamhet.

En flygflottiljs födelse

Statens motiv

Nationen Sverige hade således funnit att det utrikespolitiska läget hade blivit å pass spänt i dess närhet, bl.a. Tysklands utträde ur nationernas förbund 1933 och det spanska inbördeskriget 1936, att det var påkallat med en svensk militär upprustning. Tre nya flygflottiljer skulle anläggas. Jaktflygflottiljen som skulle skydda Stockholm ansågs lämpligast att förlägga till Barkarby flygfält där försvaret tidigare tillfälligtvis hållit flygverksamhet och vars landningsfält nu genomgick förbättringar som ett led i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Klar är alltså statens ståndpunkt: Staten ville ha - behövde ha en - uppbyggnad av det militära försvaret för att kunna möta ett försämrat utrikes- och säkerhetspolitiskt läge. Valet av lokalisering är inte svårt att förstå: Det fanns redan en viss tradition av flygverksamhet från försvaret på platsen och dessutom fanns det vissa ekonomiska fördelar att dra nytta av då det redan fanns landningsfält och vissa hangarbyggnader. Vi vet nu den överordnade aktörens motiv och argument för dess handlande.

Kommunens perspektiv

Nu till undersökningens syfte; hur reagerade och tänkte den underordnade aktören – kommunen vilken skall härbärgera flygflottiljen? Säkerligen känner även en kommunalpolitiskt aktiv person oro och bekymmer inför omvärlden, säkerligen kan denne också instämma i nödvändigheten av att ha ett flygskydd av huvudstaden. Men likväl finns alltid möjligheten att på lokal nivå säga – javisst behövs det, men inte just här. Man har i lokalpolitiska hänsynstaganden en möjlighet att instämma samtidigt som man tar avstånd.

Man skulle exempelvis kunna förmoda att en kommun som skulle komma att hysa huvudstadens jaktflygsförsvar skulle vara rädda för att den egna landsortskommunen skulle kunna komma att dra på sig stridshandlingar från en eventuell fiende som den annars inte skulle behöva kännas vid. Särskilt om man i denna fundering tar med det faktum att den svenska taktiken vad det gällde flyget gick ut på att bomba fiendens plan på marken. Den nya organisationen innehöll en jaktflottilj och fyra bombflygsflottiljer, en flygkrigsskola samt vardera en marin- respektive arméflygsflottilj. Bombning istället för jaktflyg var, åtminstone för Sveriges del, det primära sättet att bekämpa fiendens flyg.

Likaså skulle det kanske inte vara helt orimligt att anta att planerna på uppförandet av en flottilj inom kommungränsen skulle vara något som fick de lokala kommunpolitikerna att gnugga händerna i förtjusning över den eventuella positiva effekt som det skulle kunna få på kommunens ekonomi. Detta med tanke på att just 30-talet var det årtionde då man se på samhället i sin helhet vad det gällde ekonomin, Ernst Wigforss och krispolitiken, makarna Gunnar och Alva Myrdal kom med sin bok Kris i befolkningsfrågan. Det är en inte helt oäven tanke att detta helhetstänkande vad det gäller samhällsekonomi även sipprat ner till de kommunalpolitiskt aktiva – även folkbildningen genom bl.a. ABF var en utbredd rörelse under seklets första årtionden. Således kanske de politiskt aktiva i kommunen räknade med att kommunen skulle kunna komma att dra nytta av dels de väldiga investeringar i byggnader m.m. som staten skulle komma att göra för den nya flygflottiljens räkning, dels få ett ökat samhällsliv genom den personal och värnpliktiga som skulle komma att knytas till flottiljen.

Vi har nu två utgångspunkter att resonera runt när det gäller den lokala opinionen, främst då speglad genom det politiska etablissemanget. Den första utgångspunkten är då en oro för de följder som en militär installation i kommunen kan få för lokalbefolkningen i händelse av krig. Den andra utgångspunkten kommer då att bli en förhoppning på en slags ekonomisk spilleffekt av den statliga investeringen ner i den kommunala ekonomin. Kan man då finna spår av någon av dem eller rent av båda?

Striden om Barkarby

Den strid om Svea flygflottiljs förläggningsort vars första tecken kom att visa sig under senvintern 1937 och som med full kraft blommade ut under försommaren samma år, kom att kom således att starta efter det att 1936 års riksdag fattat sitt beslut i frågan om att förlägga F8 till Barkarby och att flottiljen skulle vara fullt uppsatt 1 juli 1938. Byggnadsarbetet med flottiljen hade redan påbörjats och den 1 juli 1937 kunde uppsättandet och organiserandet av F8 påbörjas. Vilka var det då som låg bakom denna minst sagt senkomna kritik om det inte var de boende runt flygfältet?

Motståndarna

Det påkomna motståndet mot flottiljförläggningen till Barkarby flygfält kom från ett antal vitt skilda håll. Dels som vi tidigare har konstaterat från jakträttsinnehavaren på Säby gård, Ryttmästaren von Bornstedt, men även från riksdagsmannen Lundquist i Rotebro samt Östra arméfördelningen. Dessutom tillkommer svenska naturskyddsföreningen och diverse hembygds- villaägare- och vägföreningar från Järfällas grannkommuner. Opinionen mot F8:s förläggning kom till största delen att utspelas i ett antal av de större dagstidningarna samt till viss del i Riksdagen.

Pressen – anfallet mot Barkarbyfältet

Onsdagen den 26 maj 1937 ställer sig NDA frågan "Järfälla eller Svartsjölandet" i en artikel om den kommande flottiljen F8:s förläggning, i artikeln listar tidningen upp fyra huvudargument till att man bör ändra beslutet om flygflottiljens förläggning från Barkarby till Svartsjölandet på Ekerö. En förläggning av flyget till Barkarby, menar man, skulle avsevärt försvåra armens övningar på Järvafältet och då särskilt skjutövningarna. Tidningen pekar på att Stockholmsgarnisonerna A1 och I1 skulle tvingas söka nya övningsfält. Men man för även fram de förmåner som det nylanserade alternativet på Svartsjölandet har gentemot Barkarby – nämligen närhet till öppet vatten. Som tredje synpunkt för man fram att de boende i Barkarby skulle drabbas av buller från flygmaskinerna natt som dag och pekar på det missnöje som civilflyget vid Bromma vållat bland ortens villaägare. Avslutningsvis lyfter man även fram miljöhänsynen och den intilliggande Säbysjön - som skulle vara Stockholms sista rika ursprungliga fågelsjö- och den konsekvens det kommande flyget skulle få för naturen där Man påpekar att Säbysjön under många år varit stockholmsbygdens bästa naturreservat.

På Tisdagen den 1 juni förde riksdagsmannen Lundquist fram frågan om en ny utredning av flottiljens förläggningsort i en interpellation till försvarsminister Janne Nilsson. Två dagar senare, torsdagen den 3 juni, kan tidningen Social-Demokraten meddela att svenska naturskyddsföreningen i en skrivelse till försvarsministern vänt sig mot den planerade förläggningen av Svea flygflottilj till Barkarby. Man menade att det var en av de mest olämpliga platser man kunnat välja då området bestod av ännu relativt orörd natur med en "krans av villastäder och egnahemsbyar" Vidare kunde man i artikeln läsa:

Långt viktigare är dock att de stora människoskarorna som sökt ro och vederkvickelse här på det största området av ursprunglig bondebygdskaraktär i Stockholms nära grannskap också skulle drivas bort av flygplanens oavlåtliga motorbuller. Ännu större skäl till missnöje för att inte säga förtvivlan skulle de tusentals egnahemsägarna ha. De ha, säger föreningen, sökt sig hit för att få frid och tystnad under sin lediga tid, nu skulle de istället omge sig med ett larm sju resor värre än trafikdånet på centrala huvudstadsgatan.

Till svenska naturskyddsföreningens skrivelse till förmån för natur och lokalbefolkningens väl och ve kunde tidningen också rapportera att Turebergs villaägareförening, Sollentuna hembygdsförening samt Spånga fornminnes- och hembygdsförening sällat sig.

