Mumintrollet-en sammetsnos från Finland

Riktigt var Mumindalen är belägen, vet man inte. Den ligger iallafall i Finland, någonstans i urskogen där, alldeles i närheten av Ensliga bergen, där vargarna ylar på avstånd. Om man har lyckats hitta till Mumindalen så möts man av en bro. Den har muminpappan byggt, och den blev färdig strax innan den stora kometen närmade sig jorden. Bron går över en flod. Ja, det vill säga det är egentligen en å, men muminfamiljen kallar den för floden och därför är det en flod. Om man går vidare så kommer man förbi Snusmumrikens tältplats. Är det på sommaren är tältet uppslaget; det har en grön färg som gör att det inifrån ser ut som om solen alltid lyser. Är det däremot på hösten så har Snusmumriken gett sig av på vandring och man ser bara rektangeln där tältet stått på sommaren. Isåfall kan man vara säker på att någonstans hitta ett avskedsbrev från Snusmumriken till mumintrollet. Det brukar stå ungefär

"Sov gott och var inte ledsen.
Första varma vårdag har du
mig här igen" ("Trollvinter")

Det ligger till så att mumintrollet alltid saknar Snusmumriken när denne är ute på sina resor. Mer än Snusmumriken saknar mumintrollet, om man ska vara ärlig. En mumrik har inte mycket till övers för det borgerliga liv som vissa lever, med salongsmöbler och verandaliv. Snusmumriken är fri och obunden. Men varje vår kommer han ändå tillbaka, spelande på sin munharmonika.

Om man fortsätter förbi Snusmumrikens tältplats ser man till slut det höga, smala muminhuset som pappan har byggt. det liknar inget annat hus- möjligen något annat muminhus då, det vet man inte så noga. Mumintroll har ett mycket speciellt sätt att bygga hus på. En bit ifrån muminhuset ligger badbryggan och badhuset. På somrarna håller muminfamiljen till i badhuset; på vintrarna bor Too-ticki där. Too-ticki i sin rödrandiga tröja och sin mössa som man kan vända ut-och-in på. Tittar man in i skåpet i badhuset hittar man en gummihemul som inte går att blåsa upp och familjens badkappor. En gång bodde familjens förfader där också, men i ett försök att göra det som var förbjudet släppte mumintrollet ut honom och han bosatte sig istället ikakelugnen. ("Trollvinter")

Mumindalen är på många sätt en idyll, men den har ändå flera gånger drabbats av katastrofer. En komet var som sagt nära att landa mitt i dalen ("Kometen kommer") och familjen gömde sig i det lilla djuret Sniffs hemliga grotta. En annan gång svämmade hela dalen över av vatten. Familjen fick lämna muminhuset och bodde ett tag på en flytande teater där muminpappan skrev sitt berömda skådespel " Lejonbrudarna eller Släktskapens band" ("Farlig midsommar"). Det var emellertid inte muminpappans viktigaste verk. Sin allra största gåva till sin omgivning gav han då han skrev sina memoarer och berättade om sin stormiga ungdom ombord på båten "Haffsårkestern" tillsammans med Fredrikson,Joxaren och Råddjuret ("Muminpappans memoarer") Däremot utelämnade han helt avsnittet om hur han rymde med hatifnattarna och levde dålighets liv. Detta utelämnande var mycket ansvarsfullt med tanke på den unga generation som läste hans bok och lätt kunde ha inletts i frestelse.

Mumindalen befolkas av de mest udda existenser. Några har vi redan nämnt, men det finns fler. Filifjonkan, som lever för att städa men en gång höll på att ramla ner från taket när hon höll på med just denna sysselsättning och därefter inte kunde städa på lång tid.

Vi har också hemulen, som oftast går klädd i kjol därför att han aldrig har försökt gå i byxor. En hemul måste alltid samla på någonting och hans största olycka är när samlingen blir komplett. Han var lycklig när någon sa åt honom att samla växter eftersom det finns ett nästan oräkneligt antal sådana.

Vi får inte heller glömma Mårran. den iskalla, tystlåtna Mårran som dödar allt liv genom att sätta sig på det. Har hon suttit i en timme på samma fläck kan ingenting någonsin mer växa där. Man bör inte tala om en Mårra.Då kommer hon och förföljer en och hon kan aldrig bli varm. Den ende som lyckats få henne varm är mumintrollet. Han gjorde det genom att frivilligt hälsa på henne på stranden varje kväll.("Pappan och havet")

Det hände sig en augusti att muminpappan kände sig onödig. Han behövdes inte längre. Familjen klarade sig utan honom. Det var då han tog hela familjen med sig och reste till den ensliga ön med fyren för att bli fyrvaktare. Det hände mycket på ön.Mamman fick hemlängtan och målade en egen trädgård på fyrens väggar. Mumintrollet frigjorde sig från föräldrarna och bodde i en glänta. Pappan lyckades inte tända fyren. Till slut återvände den ursprunglige fyrvaktaren och familjen kunde slappna av och så småningom återvända till mumindalen ("Pappan och havet"). Under tiden bodde en hel rad figurer i muminhuset. Hemulen, Homsan Toft och Onkelskruttet tvingades lära sig stå ut med varandra medan de väntade på den återvändande familjen("Sent i november").

Det var nu länge sedan vi fick någon riktigt tillförlitlig rapport från mumindalen. Man måste nog ändå anta att livet går sin gilla gång där, mellan de mjuka runda finska kullarna, alldeles intill det vilda Havet.

Skynda dig,älskade, skynda att älska
Dagarna mörknar minut för minut
Tänd dina ljus, det är nära till natten
Snart är den blommande sommaren slut

Mumindalens uttolkare heter Tove Jansson (1914-). Hon var från början tecknare och målare och mumintrollet var hennes signatur. Så småningom började hon skriva historier om de små trollen och den första boken hette "Kometen kommer". Tove Jansson har själv sagt att hon tycker de första muminböckerna är banala, något man som läsare inte på något sätt håller med om. Det talas ofta om muminböckernas symbolik. Emellertid må det vara artikelförfattaren förlåtet om han inte i föärsta hand ser muminböckerna som uttryck för något djupare utan helt enkelt som sagoböcker. Det räcker så väl- denna fantastiska muminvärld står så bra på egna ben. Däremot märker man tydligt hur böckerrna förändras från att i början ha varit ljusa böcker för barn, till att, (framför allt gäller det de två sista "Pappan och havet" och "Sent i november") bli mollstämda och svårbegripliga vuxenböcker. Tove Jansson gjorde under en period mumintrollet som serie också. När denna börda blev henne för tung övertogs sysslan av hennes bror Lars Jansson. På senare år har vi tyvärr tvingats bevittna hur Tove Jansson sålt rättigheterna till sina mumintroll åt bland annat ett japanskt filmbolag som gjorde tecknad film av de ljusaste berättelserna. Här är all magi från böckerna borta och det är endast med svårighet man känner igen mumintrollets sinnelag och livsåskådning. I spåren på TV-serien kom nya tecknade serier och, värst av allt, nyskrivna urusla sagoböcker för barn. böcker som inte har någonting med Tove Janssons originalversion att göra. Men vi har alltid de riktiga böckerna att gå tillbaka till och medan det nyproducerade glättade materialet säkerligen har mycket kort hållbarhetstid så kommer de magiska originalböckerna med sina stämningsfulla teckningar av författarinnan själv att leva länge än varför inte för evigt?

Kjell Dellert

Artikeln har tidigare publicerats i Kvällsstunden 1997