Webbmagasinet - Recensioner böcker

BOKTITEL: Legionärerna
FÖRFATTARE: P O Enquist
FÖRLAG: Norstedts
UTGIVNINGSÅR: Pocket 1996
ISBN: 911960341X

En mycket märklig men bra "dokumentärroman". P. O. Enquist besitter ett enormt tålamod, när han vetenskapligt gräver fram faktauppgifter från diverse arkiv och med användning av dessa faktauppgifter därefter söker upp berörda personer. Samtidigt lägger han till den skönlitterära touchen i texten genom målande känsloupplevelser. Detta är en totalt ärlig roman, där författaren tillkännager sin egen mognadsutveckling under arbetets gång och där han ödmjukt framhåller sin egen otillräcklighet och alla tvivlen därtill.

Boken utkom 1968, alltså i en revolutionär turbulent tid, där alla vedertagna normer ifrågasätts. Så också den litterära formen. Under denna tid uppkom den s.k. reportage formen i skönlitterär tappning. Författaren formulerar sig i rapportform där telegramstilen stundom dominerar. Direkta frågor utslungas till läsaren i syfte att engagera denne. Emellanåt så dominerar enbart faktauppgifter som meddelas till läsaren i form av den objektive autorale (allvetande) berättaren. Även författarjaget självt beskrivs objektivt på avstånd, i formen han eller svensken. Den här metoden är en marxistisk litteraturform, som strävar efter en totalt objektiv analys. Metoden drivs så konsekvent att författaren t.o.m. försöker analysera rena känslor mekaniskt objektivt. Gång på gång ställs frågan; hur uppstår en känsla? Vilken är mekaniken bakom?

Emellertid så tvivlar den gode Enquist på denna marxistiska metod. I ett märkligt – men öppenhjärtligt – brev, publicerat här i romanen till Mao Zedong, tillstår han sina tvivel. Han erkänner där hur frestande det är att skriva litteratur enbart för sin egen personliga vinning. Nöjet i att drömma sig bort, där viljan att informera, offras för konstens skull. Måste konsten vara nyttig? Därtill kommer han också snabbt till insikt beträffande sin forskning i baltutlämningen, att historiska och samhälleliga processer inte bara styrs av mekaniska objektiva faktorer, utan i högsta grad av subjektiva mänskliga faktorer, där själva livet gör sig påmint.


I försättsbladet finns det därför ett citat från Arthur M Schlesinger Jr. Det lyder enligt följande;

"Båda parter vägrar att se historien sådan den verkligen är – som en trasslig och oordnad process, där besluten ingalunda fattas i enlighet med noga uppgjorda planer utan i förvirring och dunkel och där okunnighet, tillfälligheter, slump och dumhet spelar en större roll än machiavelliska beräkningar."

Dessutom så förekommer det alltid subjektivitet av forskaren, beträffande framtagandet av fakta och tolkningen av denna. Enquist känner detta. Han vädjar till sin fadersgestalt Mao om förståelse för detta, ty författaren är öppet Maoist. Författaren märker nu att forskarens stora problem är det att han själv är en del av den verklighet han studerar.

Romanen handlar alltså om den svenska baltutlämningen, dess förspel och dess resultat. Vilka faktorer, vilka processer driver på utvecklingen? Varför blir denna utlämning så uppmärksammad och vad är det som skapar dessa starka känslor som gränsar till hysteri och överdrifter? Vad är sanning? I vems intresse sker denna ryktesspridning och varför utlämnas dessa till synes stackars balter? Detta är frågor som författaren intresserar sig för. En "objektiv sanning" – med alla dess kända svårigheter enligt ovan – vill författaren sträva efter. Romanen handlar också i högsta grad om författarens mognad som människa. Författaren känner sig främmande för att engagera sig djupare i rasmotsättningarnas USA och märker till sin förfäran att han medverkar där i demonstrationer mest för sin egen skull. För att synas. Därför känner han sig mer kulturellt delaktig i ett problem av provinsiell natur. Därav uppkommer bl.a. intresset för baltutlämningen. Här kan han ärligt engagera sig.