Pressen – flygvapnet går till motanfall

Det offensiva anfall som flottiljen och Barkarbyförläggningen kom att utsättas för från sina belackare kom inte att bli obemött. Torsdagen den 3 juni kom flygvapnet att gå till motangrepp genom att använda det tunga artilleriet i argumentationen mot sina huvudfiender, naturskyddsföreningen och arméregementena i Stockholm A1 och I, när flygvapnets stabschef, överstelöjtnanten Bengt Nordenskiöld, presenterade flygvapnets synpunkter på en presskonferens med anledning av den senaste tidens opinionsyttringar mot Svea flygflottiljs förläggning till Barkarbyfältet. Flygvapnets huvudargument var att en förläggning av F8 till Svartsjölandet skulle medföra avsevärda förseningar och en fördyring av flottiljens uppförande. De problem som Nordenskiöld listade för den församlade pressen var dels att det föreslagna markområdet på Svartsjölandet måste förvärvas samt att den nyligen anlagda vägen genom området till Svartsjö måste läggas om. Detta skulle komma att kunna innebära en merkostnad på någonstans mellan 2,5 och 3,5 miljoner kronor. Vad det gällde tidsaspekten trodde överstelöjtnanten att med ett forcerat arbete flygfältet på Svartsjölandet tidigast skulle kunna stå klart våren 1940 och i värsta fall skulle det kunna dröja ända till 1942, i det senare fallet fyra år senare än den tidpunkt som beräknats i försvarsförordningen. Och allt detta då man redan nästa år skulle komma att förfoga över ett 40-tal av de till F8 tillhörande flygmaskinerna. Förslaget att man skulle kunna ha Barkarby till en provisorisk förläggning för att sedan överföra flottiljen till Svartsjölandet när detta fält stod klart avvisade stabschefen med det argumentet att då den provisoriska förläggningen skulle komma att gälla så pass många år, måste man ändå på Barkarby bygga ordentliga lokaler för både manskap och maskiner. "Den dyrbara och ömtåliga flygmaterielen får icke riskeras genom oskyddad uppställning". Vad det gällde skriverierna om det störande flygbullret som flottiljen skulle komma att utsätta den lokala befolkningen avfärdade Nordenskiöld dem med att:

Det har visat sig att flygskolorna vid Ljungbyhed, Västerås och Malmslätten – samtliga inom tätbefolkade områden – ej väckt någon som helst opposition. I dessa orter räknar man det ur kommunal synpunkt som en fördel att förläggningar lagts till dessa orter. /…/ Normalt skall vid fältet under sommartid högst ett 20-tal flygplan vara i luften under 2 á 3 flygtimmar dagligen och vintertid högst 10.

Överstelöjtnant Nordenskiöld konstaterar också att det invid Ljungbyhed förekommer sällsynta fågelarter som t.ex. kärrhök och storspov och att de flygningar som hitintills förekommit på Barkarby under ett 10-tal år inte har haft någon menlig inverkan på fågellivet där.

Kommunen mobiliserar till motstånd

Men slaget i pressen var därmed inte avgjort, mer fanns att skriva i frågan och samma dag, fredagen den 11 juni, som försvarsministern skulle svara på den interpellation som riksdagsman Lundquist ställt till honom publicerade Svenska Dagbladet en artikel med underrubriken - Fördelarna med flygfält på Svartsjölandet så uppenbara, att alla betänkligheter måste vika – i denna artikel låter man garnisonskommittén få ordet. Argumenten var återigen att en flytt var nödvändig med tanke på marktruppernas övningsmöjlighet som vid en förläggning till Barkarby skulle bli alltför begränsade, samt att de militära fördelarna med att lägga flygfältet vid Skå-Edeby och Svartsjölandet var fler där än vid Barkarby. Dessutom pekade man på att om man förlade flottiljen vid Barkarby skulle man endast ha Bromma flygfält som reservfält, men om man lade F8 på Svartsjölandet skulle man även kunna utnyttja Barkarby som reservfält. Enligt den tidsplan som tidningen presenterade var det också möjligt att få det nya flygfältet vid Skå-Edeby i ordning så att flottiljen skulle kunna komma att förläggas där till sommaren 1939. Som en möjlighet till att finansiera bytet av förläggningsort förde man fram att medel skulle kunna förvärvas genom en försäljning av kronans fastigheter vid Johanneshov och Kvarnängen i Enskede.

Men det var inte bara flygvapnet som dragit ut i strid i denna fråga, även från lokalt håll hade man mobiliserat för strid. Tisdagen den 8 juni mottog försvarsminister Janne Nilsson en kommitté bestående av tre representanter från Järfälla kommunalstämman och två representanter från Barkarby fastighetsägareförening som överräckte en skrivelse till försvarsministern. Skrivelsen var författad vid ett möte som hållits lördagen innan, den 5 juni, i Barkarby skola med representanter från Järfälla kommunalfullmäktige, Barkarby -, Barsbro- och Skälby fastighetsägareföreningar samt några fastighetsägare från Jakobsberg. I skrivelsen konstaterar man att:

Med förvåning har vi iakttagit hur det från vissa håll talats om ortsbefolkningens intressen, utan att vederbörande på något sätt gjort sig möda att efterhöra denna befolknings åsikter. Sedan många år tillbaka ha dagligen flygningar i stor utsträckning ägt rum vid Barkarby. /…/ När vi Järfällabor uttala oss i frågan om flygmaskinsbullret verkar störande och enerverande eller icke, talar vi av erfarenhet, alltså icke av inbillning, såsom fallet torde vara beträffande många andra, som skriva in denna fråga utan några erfarenheter. /…/ och flyget åtnjuter stor popularitet bland ortens befolkning.

I skrivelsen har kommunen och de lokala fastighetsägare föreningarna samlats till ett upprop mot de åsikter, som man uppfattade att andra självpåtagna talesmän för ortsbefolkningen, fört fram i tidningarna under den senaste tiden med kritik mot den beslutade stationeringen av Svea flottilj till Barkarby. Men det var inte bara argumentet om bullrets störande inverkan på ortsbefolkningen som man tillbakavisade i skrivelsen. I den uppkomna kritiken av F8:s förläggning hade man också framfört att flygplansbullret skulle komma att störa fågellivet i den närbelägna Säbysjön. Man pekar också i skrivelsen till försvarsministern på att vissa av de självutnämnda talesmän för lokalbefolkningen kunnat ha direkta personliga intressen i att få F8 förlagd till annan ort. Nämligen jakträttsinnehavaren till den aktuella delen av Järvafältet och tillika boendes på den till den planerade flottiljen närbelägna gården Säby – ryttmästaren Bruno von Bornstedt. Vad det gäller flygets skadeverkningar på det lokala djurlivet och de lokala jaktintressena replikerar man med att "Däremot finnes en hel del av herrar jaktintressenter inplanterade skadedjur såsom tyska harar och fasaner, som snarast möjligt borde kraftigt decimeras." Man fortsätter i med att bemöta påståendet i pressen om att fältets viktiga rekreationsvärde för Stockholmsbefolkningen med att konstarea följande;

Skulle det förhålla sig så, att Järvafältet döljer sådana skönhetsvärden som det nu ordats vitt och brett om, är det beklagligt, att ortens folk skall vara utestängda därifrån, ty som en utestängning måste man betrakta de försök jakträttsinnehavaren ständigt gör för att avvisa ortens befolkning från fältet. Vi vet att Järvafältet icke är någon kamping- eller friluftsplats för sockenborna eller Stockholms befolkning, och aldrig varit avsett därtill, men den kitslighet jakträttsinnehavaren alltid lägger i dagen mot folk från orten som kommer in på fältet passar mycket illa i vår tid.

Men man uttalar inte bara sitt stöd till den planerade förläggningen av Svea flygflottilj till kommunen och uttalar sitt missnöje över att enskilda personer p.g.a. sina privata intressen gjort sig till talesman för kommunbefolkningen, nej man passar också på att i skrivelsen till chefen för försvarsdepartementet föreslå direkta åtgärder för att eventuellt bli av med den aktuella jakträttsinnehavaren i fråga genom att föreslå en införlivning av Säby gård med den planerade flottiljen.

Ett försök som för övrigt inte bar någon frukt, visserligen var Säby gård redan i kronans ägo sedan 1915 och hade sedan 1932 arrenderats av jakträttsinnehavaren på Järvafältet, ryttmästare Bruno von Bornstedt, men denne kom att bo kvar på gården fram till sin död 1969.

Slaget i riksdagen

Fredag eftermiddag den 11 juni 1937 var det dags för försvarsminister Janne Nilsson att svara på riksdagsman Lundquist interpellation angående; om försvarsministern ämnade vidta erforderliga åtgärder för att få till stånd en förläggning av Svea flygflottilj på annan ort än den nu tilltänkta Barkarby, detta då det vore önskvärt ur såväl social som militär synpunkt.

Nilsson inledde sitt anförande med att konstatera att man redan i 1931 års luftförsvarsutredning hade förordat anskaffandet av en jaktflygflottilj till skydd för huvudstaden och att den föreslagna förläggningsorten för denna flottilj redan då hade varit Barkarby. Och att de militära myndigheterna, däribland chefen för generalstaben, arméförvaltningen och östra arméfördelningen intet hade att erinra mot detta. Ingen av dessa hade heller haft några invändningar när förslaget återigen lagts fram av försvarskommissionen 1935. Nilsson konstaterade också, att riksdagen redan fattat beslut om jaktflottiljens förläggning till Barkarby, och att det i detta beslut sades att flottiljen skulle vara fullt uppsatt budgetåret 1938-1939, och att riksdagen sedan befäst detta beslut genom att nästföljande år beviljat medel till detta. Den fortsatta argumentationen från försvarsministerns sida, till stöd för en förläggning av F8 till Barkarby som planerat, bestod i huvudsak av samma argument som flygvapnet fört fram på sin presskonferens och kan sammanfattas i tre huvudpunkter;

dels det faktum som försvarsministern öppnade sitt anförande med, det är bestämt genom två riksdagsbeslut att förläggningen av F8 skall förläggas till Barkarby,

dels att ingen kritik mot flottiljens förläggande till Barkarby tidigare framkommit, vare sig från militärt eller civilt håll,

dels att betydande investeringar gjorts i flygfältet i Barkarby och med beaktande av både kostnads och tidsfaktorer måste man avvisa det föreslagna alternativet vid Skå-Edeby på Svartsjölandet.

