Eugen Semitjov

Eugen Semitjov föddes i maj 1923, som den tredje sonen till makarna Vladimir och Faina Semitjov. Familjen hade kommit till Sverige två månader tidigare som flyktingar från det av inbördeskrig drabbade Ryssland. Familjen hade ursprungligen bott i Petnograd (nuvarande St Petersburg) och därifrån hade de via bl.a. Konstantinopel och Prag till slut hamnat i Stockholm. Med makarna Semitjov till Stockholm var också deras två söner Boris och Volodja, samt Vladimirs mor Anna. Intresset för rymden och science fiction kom redan tidigt in i den unge Eugens liv. Hans far försörjde sig genom att skriva artiklar och noveller, och en hel del av dessa noveller var science fictionnoveller. Han mötte även på nära håll ett av de oförklarliga fenomen som livet ibland kan bjuda på. I villan på Lidingö där familjen bodde, fanns ett stort umgänge av författare, redaktörer, journalister och skådespelare, men även en man vid namn Kjell Folkeson. Vid mitten av trettiotalet var denne känd som en av de mest skickliga siarna och fjärrskådarna, och brukade vid olika tillfällen när han gästade familjens hem underhålla de närvarande med sina förbluffande prestationer. Detta skulle Semitjoc sedemera komma att beskriva i biken Mellan dröm och verklighet.

I början av fyrtiotalet så hade Semitjov påbörjat en planerad ingenjörsbana, och arbetade vid en ritbyrå i Sundbyberg utanför Stockholm. Där upptäckte man ganska snart att han även hade talang för att teckna, och han råddes att ta en tecknarkurs för att sedermera kunna arbeta som katalogtecknare. Det fick bli en kvällskurs vid Berghs Reklamskola, och ritbyrån på dagarna. Intresset för serier fanns också och då isynnerhet science fictionserien Blixt Gordon, i takt med att teckningsstudierna fortskred växte också lusten att göra en egen serie. Denna serie blev Rolf Stål, efter att ha färdigställt ett antal sidor så uppsökte Eugen ett antal serieförlag, däribland Bulls Presstjänst. Visserligen var Rolf Stål inte vad Bulls ville ha, men de såg Semitjovs talang och föreslog honom att gå hem och fundera fram ett nytt förslag på en serie samt teckna några utkast till denna, vilket Semitjov också gjorde. Resultatet blev serien Allan Kämpe, och uppslaget till denna hjälte fick Semitjov från en novell hans far skrivit långt tidigare. Denna gång föll serieidén i god jord hos Bulls Presstjänst, och Eugen erbjöds fast anställning som serietecknare hos Bulls. Året var 1943, och det var stor brist på serier p.g.a. av 2:a världskriget pågick för fullt, och all import av amerikanska serier stoppats. Hösten 1943 blev Semitjov inkallad till militärtjänst, han tjänstgjorde som flygmekaniker på F8 i Barkaby utanför Stockholm, men det innebar ingalunda slutet för Allan Kämpe En jämn ström av serierutor levererades mellan de olika vaktpassen ute på F8 till förlaget i Stockholm.

Året efter krigsslutet, 1946 övergav Eugen sin fasta anställning på Bulls Presstjänst till förmån för en karriär som frilans, Semitjov fortsatte att teckna Allan Kämpe fram till 1957. Men behovet att göra något annat började komma smygande. Det började med en rad korta artiklar, den första publicerades i Expressen och hade rubriken "Rundresa i världsrymdens skärgård". Mot mitten av femtiotalet byttes Expressen mot Aftonbladet, rymdartiklarna fortsatte att dyka upp men för det mesta kom det att handla om teknik, bilar, båtar och motorsport. Något som man vid redaktionen trodde var mer tilltalande för läsarna. Vändpunkten kom att inträffa natten mellan fredag och lördag den 5 oktober 1957, Sovjetunionen lyckades bli första nation att få upp en satellit i omloppsbana runt jorden. Ryssmånen eller sputnik som var det officiella namnet, blev startskottet för en rymdkapplöpning mellan Sovjetunionen och USA, som inte skulle ebba ut förrän åtskilliga år efter den sista månlandningen. Detta blev även en hektisk period för Eugen Semitjov, tidningar och förlag stod i kö för att få bilder och artiklar av rymdexperten Semitjov, Sovjetunionens återhållsamhet med bildmaterial bidrog också starkt till den väldiga efterfrågan på tecknade illustrationer. Men återhållsamheten på bildmaterialet ledde också till att Semitjov själv ofta var tvungen att använda en stor mängd fantasi och uppfinningsrikedom, för att kunna illustrera de olika satelliterna och raketerna som ingen, inte ens han själv sett.