För att läsaren skall förstå baltutlämningen så är det nödvändigt med en allmän historik om Lettlands historia, eftersom övervägande delen av balterna som utlämnades till Sovjetunionen var just från Lettland. Fram till 1200 – talet var de lettiska stammarna fria. Därefter kom tyska riddarordnar och sedan hörde Baltikum till dessa områden som ständigt användes som bytesobjekt vid freder mellan dessa stormakter.Sverige erövrade år 1629 Estland och Nordlettland. Det var den goda svensktiden och den varade till år 1725. Därefter trängde Ryssland fram och erövrade Lettland och skulle så äga landet ända till första världskrigets slut.

Frihetskriget tog vid år 1918 och varade till 1920. Det var en kamp mellan tyska, ryska, engelska och franska intressen, där de lettiska nationalisterna med engelsk hjälp drev ut tyskarna, samtidigt som ryssarna och de lettiska kommunisterna drevs ut ur landet av franskstödda polska trupper.Så följde en tid av demokrati, åren 1920 – 1934. Därefter tog lettiska fascister makten och inrättade en diktatur. Den tysk – ryska icke-angreppspakten under andra världskriget, gav Baltikum till ryskt intresseområde. Sakta men säkert tog Ryssland herraväldet under sommaren 1940 – 41. Då skedde det massdeportationer av ca 15000 nationalister och socialdemokrater. Nazisterna intog landet sommaren 1941. Utrensningar av judar och kommunister började i stor skala.Vid krigsslutet tillhörde Baltikum återigen Sovjetunionen. Sovjetunionen led enorma förluster under kriget och det beräknas att så mycket som upp till 15 – 20 miljoner människor dödades. Infrastrukturen förstördes över stora geografiska områden. Sovjetunionen stoppade fascismen i Stalingrad.

Under två veckor i maj månad, i samband med fredsslutet kom så ett stort antal tyska militärer till Sverige. De kom framförallt från öster, eftersom de under inga omständigheter var villiga att ge sig som krigsfångar åt ryssarna. De var ungefär 3000 till antalet och de internerades omedelbart. Bland dem befann sig ett mindre antal balter som dels hade tagit frivillig värvning (ca 25 %), i tyska armen och dels den grupp resterande som tvångsmobiliserats. Som tidigare nämnts var de 167 man, varav 7 ester, 11 litauer och 149 letter. De bar alla tysk uniform. En del av dem hade t.o.m. tjänstgjort i lettiska SS förband. Gruppen var icke homogen. Den bestod av frontsoldater, SS förband (med uppgift att rensa befolkningen på judar och kommunister), frivilliga, tvångskommenderade, officerare och meniga. De var alla legionärer d.v.s. enrollerade soldater för nazitysklands räkning. Soldatbalterna förflyttades mellan olika läger, allteftersom situationen blev alltmer desperat. Den första tiden i Sverige härbärgerades vissa av dem i ett relativt fritt läger Bökeberg, beläget i sydvästra Skåne. Därefter flyttades de till alltmer strängare läger där taggtråd, strålkastare och en massiv bevakningspersonal fick internerna att må allt sämre. Ränneslätt och Gälltofta var här skräckexempel. Tristessen och nervspänningen i kombination med förtvivlan drev internerna till gränsen för vansinne.

I november månad meddelade den svenska regeringen att alla skulle utlämnas åt ryssarna. Detta var oväntat då legionärerna tidigare hade blivit lovade av svensk militärpersonal, att de självklart skulle få stanna i Sverige. Internerna protesterade då genom hungerstrejk, självstympningar och självmord, vilket fördröjde utlämnandet till januari 1946. Då utlämnades 146 man. De 21 man som fattades var antingen döda, svårt skadade, sjuka eller alltför kraftlösa för att kunna transporteras. Några hade frigetts också av andra skäl. Under det sista krigsåret transporterades ca.30 000 flyktingar över med båt från östfronten till Sverige. Svenska flottan opererade i vissa fall hemligt tillsammans med Svenska kyrkan. Dessa civila flyktingar fick utan omsvep stanna. Innan Stalingrad så avvisade Sverige rutinmässigt judar och kommunister till Nazityskland. Dessa gick hemska öden till mötes. Efter Stalingrad utvisades alltfler nazister och quislingar till västalliansen.