Interpellanten Lundquist från Rotebro var vid försvarsministerns svar p.g.a. utrikes tjänsteresa förhindrad men företräddes av riksdagsmannen Thorell. Denne dukade i huvudsak upp samma argument som cirkulerat i pressen de senaste veckorna och framhöll att en av de största fördelarna med att förlägga den nya flygflottiljen till Skå-Edeby istället för till Barkarby skulle vara att man slapp ett intrång på marktruppernas övningsområde.

Järvafältet skulle således kunna bibehållas för sitt ursprungliga ändamål såsom övningsområde för stockholmsgarnison, och den redan beslutade exploateringen av ladugårdsgärdet kunde planenligt fullföljas så snart utflyttningen tillfältet skett av de vid Gärdet nu kasernerade förbanden.

Efter att ha gått igenom de argument som relaterar till militär- och naturvårdsaspekten på flottiljuppförandet kommer slutligen Thorell till frågan om lokalbefolkningen och säger där:

Det har även sagts, att flygmaskiners buller vore en sak , som man vänjer sig vid. Detta torde möjligen vara förhållandet med flygets egen personal, men för den stora allmänheten torde saken ställa sig helt annorlunda. För den mängd av människor , i regel utan större ekonomiska förutsättningar, som nedlagt sitt sparkapital i ett eget hem i villastäderna, har motivet varit att efter det krävande och nervpåfrestande arbetet i storstaden kunna i det egna lantliga hemmet söka en vederkvickelse i en vacker och ostörd natur. Denna för folkhälsan betydelsefulla tillgång kan lätt genom en flygförläggning spolieras.

Som avslutning konstaterar Thorell att man bl.a. i tidningen Social-Demokraten kunnat läsa om hur ett antal Brommabor omvittnat flygets nackdelar, att det inte längre för dem kan bli tal om något lugnt hemliv och hur förhållandena i Bromma blivit ohållbara.

Som svar på Thorells anförande svarade försvarsminister Nilsson bl.a. att "den svenska riksdagen så sent som förra året fattat beslut i en fråga, i vilken all militär sakkunskap var enhällig. Skall denna sakkunskap inte räcka mer än ett år," vad det gällde frågan om de boendes i Brommas besvär av den nyligen uppförda civilflygplatsen hänvisade försvarsministern helt vidare dispositioner till Stockholms stads experter. Som avslutning på sitt inlägg kom Nilsson till den två dagar tidigare uppvaktande Järfälladelegationen och sa:

Häromdagen var det uppe hos mig 5 personer, som överlämnade ett av dem undertecknat papper. Det var folk som berörs av Barkarbyförläggningen, och de sågo icke ut att tillhöra de större kapitalisterna, om de voro det nu över huvud taget. En av dem var trädgårdsmästare, en annan kommunalfullmäktiges ordförande, en var fattigvårdsstyrelsens ordförande, en var ingenjör och en ordförande i en fastighetsägareförening därute. Således folk som, därom är jag övertygad, representerar medel och arbetarklassen. Det kan tyckas, att det blir lite långt att belasta kammarens protokoll med denna skrivelse, men jag kommer ändock att göra det, inte endast med hänsyn till interpellationen utan även med hänsyn till allt som är sagt och skrivet i denna sak.

Efter denna inledning läser försvarsminister Nilsson upp Järfällabornas skrivelse i sin helhet och efter ytterligare några repliker avslutas interpellationen.

De sista försöken

Försvarsministerns svar på interpellationen om Svea flygflottiljs förläggning, med tillkommande repliker, avslutade på intet sätt debatten om F8:s kommande förläggningsort. Barkarbyförläggningens opponenter förekom i en rad artiklar och notiser de påföljande veckorna där de ondgjorde sig över den menliga inverkan på arméns övningsmöjligheter som en förläggning av Svea flygflottilj till Barkarby skulle få. Bland de representanter som uttalade sig till pressen märktes chefen för armén och fortifikationsdepartementet

Onsdagen den 21 juli, samma dag som regeringen i konselj skulle behandla frågan om Svea flygflottiljs förläggning, publicerade tidningen Aftonbladet en artikel med rubriken Barkarby ett militärt Bromma? där man hävdade att det krävdes sprängningsarbeten för 3,8 miljoner för att flygfältet skulle bli någorlunda bra och sprängningar för omkring 5 miljoner om det skulle bli "tip top".

Och så fattade regeringen beslut i frågan om Svea flygflottiljs förläggning. Beslutet kom att ligga i enlighet med den ståndpunkt som försvarsminister Janne Nilsson haft och blev således till Barkarbyförläggningens fördel. De reaktioner på detta beslut som man dagen efter kunde se i pressen kom att bli av blandad karaktär, Aftonbladet konstaterade att beslutet trots allt inte var allt för överraskande men att man hade en känsla av att "den permanenta förläggningen, om vilken konseljbeslutet från i går talar, trots allt kommer att bli en provisorisk förläggning." Vidare framhöll man att Skå-Edebyalternativet inte var känt då man fattade det beslut om förläggningsort som "regeringen ansett sig så starkt bundet av" samt att det nog gick fortare att ordna förläggning på Barkarby men att man först efteråt kunde veta om det blev billigare. I Socialdemokraten nöjde man sig med att konstatera vad beslutet blev samt referera till försvarsminister Nilssons motivation. Svenska Dagbladet intar i sin artikel en någorlunda neutral inställning i vilken man framhåller att chefen för flygvapnet i enighet med försvarsbeslutet ville ha snabbast möjliga uppsättning av flottiljen till lägsta möjliga kostnad, samt att det från arméns myndigheter framhållits att en förläggning till Barkarby av flottiljen i hög grad skulle inskränka på Stockholms garnisons övningsmöjligheter men att det nu av regeringen fattade beslutet grundade sig på försvarsstabschefens förslag. Man avslutar artikeln med den iakttagelsen att "Det har tydligen icke synts försvarsstabschefen eller försvarsministern tillrådligt, att i dessa tider välja en lösning, som skulle kunna riskera vår enda jaktflottiljs snabba uppsättande."

Varför ville man ha flottiljen?

Efter många om och men kom slutligen Svea flygflottilj att förläggas till Barkarby flygfält. En stor del av de skriverier som förekommit i pressen hade varit negativt inställda till den kommande förläggningen av F8, en del av dessa skriverier hade också sagts företräda en lokal opinion. Vad vi vet är att många som uppgavs omfattas av denna negativa inställning till den kommande flottiljen inte delade den åsikten, detta kom att ge sig uttryck i en skrivelse till försvarsministern där man tillbakavisade att ortsborna skulle vara negativt inställda till att bli grannar med en militär flottilj. Men vad kan då ligga bakom denna positivism till den planerade flygflottiljen? Grundade sig lokalbefolkningens positiva inställning till en Barkarbyförläggning på samma utgångspunkter som försvarsministerns, chefen för flygvapnet och försvarsstabschefens argument; det tagna försvarsbeslutet, den eventuella merkostnaden vid ändrad förläggningsort samt den tidsfördröjning som en omlokalisering skulle innebära? Eller hade man på det lokala planet ytterligare en nyttoaspekt av 1936års försvarsbeslut och uppförandet av Svea flygflottilj? Säkerligen delade man från lokalt håll den säkerhetspolitiska synen som talade för den militära upprustningen, men man kan nog även förmoda att man såg ekonomiska och lokalpolitiska fördelar med de statliga investeringarna som uppsättandet av flottiljen i realiteten kom att innebära. Vilka var då de fördelar som man väntade sig av projektet?