Sitt internationella genombrott fick Eugen Semitjov 1960, då han sändes till Sovjet av Allers förlag för att skriva om den ryska rymdforskningen. Han blev den första västjournalisten som fick förmånen att intervjua kosmonauten Jurin Gagarin direkt på dennes eget språk, ryska, efter att denne blivit den första människan i rymden. Under resten av sextiotalet blev Semitjov -som hade den extra förmånen att han även talade ryska, en stadigt återkommande gäst vid såväl Sovjetunionen som USA:s rymdanläggningar. Mot slutet av sextiotalet är det artikelskrivandet som tagit överhand för Semitjov, då efterfrågan på tecknade illustrationer försvann, i och med den enorma mängd bildmaterial som NASA vräkte ut över media på Apolloprogrammet och dess månfärder när USA tog ledningen i rymdkapplöpningen. Hur skulle Semitjovs teckningar kunna konkurrera med astronauternas egna fyrfärgsbilder? Men det är ändå en mycket intensiv period för Semitjov. Han bevakar fyra av de sex månfärderna på plats i USA, och rapporterar om dem i svenskpress. Vid den första månlandningen 1969, medverkar Semitjov som bisittare i Bengt Feldreichs direktsända TV månvaka, som den rymdexpert han verkligen var.

1972 tilldelades Semitjov Stora Journalistpriset i gruppen för annan periodisk press med motiveringen; "för en lysande populärvetenskaplig journalistik, som från science fiction området övergått till verklighetsnära och realistiska reportage med årets serie i Allers "Vår dramatiska framtid" som kulmen". Tre år senare, 1975, tilldelas Semitjov även Jules Verne Priset. Mellan åren 1973 och 1985 skriver Semitjov även en rad populärvetenskapliga böcker, i huvudsak utgivna på förlaget Askild och Kärnekull. Bland dem kan nämnas titlar som; Det kommer en dag och Den hundraåriga spådomen. Han hade tidigare under femtiotalet skrivit några ungdomsromaner bl.a. Fyra filmrutor. Semitjovs sista som bok kom 1986 och hade titeln Garbofilmen vi aldrig fick se, handlar om de ödets nycker som förde hans far till Sverige, och Greta Garbo ut i världen. Han fortsatte även att leverera en strid ström av artiklar till vecko och kvällspresssen. Eugen Semitjov var också en hängiven medlem och beskyddare av föreningen Svenska rymdsällskapet. Efter hans död 1987 instiftar föreningen; Eugen Semitjov priset -till ära av hans minne. Priset delades ut första gången 1989.

Eugen Semitjovs material byggde nästan alltid på förstahandskällor, han träffade och intervjuade många av de betydande astronauterna och kosmonauterna, astronomerna och framtidsforskarna. Men han träffade även ufologer, parapsykologer, likväl som han talade med framstående seismologer om utforskning av jordens glödande inre.

Eugen Semitjov var en visionär som genom ord och bild förmedlade en lång rad visioner om vad framtiden bar i sitt sköte. Han visade på ett mångsidigt kunnande genom att vara både journalist, tecknare och fotograf. Han var journalisten som var på plats för att rapportera så fort mänskligheten skulle ta ett nytt steg framåt i det outforskade.

Jan Nilsson / 1997 /