Per Olof Enquist är en rasande skicklig berättare. I början av romanen är den för mig ovana reportagestilen en aning irriterande, men man vänjer sig som läsare alltmer vid den, samtidigt som rapporteringen alltmer sofistikerat varvas med känslofulla inlevelseupplevelser. Författaren penetrerar detaljer och processer ur mängder av olika infallsvinklar, såväl mänskliga som politiska, lokala som regionala. Skickligt beskriver han balternas flykt till Sverige, deras landstigning, den första fria tiden när kriget är slut och våren står i blomning, den alltmer hårdnande attityden, massmedias upptrappning, politikernas brister och kval, stormaktspolitiken, ångesten, självstympningarna och självmorden, ryktesspridningen och hysterin, motsättningarna inom baltgruppen, motsättningarna balterna och tyskarna, bevakningspersonalen, läkarna och sjuksköterskorna, militären, författarens förtvivlan över komplexiteten i frågan, hans personliga tvivel och kval, balternas tankar och allmänhetens engagemang m.m. Händelseförloppet stegras obönhörligt och resultatet d.v.s. den ryska domen över legionärerna redovisas, när författaren själv reser till Sovjetunionen och där får – överraskande – tillgång till hemliga arkiv.

Enquist menar att processen fram till utlämnandet, egentligen är intressantare ur svensk synvinkel. Nåväl resultatet av utvisningen är minst sagt överraskande. Av dessa 146 man dömdes sannolikt inte en enda till döden. Ca 40 st. sändes till arbetsläger i Sibirien och frigavs efter 5 – 8 år. De var svåra omständigheter men de behandlades relativt väl såsom situationen kom att bli. Kom ihåg att det var svåra tider efter kriget och civilbefolkningen led oftast än värre. Den resterande gruppen av manskapet, således 106 man, frigavs efter kontroll direkt efter ankomsten. Författaren har därmed visat på den överdrivna ryktesspridningen om legionärernas öde gentemot det faktiska resultatet.

Varför blev det då baltutlämningen en sådan stor affär?Enquist visar på en rad slumpartade och okunniga beslut, slarv och missförstånd som inträffade i början på processen. Processen hade sin gång och plötsligt var politikerna bundna av händelseförloppet. Ryssarna skickade endast en rutinmässig förfrågan om utlämning och de svenska politikerna överreagerade. Per Albin Hansson (statsministern) var enligt författaren den som hårdast tryckte på rättvisa i flyktingpolitiken gentemot Sovjetunionen, eftersom Sverige rutinmässigt utvisade nazister och quislingar västerut. Sovjetunionen är ingen barbarstat hävdade han. Även utrikesminister Östen Undén och Ernst Wigforss höll i stort med. De tre hävdade att ryssarna inte fick behandlas annorlunda än andra stater. Ryssarna hade trots allt offrat mest i kampen mot nazismen. Hysterin piskades upp av massmedia. En starkt bidragande orsak till affärens omfattning var även den gamla svenska rysskräcken, där Sovjetunionen sågs som en barbarstat av många. Dessutom var det grymt att skicka tillbaka balterna eftersom deras hemländer var ockuperade av - fienden - Sovjetunionen. Det som blev positivt – det poängterade balterna gärna själva – var engagemanget för att hjälpa dem. Kyrkan gjorde här en berömvärd insats och många var de sjuksköterskor som engagerade sig på plats. Mängder av människor demonstrerade och höll möten. Fackföreningarna var dock överlag kyliga! Då som nu var det således viktigt att skilja på politiker och vanliga människor (min anm.).

Således visar författaren att det är de enskilda subjektiva besluten parallellt med en politisk process som driver utvecklingen i en sådan här komplicerad fråga. Därmed har han motsagt den marxistiska ideologin och även självaste Mao – fadersgestalten! Särskilt viktiga och starka intryck på mig av boken är de här som följer nedan:

* De svenska officerarna hade blandade sympatier för de tyska flyktingarna. Ingen tyskvänlig generalisering kan således göras av officerskåren som helhet. Bevakningspersonalen favoriserade uppenbarligen tyskarna framför balterna. Balterna sågs som besvärliga och svårmodiga och de höll sig mest för sig själva.