Det fanns från kommunalt håll en förhoppning om att förläggningen av en flygflottilj till kommunen skulle kunna komma att innebära ett ökat skatteunderlag i kommunen till följd av en inflyttning från flottiljens personal. Vilken relevans fanns det då i dessa förhoppningar? 1936 hade Järfälla kommun en befolkning på 3163 invånare och flygflottiljens beräknade fasta personalbehov i fredstid beräknades till 112 personer, d.v.s. drygt 3,5 procent av kommunens invånarantal. Det är nog knappast tänkbart att hela flottiljens personal skulle kunna tänka sig att bosätta sig i kommunen men långt ifrån alla kommuninvånare betalade skatt och en sak får man nog hålla för säker – att de av flottiljens personal som eventuellt skulle kunna tänka sig att bosätta sig i kommunen skulle komma att possessivt bida till kommunkassan då de hade jobb och tämligen goda inkomster. Således är det inte helt otroligt att man ur ekonomisk synvinkel var intresserad av att få flottiljen till Järfälla. Kommunens skatteinkomster låg t.ex. för åren 1935 och 1937 på 167 313 respektive 165 498 kronor, detta får man då se i relation till flottiljens beräknade avlöningskostnader som uppskattades till 143 000 kronor. Även om det vore en liten del av personalen som blev bosatta i Järfälla och endast en mindre del av deras inkomster som skulle komma kommunen till godo i form av skatt vore det ett nog så välkommet bidrag. Att man sedermera inte kom att uppnå den önskade inflyttningen av flottiljens personal skvallrar det faktum att Järfälla kommunalfullmäktige på sensommaren inkommer till 1941 Kunglig Maj:t med en skrivelse där man framhåller att genom att kommunen hänförts till dyrortsgrupp D har en hel del befattningshavare vid Svea flygflottilj valt att bosätta sig i Stockholm för att kunna åtnjuta den högre avlöning som utgår till personer bosatta där. Kommunen påpekar att detta är slöseri med statens medel då staten genom detta får stå för resekostnaderna ut till F8. Detta slöseri kunde undvikas genom Järfälla kommun erhåller samma dyrortsplacering som Stockholm. Detta då livsmedelspriserna i Järfälla ligger på samma nivå som i Stockholm samt att man vid bedömningen av hyrorna bör ta med i beräkningen den lägre nivå på standarden som lägenheterna i Järfälla håller. Så i vart fall här har kommunen sett en ekonomisk fördel av att ha flottiljens befattningshavare bosatta i den egna kommunen, och gör därför ett försök att påverka statsmakten till att åtminstone göra det lika ekonomiskt fördelaktigt att bo i den egna kommunen som att bo i huvudstaden.

Om man tittar på den uppskattade kostnaden för de nybyggnadsarbeten som krävdes till den nya flottiljen - F8 - finner man att de beräknades uppgå till 3 590 000 kronor. Detta kan man då ställa mot det bokförda värdet av kommunens fastigheter, som för räkenskapsåren 1935 och 1937 uppgick till 328 000 respektive 339 437 kronor. Det var således ur kommunens perspektiv stora investeringar som staten gjorde, men frågan är om man från kommunalt håll såg någon möjlighet att dra ekonomiska eller andra fördelar av dessa investeringar?

I ett brev ställt till Konungen och daterat till 19 mars 1938 gör Barkarby villastads fastighetsägareförening en förfrågan om att få till den planerade vattenledningen från Mälaren till F8 även få ansluta Barkarbys villastad som hitintills saknat kommunal vattenförsörjning. Föreningen hemställer i så fall att: "Kungl. Maj:t måtte bemyndiga Kungl. flygförvaltningen att med oss träffa avtal om villkoren för en dylik anslutning." Vilket också Kungl. Maj:t gör efter det att flygförvaltningen fått yttra sig och inget haft att erinra emot en anslutning på vattenledningen. Förfrågan om att få ansluta till flottiljens vattenledning var ingen idé som seglat upp efter det att F8 fått sin förläggningsort slutligt fastställd i juli 1937 utan hade varit en fråga som man diskuterat sedan en längre tid tillbaka.

Ett annat område där man även sökte samverkan med flottiljen var inom brandväsendet där Kommittén för utredning av brandväsendet inom kommunen till Järfälla kommunalfullmäktige lät meddela att man från kommitténs sida förhört sig om möjligheten till ett samarbete med Flygflottiljen och dess blivande brandkår och att man i frågan hade erhållit ett gynnsamt svar i frågan. F8 kom sedermera att ge ett betydande stöd till kommunen vad det gällde organiserandet av ett eget brandförsvar genom att helt enkelt låna ut flottiljens brandchef till kommunen. Senare kom man även att undersöka möjligheterna att få använda sig av arrestlokalerna vid F8 då kommunen inte längre fick nyttja arrestlokalerna i Sollentuna. Om man då istället kunde få möjlighet att använda sig av flottiljens arrestlokal, istället för att bygga en egen, skulle "avsevärda kostnader för kommunens skattebetalare inbespars."

Men flygflottiljens förläggning till kommunen kom inte bara att innebära ekonomiska fördelar utan även smärre utgifter, och även om de för oss kan synas obetydliga, var de i vart fall så pass betydande att ett flertal kommunalfullmäktige ledamöter yrkade på avslag. Fallet kom att förlöpa på följande sätt: I slutet av december 1938 inkommer till kommunalfullmäktige en skrivelse från landsfiskalen där han hemställde att kommunalfullmäktige skulle bevilja erforderliga medel till införskaffandet av sablar till kommunens bägge fjärdingsmän. Detta motiverades med att polismännen sedan Kungl. Svea flygflottilj förläggning till Barkarby ålagts patrulleringsskyldighet och att detta i sin tur nödvändiggjorde en effektivare beväpning. Frågan remitterades till kommunalnämnden, som kom att tillstyrka förslaget i enlighet med den inkomna skrivelsen. Men vid frågans behandlande i slutet av januari 1939 ansåg ett flertal av ledamöterna att flottiljens förläggning till Barkarby inte kunde motivera fjärdingsmännens beväpning med sabel. Kommunalfullmäktige kom således att avslå landsfiskalens begäran. Frågan var i och med detta inte utagerad. Ett drygt år senare kom frågan återigen upp på kommunalfullmäktiges bord, länsstyrelsen hade då genom en resolution gett kommunalfullmäktige tillfälle att innan den 1 mars 1940 fatta ett nytt beslut i frågan. Kommunalnämnden föreslog återigen att man skulle bifalla begäran och anslå 80 kronor till ändamålet, och återigen kom ett par av ledamöterna att yrka på avslag med motiveringen att flottiljens förläggning till kommunen inte utgjorde tillräckliga skäl för en beväpning med sabel. Efter att kommunalfullmäktiges ordförande upplyst fullmäktige om att kommunen av Kungl. Maj:t skulle åläggas att bevilja medel om man inte fattade eget beslut i frågan beslöt kommunalfullmäktige att bevilja medel till polismännens beväpning. Efter detta beslöt kommunalfullmäktige att vidhålla sin åsikt "att flygflottiljens manskap hittills uppträtt så att inga störande uppträden förekommit."

Men man kan även se att det inte bara var rent ekonomiska fördelar man såg av en förläggning av Svea flygflottilj till Barkarby. Förvånande nog kan man se tecken på att Barkarbyborna såg Svea flygflottilj som en möjlighet för de boende att få lite lugn och ro. Detta kan kanske vid en första anblick verka helt befängt, särskilt om man har i åtanke de klagomål som de boende runt den nyanlagda flygplatsen vid Bromma rest mot flygbullret, men allt har sin naturliga förklaring. Det är helt enkelt en fråga om att av två onda ting välja det minst onda. Flyget var ingalunda något nytt fenomen i luften för Barkarbyborna som det var för Brommaborna således framhöll man; "Hellre aeroplanen, som surrat i luften i 15 år, än annat militärt" Och det var inte bara farhågor man dryftade utan missnöjet med att ha armén som granne var utbrett bland de boende i Barkarby villastad.

Våra erfarenheter av vapenslag som hålla sig på marken äro i regel inte av det angenämare slaget. Vi har under alla dessa år gratis hållit Kungl. maj:t och kronan med den tillökning av mark till Järvafältet, som Barkarby villastad utgör. Det är tråkigt nog för oss på det sättet, att Barkarby villastad är som en ö i Järvafältet . Möjligt är det från högre militärt håll uttalats önskan om att i möjligaste mån undvika Barkarby vid de militära övningarna som pågår på Järvafältet. Men detta förbud har en underordnad militär, patrullbefälhavare, ja, vi skull kunna tillägga kompani- och skvadronbefälhavare, gjort en konst i. De ha gladeligen använt några oihängnade tomter i sina övningar och vräkt sig fram som om marken varit deras. Har tomtägaren vågat knysta , så har han fått sina fiskar varma.

Man förde således bland befolkningen ute i Barkarby Villastad ett resonemang i den riktningen att det var bättre att ha militären surrande uppe i luften än nere på marken, för där gjorde de åtminstone ingen skada på deras egendom.

En annan förhoppning som man hyste med att få ett militärförband som hade sin huvudsakliga verksamhet i luften istället för på marken, var att man skulle kunna få tillgång till en del av, till flottiljen, närbelägna Säbysjöns strand för att nyttja den som badplats. Detta då tidigare förfrågningar till östra arméfördelningen i detta ärende varit fruktlösa p.g.a. då man från deras sida menade att man dels behövde det aktuella området för militära ändamål samt att en badplats skulle vara till hinder vid utförandet av skarpskjutningar med artilleri. Dessutom hade Järvafältets jägmästare och jakträttsinnehavare haft invändningar ur naturskyddssynpunkt.

Sammanfattningsvis…

Tror jag att man från kommunen såg ett flertal klara ekonomiska fördelar med att få Svea Flygflottilj förlagd till kommunen, dels har vi ett eventuellt ökat skatteunderlag om kommunen genom flottiljförläggningen skulle erhålla en inflyttning av flottiljpersonal som hade ordnad och fast inkomst. Risken att de skulle behöva ligga kommunen till last genom behov av fattigstöd etc var nog i det närmaste minimal. Dels skulle en flygflottilj även dra med sig betydande investeringar från statens sida i kommunen i byggnader, infrastruktur m.m. något som kanske inte skulle komma kommunen till nytta lika uppenbart som ett ökat skatteunderlag men de statliga byggnadsinvesteringarna var ur det lokala perspektivet enorm. Några ekonomiska och infrastrukturella fördelar för kommunen kan vi dock spåra; Barkarby villastads fastighetsägareförening lyckades få till stånd en anslutning till flottiljens vattenledning och ordnade på så sätt vattenfrågan till Barkarbyborna. Senare kunde man även dra nytta av flottiljens brandchef som kom att organisera kommunens brandförsvar. Även i polisiära ärenden kom kommunen att vända sig till flottiljen i hopp om att slippa dyrbara investeringar i arrestlokaler. Både summorna vad det gäller en ökad skatteintäkt och besparingar vad det gäller kommunala investeringar kan kanske tyckas vara små, men för en liten kommun med begränsade ekonomiska möjligheter kan det nog vara så att det var betydande. Kommunalstämmans enträgna försök att undandra sig inköpandet av två sablar till de bägge kommunala fjärdingsmännen kan mycket väl tänkas grunda sig på en ovilja att belasta kommunen med denna kostnad.

Men det finns nog ytterligare en sida av det lokala stödet för förläggningen av F8 till Barkarby, nämligen en strävan att kunna skapa bättre boendeförhållanden för de boende kring Barkarby kyrkby och skaffa kommunen ökade möjligheter att nyttja de delar av kommunen som utgjordes av det militära Järvafältet. Denna strävan kan kanske personifieras av jakträttsinehavaren på Järvafältet, ryttmästare von Bornstedt. I den skrivelse till försvarsminister Nilsson som man från lokalt håll upprättade för att tillbakavisa kritiken av en förläggning av Svea flygflottilj till Barkarby framgår det tydligt att jakträttsarendatorn på Järvafältet var en stark motståndare till ett fritidsutnyttjande av fältet och kanske rentav förhindrade ett sådant. Jag tror att det inte är omöjligt att bakom förslaget till försvarsministern om att även införliva Säby gård i flottiljens domäner finns en förhoppning att bli av med arrendatorn till denna, och tillika jakträttsarendatorn till markerna däromkring – von Bornstedt. Att densamma även var en av de befäl som man ansåg utnyttja Barkarby kyrkby som övningsterräng för militären torde inte lägga honom i bättre dager.

Den allmänna opinionen

Jag tycker att man i skrivelsen till försvarsministern även kan märka av en indignation över de skriverier som ditintills varit i pressen där man från diverse håll talat på lokalbefolkningens vägnar och att syfet med skrivelsen är att från deras sida ta tillbaka initiativet vad det gäller lokalbefolkningens syn på flottiljförläggningen till Barkarby. Ett syfte som jag tycker att de lyckades med när försvarsministern läste upp skrivelsen i riksdagen och därigenom genomför en rockad på så sätt att försvarsministern genom att läsa upp den kommer att bli den som står på lokalbefolkningens sida. Interpellanten från grannorten Rotebro som när han ställde sin interpellation till ministern var den som talade för lokalbefolkningen kom nu på sin höjd att tala för grannarna till lokalbefolkningen. Skrivelsen hade författats på ett möte som man hållit i Barkarby skola med representanter från kommunalfullmäktige, fastighetsägareföreningarna och privatpersoner i kommunen, och det är just skrivelsens grund i detta lokala möte som jag tycker är intressant. Här kan man förmoda att det fanns en bredare representation av kommuninvånare än i t.ex. kommunalfullmäktige då detta var ett av situationen påkallat möte, som inte innebar några vidare förpliktelser. Järfälla kommunalfullmäktiges enhälliga beslut att ansluta sig till skrivelsen kom också att fattas postumt, efter det att skrivelsen överlämnats till försvarsministern.

En ytterligare bidragande orsak till att man agerade skulle kunna vara att man ansåg att man kunde, och ville, tala för sig själva och såg det kanske kränkande att andra stod och talade om ens erfarenheter och åsikter i pressen – särskilt som dessa åsikter och erfarenheter kanske inte stämde överens med de man verkligen hade.

En flygkårs död

Under 1950-talet förekom inga diskussioner om Svea flygflottilj i Järfälla kommunalfullmäktige. Det hade visserligen inte heller förekommit särskilt många diskussioner om F8 när kampen om att få flottiljen förlagd till Barkarby först heller, då den till största delen hade förts genom Barkarby fastighetsägareförening. Den huvudsakliga förändringen som skett i flottiljens verksamhet var att jetflyget gjort entré hösten 1948. Man hade även efter andra världskrigets slut börjat arbetet med att bygga bergshangarer under marken. 1960 beslöts att F8 skulle dras in som krigsflygsflottilj och från och med1962 försvann den sista krigsflygsdivisionen från Barkarby. Ett år senare beslutade man att organisera F8 som en flygkår innehållande bl.a. transportflyg, räddningshelikoptrar, robotdivisioner samt viss utbildningsverksamhet.

I så sent som i 1958 års regionplan för Stor-Stockholm redovisas Järvafältet som militärområde, men 1962 meddelas det dock att praktiskt taget hela Järvafältet skulle komma att ställas till förfogande för civila ändamål. Ett år senare presenterades ett skissförslag för Järvafältet av regionplankontoret, och för områdena Hallonbergen, Rinkeby och Tensta fortsatte planeringsarbetena. För att samordna det fortsatta planeringsarbetet för Järvafältet tillsatte de berörda kommunerna, Stockholm, Solna, Sundbyberg, Sollentuna och Järfälla, 1964 en samarbeteskommitté, Kommittén för förvärv och exploatering av Järvafältet – Järvafältskommittén. Förhandlingarna mellan kronan och de fem berörda kommunerna kom slutligen att leda till att man staten i januari 1966 till de fem kommunerna för en köpeskilling av 240 miljoner kronor överlät cirka 4000 hektar av Järvafältet. Staten kom att behålla cirka 1100 hektar för egen del, däribland området med och kring Barkarby flygfält som kom att innefatta cirka 435 hektar bestående av kasernområde, flygfältsområde samt ett område avsett för övning i markstrid, däribland skjutbana.

Trots att flygverksamheten vid Barkarby 1968 var omfattande -ca 3700 flygtimmar per år- bedömde man, i ett delbetänkande till försvarsdepartementet, bullerproblemen vid flygfältet som små. Detta efter att man omorganiserat flottiljen från att ha jetdrivet jaktflyg till vara en transportflygkår utrustad med propellerplan.

Delbetänkandet

1968 kommer ett delbetänkande om organisationen om flygvapnets förband i stockholmsområdet avgivet av försvarets fredsorganisationsutredning. I detta kan man bl.a. läsa Chefens för flygvapnet förslag till förbandsorganisation. I detta föreslås att Svea flygkår läggs ner och att flygvapnet i sin ägo behåller startbanor, bergshangarer och en del byggnader för att kunna använda Barkarby som krigsflygfält. I delbetänkandet pekar utredningsmannen även på att den i övrigt planerade bebyggelsen kommer att;

medföra att F8:s område får ett gynnsamt läge strax intill Järvaregionens planerade storcentrum och med goda kommunikationer åt olika håll. Detta förhållande medför att F8:s mark måste bedömas bli mycket attraktiv för olika civila samhälleliga aktiviteter. Därest inte starka skäl talar för annat bör då marken ställas till förfogande för ett mer intensivt utnyttjande än verksamheten vid F8 innebär.

Marken bör sålunda upplåtas till civilanvändning om inte starka skäl föreligger. Dessa starka skäl föreligger, konstaterar utredningsmannen, i frågan om att bevara berghangarerna och startbanorna med närmast omkring liggande byggnader som krigsflygfält. Men, konstaterar utredningsmannen vidare, detta låter sig väl förena med att man upplåter flygfältet till allmänflyget.

Vad tyckte kommunen?