* De fruktansvärda grymheter som utspelades i Lettland. Sovjetiska massdeporteringar under kriget av främst nationalister. Därefter då nazisterna intog landet begicks Europas effektivaste judeutrotning där.

* Själva boken "Legionärerna" var förbjuden litteratur inom östblocket ända till befrielsen.

* När balterna flydde med båt över Östersjön då jagade de av ryskt bombflyg.

* Nazisternas kusliga effektivitet i avrättandet av människor. Speciellt deras närmast sjukliga pornografiska dokumentation i fotografier av nakna förtvivlade kvinnor vid massgravens rand, strax innan de sköts.

* Balternas hungerstrejk och självstympningarna och metoden att knäcka benet sträckt mellan två sängar när en sten släpptes därpå. Självmordet vid avvisningen vid kajen i Trelleborg. Den klantiga utrymningen av fånglägret i Gälltofta när paniken bröt ut i form av skrik, blod, knivar och rakblad. Mannen som i sin förtvivlan driver in en blyertspenna med hela sin längd i sitt öga.

* De svenska läkarna ansågs av balterna som genomgående kyliga.

* Ryktet över jaktplanet i det svenska flygvapnet som cirkulerade över fånglägret i Backamo och släppte ned flygblad till internerna som informerade dem om regeringens hemliga beslut om utlämningen.

* Att Per Albin Hansson verkade vara den som bar det största ansvaret för utvisningen. Utrikesminister Östen Undén och Ernst Wigforss var också för utvisningen. Dessa ville visa att Sovjetunionen inte var en barbarstat. De trodde gott om landet. Vi fick inte reta ryssen. Balterna offrades således i det politiska spelet. Tilläggas kan att Per Albin - enligt närstående - inte blev densamme som innan efter detta beslut. Ibland skrek folk baltmördare till honom. Han mådde uppenbarligen dåligt och han dog inom ett halvår efter utlämningen.

Tilläggas bör (min anm.) Sten Anderssons uttalande för några år sedan, där han hävdade att utvisningen var riktig. Partikoryféerna är tydligen särskilt heliga inom det socialdemokratiska partiet. Författaren jämför också den svenska baltutlämningen med den utlämning som den engelska regeringen med Churchill och Eden i spetsen genomdrev. Där utvisades 70 000 kosacker med anhöriga kvinnor och barn till ryssarna. Det blev en fruktansvärd slakt. Exekutör; den beryktade ryska åttonde armen.

* I den svenska medvetenheten har baltutlämningen slagit sprickor av Sverige som humanismens förlovade land. Vi bör därför hålla den värsta enfalden ifrån oss.

* Under hela kriget utlämnade svensk polis systematiskt uppgifter om flyktingar till tysk polis. SÄPO:s intima samarbete med Gestapo var högt utvecklat. Socialstyrelsens chef, en viss herr Paulsson, verkställde beslut helt i nazistisk anda. Ryssarna kände naturligtvis till detta samarbete och den svenska regeringen visste att ryssarna visste. Balterna missgynnades uppenbarligen härav. Samtidigt var också socialdemokraterna misstänksamma mot SÄPO. Detta missnöje med SÄPO ledde ju senare till bildandet av Socialdemokraternas egna hemliga polis IB (min anm.).

* Familjen i det tyska ghettot som först jublar över faderns lyckade flykt till Sverige, men som därefter förfäras över utlämningen och som till slut chockeras då mannen är den som begår självmord på kajen i Trelleborg. De läste själva om incidenten i tidningen.

Epilogen, nyskriven år 1990: Då blir baltstaterna fria självständiga stater. Författaren jublar med balterna. Tack vare "projektet" Legionärerna, så har en grupp om ca 15 – 20 balter återupprättat kontakter med varandra i hemlandet. Där träffas de med jämna mellanrum och där medverkar även Per Olof Enquist. Här ser vi alltså ett storstilat exempel där en bok direkt implementerats till ett gott praktiskt resultat.

Starkt och fint gjort, Enquist!

Mats Larsson.





 

Åter till indexsidan