Hur ställde sig då kommunen till en nerläggning av F8? I mitten av december 1967 ombads kommunalfullmäktige i Järfälla att till länsstyrelsen inkomma med ett yttrande angående delbetänkandet om försvarets fredsorganisation, där bl.a. en indragning av F8 som aktiv flygbas fanns med. Efter att ärendet föredragits för kommunalfullmäktige i slutet av januari beslöt man utan omröstning att framhålla:

att Svea Flygkår, F8, icke har någon avgörande betydelse för ortens näringsliv,

att verksamheten på flygfältet utgör hinder för ett rationellt utnyttjande av intilliggande områden, speciellt då Barkarby kyrkby och delar av Veddesta,

att de markområden, som upptages av flygfältet, mycket väl skulle lämpa sig för bostadsbebyggelse,

att flygets byggnader sannolikt skulle kunna utnyttjas för civilverksamhet i viss utsträckning, samt

att kommunen för det pågående generalplanearbetet har stort intresse av klara besked om Barkarby flygfälts framtida användning.

I ett brev till försvarsdepartementet ett par dagar senare vidareutvecklar Kommunalnämndens ordförande, Arne Nerje, kommunens synpunkter angående utredningsmannens förslag att Barkarby flygfält skall behållas som krigsflygfält av flygvapnet - Kommunalnämnden anser för sin del att frågan om huruvida det är nödvändigt att bibehålla Barkarby som krigsbas bör ytterligare penetreras. Argumentet för detta är att behållandet av Barkarbyfältet som krigsbas ur samhällsplaneringssynpunkt låter sig motiveras av en framtida användning av Barkarby flygfält som ersättning till Bromma. Detta anser kommunalnämnden i Järfälla däremot verkar orealistiskt med hänsyn till hur omgivningen runt Barkarby och flygfältet i framtiden kommer att se ut. I dess omedelbara närhet kommer det att ligga en kraftig tätbebyggelse jämförbar med den som omger Bromma samt ett nytt storcentrum – Järvastaden. Bullerstörningarna från flygfältet skulle således komma att bli avsevärda. Kommunen framhåller att flygfältet i allt väsentligt bör bli tillgängligt för samhällsbebyggelse av olika slag och att frågan om att behålla Barkarby som krigsflygfält bör omprövas.

När kommunalfullmäktige återigen ett drygt år senare står inför att inkomma med ett yttrande till försvarsdepartementet om den planerade nedläggningen av F8, beslutade man att avge ett yttrande i överensstämmande med föregående yttrande i saken.

När staten 1977 utreder förläggningen av allmänflyget i Stockholm finns bland de alternativa orterna för en ny flygplats Barkarby med som ett alternativ I utredningen konstateras också att genom att Barkarby även fortsättningsvis skall användas som krigsbas av flygvapnet markanvändningen runt flygfältet redan är begränsad p.g.a. flygbullret från den militära övningsverksamheten. Utredningens huvudförslag är att allmänflyget behålls på Bromma medan linjeflyget flyttas till Arlanda. Barkarbyalternativet avförs från vidare diskussioner. När Järfälla kommunalfullmäktige bereds tillfälle att yttra sig om den statliga utredning framhåller man att man från kommunens sida inte ser att några investeringar görs i Barkarby flygfält för civilflygets sida och att all flygverksamhet som ej förekommer inom de fredstida militära ramarna bör avvecklas.

Pressen

I pressen förekom inför nedläggningen av F8 inga av de stora svarta rubriker som basunerar ut dödsstöten för den lilla kommunen, som man till och från kan skåda då det rör sig om förbandsnedläggelser (senaste exemplet på detta torde varit hösten 1999 i samband med det nya försvarsbeslutet som drastiskt kom att reducera antalet förband, exempelvis Lv 3 i Norrtälje som sysselsätter omkring 400 personer. Nedläggningen av detta regemente förutspåddes av kritikerna få påtagliga negativa konsekvenser för kommunen med bl.a. lägre skatteintäkter.).

De skriverier som förekom i pressen i slutet av 1960-talet då frågan utreddes av statsmakten talar samma språk som det som vi mött hos de folkvalda i kommunalfullmäktige. I en mindre artikel kan man i Svenska Dagbladet i början av januari 1969 läsa att enligt utredningsförslaget skall F2 och F8 dras in varvid cirka 860 anställda beräknas bli berörda. Under januari månad förekommer sedan en del mindre notiser som refererar till bl.a. planverket ock länsstyrelsens remissyttranden till försvarsministern, angående frågan att Barkarby flygfält om det behålls som krigsflygbas skulle komma att innebära en allvarlig begränsning av möjligheterna att utforma de nya stadsområderna på Järvafältet samt att Barkarby flygfält mycket väl skulle lämpa sig för bostadsbebyggelse och att Järfälla kommun borde få tillfälle att förhandla om ett förvärv av området då det skulle vara mycket olämpligt med ett flygfält intill den blivande Järvastaden och att även om antalet flygningar begränsades skulle ändå flygbullret bli störande för de omkringboende.

Varför…

utlöste nedläggningen av F8 inte en proteststorm från kommunalt håll, som t.ex. den beslutade nedläggningen av Lv3 knappt trettio år senare gjorde, mot de konsekvenser för kommunens del som en nedläggning skulle innebära? Svaret är förmodligen att det förhåller sig på just det sätt som kommunen i sitt remissvar anger, att "F8 icke har någon avgörande betydelse för ortens näringsliv" och förklaringen till detta är förmodligen lika enkel. Landsortskommunen Järfälla har förvandlats till förortskommunen Järfälla som ingår i storstadsregionen Stockholm med allt vad det innebär. Sålunda är inte enskilda arbetsgivare, ens om de varit stora sådana, avgörande för orten. Snarare är det så att flygfältet med sin militära trafik utgör ett hinder för tillväxten och utvecklingen inom kommunen och det är då inte bara marken som flygfältet ligger på som man låser upp för en rationell användning. Även stora delar av den omkringliggande marken blir oexploaterbar p.g.a. av inflygningskorridorer och bullerzoner som omger flygfältet- något som även framgick av de till försvarsdepartementet inlämnade remissvaren på delbetänkandet. Detta då kommunen befinner sig i ett mycket expansivt skede där en rad företag vill förvärva tomtmark i kommunen. Det kan kanske vara så att man räknade med att det som kommunen eventuellt förlorade på flottiljnedläggningen väl skulle uppvägas av de fördelar som ett frigörande av marken skulle innebära. Vid den aktuella tiden var kommunen i en sådan situation att man kunde avvisa de företag som man klassade som tärande, d.v.s. de tillförde inte kommunen några arbetstillfällen, till förmån för sådana som man betraktade som närande, d.v.s. de skulle komma att tillföra kommunen arbetstillfällen.

Nedläggningen kom således att bli ganska okontroversiell. Alla de stora inblandade parterna, chefen för flygvapnet, Järfälla kommun och länsstyrelsen var eniga om en nedläggning av F8. De som man kan tänka sig ha haft önskemål om en fortsatt drift av F8 torde i första hand vara dess personal med familj men i detta sammanhang har de förmodligen förpassats till en mycket liten minoritet av vilkas eventuella protester jag inte kunnat finna några spår. I huvud taget tyckes det inte vara ett ämne som attraherat de större rubrikerna i pressen och de notiser som funnits har då endast redovisat vad som skrivits i utredningar och remisser. Striden om F8:s gravgång tycks ha blivit striden som uteblev och endast blev ett konstaterande. Vad det gäller frågan om den lokala opinionens syn på saken tror jag att man kanske vid den här tidpunkten inte på samma sätt som under debatten på 30-talet kan förutsätta att de lokala politikerna i kommunalfullmäktige företräder denna, det politiska livet visar nämligen vid denna tidpunkt spår av att den genomgått en professionalisering där det t.ex. tillkommit kommunala tjänstemän i beredningen av ärendet m.m. I och med detta tror jag att det finns en risk att beslutsfattarna i kommunalhuset börjat distansera sig något från sina väljare – kommuninvånarna – och om så är fallet finns det kanske en risk att deras beslut mer kommit att avspegla det mest förnuftiga beslutet för kommunens möjligheter till en positiv utveckling. Det är inte helt otroligt att man skulle behöva ta med sådana faktorer som sentimentala känslor för "ortens" flottilj o.s.v. dock har jag, som tidigare framgått, inte funnit några spår av opposition mot nedläggningen av Svea flygkår men man kan inte heller helt säkert ta avsaknaden av andra åsikter som ett givet bevis för att sådana åsikter inte fanns eller att de var marginella. Vad vi återigen kan konstatera är att vi inte funnit några spår av ett motstånd mot nedläggningen, utan att utesluta att något fanns. Möjlig är förstås också att frågan om F8:s vara eller inte vara nått det stadium där det stora flertalet förhåller sig likgiltig till vad som beslutas.

Sammanfattning

Inledningsvis har vi således under 30-talet en mindre kommun några mil utanför Stockholm som man trots att den med dagens ögon får betraktas ligga inom storstadsregionen ändå vid denna tid är att betrakta som en landsortskommun som hade ett invånarantal runt tretusen personer. En kommun som med positiv blick kan konstatera att det nya försvarsbeslutet, 1936 års, har placerat en jaktflygflottilj till den egna kommunen. Från kommunalt håll såg man en möjlighet att genom lokalisering av jaktflottiljen till den egna kommunen få möjlighet till en rad positiva sidoeffekter för kommunens räkning. Förhoppningar fanns att flottiljen skulle dra med sig nya kommuninvånare som skulle komma att stärka kommunkassan genom sina skattekronor. Genom den lokala villaägareföreningen jobbade man även för att genom förläggningens vattenledning få tillgång till detta vatten i den närbelägna villastaden och man kom även på ett antal andra punkter att vända sig till flottiljen för att kunna få hjälp med andra kommunala angelägenheter. När motståndare till försvarsbeslutets förläggning till Barkarby försökte få flottiljen förlagd till annan ort, bland annat genom att föra ortsbefolkningens talan regerade man mot detta genom framförallt en skrivelse till försvarsministern där man framhöll det lokala stödet för flyget och flottiljen samt att man tillbakavisade de lokala miljö- och trivselrelaterade argument som förts fram i debatten. Man tog således strid för att få den planerade flottiljen som man hoppades även skulle bidra till en positiv utveckling i kommunen.

När det sedan inför nya försvarsbeslut dryga trettio år senare blev tal om en nedläggning av det till kommunen lokaliserade förbandet, F8, var kommunens inställning till detta positiv. Kommunen hade nu växt och var inte längre den lilla landsortskommunen utan en stor förortskommun med drygt 40 000 invånare, ett antal som man beräknade skulle växa till omkring 80 000 invånare inom 10 år. I denna uppväxt av kommunen hade tillgången på mark blivit en allt mer angelägen fråga, kommunens blickar hade då fastnat på flygfältets mark. Då kommunerna runt det militära övningsfältet, Järva, efter det att armén fått nya övningsområden fått köpa det av staten hade en stor del av den bit av Järvafältet som låg i Järfälla kommun fortsatt att vara i kronans ägo då varsamheten vid den i kommunen förlagda förbandet hade behövt den för sin verksamhet. Flygplatsen som nu också låg centralt placerad i kommunen i förhållande till det nya centrat i kommunen, Jakobsberg, skulle utgöra ett värdefullt marktillskott för kommunen. Det är således inget att förundras över att kommunen med iver tillstyrkte F8:s ringa betydelse för kommunens näringsliv och pekade på kommunens vilja att så snabbt som möjligt erhålla besked i frågan.

Vi har här således sett en utveckling där kommunen går från att jobba aktivt för en förläggning av Kungl. Svea flygflottilj till kommunen, till att i sina remissvar framhålla kommunens intresse för en avveckling av det militära flyget på Barkarby, och båda dessa handlande med i princip samma motiv: att erhålla en positiv utveckling av den egna kommunen. Sålunda förhåller det sig så att det som kommunen en gång såg som något positivt för de egna utvecklingsmöjligheterna drygt trettio år senare har blivit något som man ser som ett hinder för kommunens fortsatta utvecklingsmöjligheter. När man såg det positiva i statens satsning på försvaret arbetade man för att tillförsäkra sig denna och när denna sedan omvandlats till en stoppkloss såg man med förhoppning en eventuell avveckling av densamma. Att kommunens lokala nyttoaspekt vid båda tillfällena sammanföll med statsmakten gjorde givetvis kommunens arbete mycket lättare. Frågan som man då får ställa sig är givetvis, hur stor var då egentligen kommunens vilja att driva sin linje? Om t.ex. kommunen mött på motstånd från statens sida i frågan om en avveckling av F8 vad hade kommunen då gjort? Vikt sig för den överordnades vilja och accepterat F8:s förläggning till kommunen med de begränsningar i kommunens expansionsmöjligheter som det förmodligen skulle ha inneburit, eller hade man tagit strid i frågan? Något svar på denna fråga kan vi givetvis aldrig få, men likväl är det en intressant fråga att ställa sig och fundera över. I frågan ligger nämligen också frågan om hur starkt kommunen ställer sin nytta mot statens. Om det för staten hade funnits talande militära och säkerhetspolitiska skäl att behålla verksamheten på Barkarby, hade man funnit sig i detta eller hade man istället valt att arbeta mot detta och för en för kommunen fördelaktigare lösning? Alltså: Passade kommunen bara på att dra fördelar av ett projekt som genomfördes på det fördelaktigaste sättet för staten, eller tyckte man på den lokala nivån att man hellre kunde låta statens bästa få stå tillbaka om man kunde få ett mycket gynnsammare läge för den egna kommunen? Tjänar kommunen staten blint när det kommer till frågor som t.ex. försvars och säkerhetspolitiska, som i sin förlängning kan få allvarliga följder för den enskilda kommunen om de inte fungerar tillfredsställande? Detta är som sagt saker som vi inte kan se något svar på men som ändock är värda att ställa sig när man ser på kommunens ageranden i fallet med F8.

Vi har nu sett hur kommunen går från att verka för ett militärt flyg på Barkarby, till att verka för ett avskaffande av detsamma. Ett tvärt lappkast kan tyckas, men som förklaras med kommunens strävan efter de bästa möjligheterna till en positiv utveckling av de egna kommunen. Men man skulle kanske även kunna se kommunens agerande, i frågan om flygfältet, som en kontinuitet. En kontinuitet när det gäller kommunens strävanden efter att ta kontroll över marken och användningen av denna i den egna kommunen. Genom etableringen av Svea flygflottilj hoppades man då på att den militära närvaron skulle minska genom att flygvapnet förlade sin verksamhet till av kronan ägda marken i Järfälla, flygvapnet som hade sin huvudsakliga verksamhet uppe i luften, till skillnad mot armén hade sin verksamhet på marken. I kommunens försök att få kontroll över den av kronan ägda marken kan man även se passagen i den skrivelse man överlämnade till försvarsministern, där man föreslår att man även skall införliva Säby gård i flottiljområdet. Taken med detta skulle nämligen vara att på så sätt bli av med den "kitsliga" jakträttsarrendatorn på gården som med oblida ögon, helst inte såg kommunens invånare på sina jaktmarker. I samband med att artilleriet försvann, tillföljd av flygvapnets etablering i kommunen, fanns även förhoppningar om att kunna utnyttja närbelägna Säbysjön badplats åt traktens ungdom. Det slutliga och logiska steget i denna process skulle då bli att man sedan kommer att sträva efter att slutligen få kontroll över F8 markområden vilket kraftigt skulle underlättas av en nedläggning av densamma. Om man skulle vilja dra någon slutsats av detta skulle den ligga i linje med att kommunen har en strävan efter att få kontroll över marken inom sitt område för att på så sätt få kontroll över den egna kommunens utveckling.

Den allmänna opinionen då?

Kan man då säga vad den allmänna opinionen tyckte om förläggningen av flygflottiljen till kommunen och den sedan föreslagna avvecklingen av densamma? Jag tror att man i vart fall kan säga att det vid den uppkomna debatten om förläggningen av flottiljen till Barkarbyfältet finns ett antal indicier som talar för att den lokala opinionen var för ett militärt flygfält p.g.a. de skäl som vi tidigare sett. Skrivelsen till försvarsministern tillkom som ett resultat av ett opinionsmöte, grundat på de skriverier som förekommit i tidningarna i syfte att motverka Barkarbyförläggningen. Det kan givetvis inte uteslutas att det fanns en opinion som gick i motsatt riktning mot den som kom till uttryck i skrivelsen, men om det hade funnits en framträdande sådan så är det min övertygelse att den fått utrymme i pressen då flertalet av de skrivna artiklarna uttrycker ett motstånd. Jag tror till och med att man får fundera i banorna att opinionen bland de närboende i det närmaste var enhällig, för om det funnits någon motståndare bland dessa tror jag som sagt att denne skulle ha fått komma till tals i pressen – nu blev man helt och hållet hänvisad till olika föreningar utanför kommunen om man ville lyfta fram motståndare till flottiljen. Just detta tror jag även kan vara en intressant detalj att notera: Man fann de lokala motståndarna mot Barkarbyförläggningen precis utanför kommungränsen, i t.ex. Sollentuna och Spånga. Det var dessa som riskerade att få negativa verkningar av flottiljen men inga positiva, d.v.s. de riskerade att få ett ökat flygbuller till följd av flygningarna till och från flottiljen men inga positiva effekter i form av ökat skatteunderlag, infrastrukturella fördelar eller minskade störande inslag av arméns militära övningar. Om det skulle förhålla sig på detta vis är det således helt naturligt att finna motståndet i de omgivande kommunerna medan kommunen där förläggningen placerats kom att härbärgera anhängarna.

Vad det gäller den allmänna opinionen vid nedläggningen av F8 är det inte lika lätt att säga något. De åsikter vi mött är i huvudsak hemmahörande i ett kommunalfullmäktige som blivit allt mer professionaliserat, vilket eventuellt, men inte nödvändigtvis, skulle kunna innebära att kommunfullmäktige fått en ökad distans till vilka åsikter som var de förhärskande bland kommunens invånare. Tittar vi på vad vi mött så finner vi inte det minsta spår av någon opinionsyttring mot nedläggningen. Om man utgår från detta kan man då kanske anta att det inte var en fråga som bekymrade den genomsnittlige kommuninvånaren, kanske de till och med såg det som en nödvändighet på samma sätt som kommunledningen. Man kan givetvis inte säga något säkert, men om man skall göra något antagande så får det nog bli att den allmänna opinionen i kommunen låg i fas med den linje som kommunens företrädare drev. De säkraste tecknen på detta finns i den första undersökningsperioden. Det huvudsakliga indiciet på att det förhåller sig så som vi antagit i den senare undersökningsperioden utgörs av bristen på opposition mot nedläggningsbeslutet.

Etableringen av F8 ur ett garnisonsstadsperspektiv

Om man återkopplar till Krantz studie så konstaterade han att processen med förbandslokaliseringen, under 1900-talets första början, förlöpte på två skilda nivåer, dels en makronivå, dels en mikronivå. På makronivån hos Krantz förde staten förhandlingar med lokalsamhällena och lyckades där genom en överbudstaktik driva fram förmånliga villkor, av detta har vi i vårt fall med F8 inte sett några tendenser. Överhuvudtaget är det på denna nivå mycket sparsamt med aktiviteter, de fall som man kan se har karaktären av opinionsbildning för en förläggning av F8 till Barkarby och riktades i första hand mot riksdagen, när sedan förläggningen till Barkarby var klar förekom kontakter med flygvapnet direkt och rörde då mer praktiskt inriktade frågor där man från lokalt håll ville dra fördelar av den infrastruktur som förläggningen av flottiljen förde med sig. Att det inte förekom några förhandlingar vid förläggningen av flottiljen kan till stor del ha sin förklaring i att staten redan ägde de erforderliga markområdena.

På mikroplanet, inom kommunen, kan man spåra en viss debatt. Då i huvudsak med sfären av socialdemokraterna, arbetarrörelsen och fastighetsägareföreningarna på den ena sidan och jakträttsinnehavaren på Järvafältet på den andra sidan. I huvudsak tycks en relativ enighet ha funnits lokalt om inställningen till F8:s förläggning till kommunen. Var fanns då debatten? Den debatt som denna uppsats sett spår av får nog förläggas till en ny slags makronivå än den där Krantz såg den huvudsakliga processen – kommunen och lokalintressena mot staten. Här finner vi att staten står på båda sidorna samt sida vid sida med skilda lokalintressenter. På den ena sidan återfinner vi som huvudintressenter; försvarsministern, flygvapnet och Järfälla kommun. På den andra sidan östra arméfördelningen, grannkommunerna till Järfälla samt Ekerö kommun som är den föreslagna alternativa förläggningsorten. Staten uppträder här inte som "en man" utan ett särintresse inom staten - östra arméfördelningen – bedriver opinion i egna syften. Likaså ser vi olika geografiskt skilda lokala intresseyttringar vad det gäller flottiljens förläggningsort. Vad vi dock inte ser är någon som helst tendens från statens sida att försöka spela ut de olika intressenterna för att försöka uppnå fördelar, men den uppkomna debatten kom till stånd efter att riksdagen redan fattat sitt beslut och som tidigare konstateras så ägde staten redan den erforderliga marken.

Man kan dock se en likhet mellan Krantz undersökning och denna i Krantz konstaterande att städerna fattade sina principbeslut i frågan om stadens inställning till att eventuellt härbärgera ett eller flera regementen i staden på relativt osäkra grunder vad det gällde de eventuella positiva eller negativa effekterna detta skulle kunna få på stadens ekonomiska och sociala liv. Även i fallet med F8 tycker jag mig kunna konstatera att den positiva inställningen som man på det lokala planet kändeinför flottiljens förläggning till kommunen, mer baserats på en känsla eller förhoppning om eventuella fördelar för kommunen, snarare än reella beräkningar och kalkyler. Ett exempel på detta skulle kunna vara att skatteintäkterna inte ökade i den omfattning som man som man hoppats på, till följd av att en stor del av den fast anställda personalen valde att inte flytta till kommunen. Jag finner dock att detta kanske inte är så anmärkningsvärt som Krantz anser, jag tycker snarare att det är ett utslag för en tidsanda där det lokala politiska livet ännu inte genomgått den professionalisering som det numera har genomgått. Jag tror att förklaringen kan vara så enkel som att man vid denna tid i sitt lokalpolitiska handlande nyttjade ett större mått av "sunt förnuft" istället för att utreda - och också förväntades att göra det.

Saker att fundera över

En fundering som slagit mig under arbetet med denna uppsats är den likhet som finns mellan Järvafältet och Ladugårdsgärde: Bägge var militära övningsfält som när de inskaffades kom att ligga precis utanför det centrala Stockholm. Bägge övningsområdena kom sedan att överges delvis p.g.a. den växande stadens behov av mark- Ladugårdsgärde hade dessutom blivit för litet för den moderna armén. Båda områdena har sedan även kommit att utgöra ett välbehövligt grönområde i den omgivande bebyggelsen. Den fråga som då infinner sig för mig är om även arméns nuvarande övningsområde i Kungsängen nån gång i framtiden kommer att följa detta mönster i en växande storstadsregion?

En undran som ännu kvarstår, och efter arbetet med uppsatsen växt sig ännu starkare, är vilken betydelse de svenska satsningarna på försvaret under andra världskriget hade ur det lokala perspektivet? De satsningar som beslutades i 1936 års försvarsbeslut bleknar i jämförelse med de som följde. Efter kriget kom Sverige t.ex. att ha ytterligare 11 flottiljer utöver de åtta som man beslutat om i 1936 års försvarsbeslut. Det var otvivelaktigt en hel del pengar som den militära upprustningen kom att kosta. Hur påverkade det de kommuner som kom att bli föremål för de nytillkomna förläggningarna, och då särskilt de små orterna? I samband med denna uppsats har jag sökt efter forskning om detta, då detta hade varit en alldeles utmärkt grund att ta avstamp i, men inte funnit någon – vilket förvånat mig.

Referenser

Litteratur
Blomquist, Sune, Vingar över Stockholm (Uppsala 1998)
Gustafsson, Lars jr, Järfällaboken (Stockholm 1957)
Gustafsson, Lars jr, Järfällaboken II, band 1 (Järfälla 1986)
Gustafsson, Lars jr m.fl., Järfällaboken II, band 2 (Järfälla 1986)
Gustafsson, Lars jr & Söderbergh, Catharina, Från godsägare till entreprenörer (Järfälla 2000)
Krantz, Karl Johan, Garnisonsstadens politik och ekonomi (Växjö 1988)
Kungliga Svea flygflottilj, F8, 1938 - 1974 (Stockholm 1973)

Utredningar, betänkanden, statistik m.m.
Allmänflygplats i Stockholm, SOU 1977:33
Beskrivning till dispositionsplan för Norra Järvafältet (Stockholm 1968)
Delbetänkande; Organiserandet av Flygvapnets förband inom Stockholmsområdet, 1968,
Länsstyrelsen i stockholmslän, Järvafältet - från skjutfält till naturreservat och bostäder (Stockholm 1987)
Revisionsberättelse över Järfälla borgliga kommuns räkenskaper för räkenskapsåret 1935
Revisionsberättelse över Järfälla borgliga kommuns räkenskaper för räkenskapsåret 1937
Riksdagens protokoll, nr 44, Andra kammaren, fredagen den 11 juni 1937 (Stockholm 1937)
SOU 1935:41
Sveriges officiella statistik - Folkmängden den 31 december 1935
Sveriges officiella statistik - Folkmängden den 31 december 1936

Arkiv: Järfälla kommuns centralarkiv
A1:3, Kommunalfullmäktiges protokoll 1936-1938
A1:4, Kommunalfullmäktiges protokoll 1938-1942
A1:8, Kommunalfullmäktiges protokoll 1967-1970
A2:2, Kommunalfullmäktige, handlingar till protokollet 1937-1939
A2:3, Kommunalfullmäktige, handlingar till protokollet 1940-1942
E1:1, Barkarby villastads fastighetsägareförening, Korrespondens 1922 - 1961
Diarieförda handlingar samt tidningsklipp från kommunens bildarkiv.

Tidningar
Aftonbladet
Dagens Nyheter (DN)
Järfälla Nyheter
Järfällabygden
Norrtelje Tidning
Ny Daglig Allehanda (NDA)
Socialdemokraten
Stockholmstidningen
Svenska Dagbladet (SvD)
Västerort

Intervjuer
Intervju med Lars Gustafsson jr den 26 juni 2000




Åter till Artikelbibliotekets huvudsida, med fler artiklar