The Zebra

Ich starb als Mineral, wurde als Tier geboren.
Ich starb wie ein Tier, geboren als Mensch
Ich starb als Mensch, geboren wie ein gestreiftes Kunstwerk !

Work by Jacob Dahlgren
Curated by Johan Löfgren
31.05 – 13.06.2010

Out of Dachs gräbt gedrückt Zebras in ihrer vollen Pracht. Seine Gliedmaßen, Torso und Körper gebeugt und fühlte sich wie gelähmt nach einem langen Winter in den engen und klaustrophobisch Lair.

Er war nicht allein in dem feuchten, dunklen Nest gewesen. Sie waren zwölf weitere Personen in das Nest. Zebra wollte nicht ins kriechen. Er wurde nicht müde, er war schon fertig. Nicht er brauchte Schlaf. Paradox: "Je mehr du schläfst man natürlich müde" hallte in seinem Kopf und er trat mit seinen Füßen unruhig. Das zweite Nest in der Gebärmutter. Aber es konnte nicht geholfen werden. Er wollte nicht zu verpuppen. - Air! Er zog die Luft in die Lungen und wiehern wie ein Lipizzaner. Zebra lecken die Schleimhaut und die Plazenta, die seinen grafischen Skins.

Savannah war groß und gestreckt und wurde von Löwen mit ausgebreiteten Flügeln bewohnt.Vultures in ein Pferd Körper, deren Füße nie auf den heißen roten Sand berühren. Aber der Staat von allen, war jedoch noch Zebra. Nichts war so scharf, wie er anschaulich. Nun ja, es gab natürlich zweiten kontrastierenden Charaktere der Ebene, aber er war Krönung. Das Leben war groß. Das Leben könnte nicht allumfassend. Aber zu wissen, die Sitzung selbst, Ausfrieren die Nägel und mit einer Geste Einwanderung lassen Sie Ihre Finger ziehen über den Monitor und die Anzeige leer sein Spiegelbild in dem Wasserloch Sie kam gerade aus, mit der Versicherung, da will ich nie mehr zurück.

Die anderen in der Sänfte erlöst aus dem Loch eins nach dem anderen. Neben dem Zebra kam Tapir. Danach Magpie, Tiger, Papageien und so der Mensch, etc. Einer nach dem anderen in einen String, zusammen bildeten sie eine Packung. Sie waren alle damit verbundenen und miteinander verknüpft. Zebra hatte auch Tapir und Human selber. Als ein Manntapirzebra wenigen großen Galopp Schritt direkt in den Dschungel. Mit Lion Monitor auf den Kopf und einen mächtigen grafischen Nachricht, er würde zeigen die tropischen Vögel, die er sicherlich nicht nur eine grafische "Objekte". Ohne Zügel, ohne Zügel und ohne Sattel reiten, er unermüdlich in den Sonnenuntergang.

The Zebra pushed himself out of the badgers burrows in full splendour. His limbs, torso and corpus felt crookbacked and paralyzed after a long vinter in the cramped and claustrofobic lair. He had not spent his time alone in the damp and dark nest. They were twelve other individuals in the nest. The Zebra had been reluctant to crawl in. He was already prepared. Sleep did he not need. His inner ekoed by the paradox “the more he sleeps the more tired one gets” and he kicked restlessly with his hoofs. The others in the nest whimpered but that could not be helped. He did not want to be pupated.
- Air!
He filled his lungs with air and neighed like a Lipizzan.

GAMESCENES "Art in the Age of Videogames"

Interview: Scandinavian Game Art: Johan Löfgren's Retro/Abstracts Aesthetic

"Recently I visited the national portrait gallery at Gripsholm Castle and took the guided tour, when the guide announced:

–And there we have Richard III of England!
–It's impossible he is so still and 2-dimensional almost flat, it must be a painting, I stated.

In our culture we see a painted portrait as a true representation of a historical person and we have learned over the centuries to accept painting as a proxy of reality. Those who grew up in late '70s and mid '80s consumed vast amount of abstract iconic graphics playing Atari 2600 games like Space Invaders or arcade games like Asteroids. We accepted a vectorised triangle as a spaceship or a yellow circle with a pizza slice missing as "Pac-Man". When I began to create paintings I used Dan Silva's DeLuxPaint back inthe early '80s and I'm still using software to develop my ideas and content –it has become my crayons."

/ Go to Interview site »

Vernissage lördag 29 maj kl 13.00 Stora torget 2, S-581 81 Linköping Öppet tis-sön kl 11-16, tors 11-20 / Go to Exibition site »

Johan Löfgren is an artist working from a palette of pixels from which he not only pushes the eponymous bits but also our perception and memories.

By applying processes and techniques belonging to the 1980s and fusing them with a visual vocabulary rooted in the same era’s iconography he creates a pictorial language which pulls us back into past times, while simultaneously pushing us into the present. He achieves this through his subject matter, but even more so through the difference in aesthetics and technology, which is so readily observed just by looking up from this book. Here, times past highlight the present through their differences and similarities.

The works contained within this book produce an eerie nostalgia by confronting us with the collision of two worlds. Though at the pinnacle of technological advance in its time, the simple and pixilated imagery from our past now seems almost redundant, though happily nostalgic. This becomes all the more poignant when faced with an ever faster-paced technological society in which we are continuously desensitised by the instant gratification offered by internet graphics.

The considered and highly creative use of a handful of different coloured pixels, which are pushed by limited technical means to create imagery and even graphical worlds might appear lost on contemporary society. Where time, composition and ingenuity used to be an essential part of graphic computerised production, these now seem lost in a time when an image can be forever altered with the click of a mouse. Johan Löfgren, however, challenges this perception by using his extensive knowledge of art and popular culture to produce a rich imagery of conflicting histories and relations. Yet these inherent contradictions within his works still emit a natural ‘togetherness’ which can not be denied. By sharing the memories and past experiences of an entire generation through an evocative and emblematic imagery Johan Löfgren’s work reminds us that we are unified in a contemporary appreciation of that which was and more importantly that which is.

Michael Bank Christoffersen

Flickr

Vi lever i en digital värld som i hög grad eftersträvar fotorealism. Det är tydligt när man tittar på dataspelens grafik som bara blir bättre och bättre och detsamma gäller TV och film, där det digitala HD-format ska ge oss nya knivskarpa och detaljrika illusionen. Den digitala bilden är uppbyggd av pixlar, där en pixel är den minsta beståndsdelen i bilden. Desto fler pixlar en bild har desto högre upplösning. Alvy Ray Smith, som är datagrafiker har räknat ut att verkligheten har en upplösning på runt 80 miljoner pixlar så frågan är väl kanske hur länge det dröjer innan den digitala bilden blir lika verklig som verkligheten?

För drygt 30 år sedan, i den digitala bildens barndom var det annorlunda. Dataspelens grafik bestod av ett fåtal och ganska stora pixlar vilket gjorde att figurer och landskap såg ganska kantiga ut. Trots att det idag går att göra digitala bilder med fotorealistiskt skärpa så finns det många spelutvecklare, musiker och konstnärer som vänder tillbaka till de tidiga dataspelens estetik. Resultatet är en våg av retrospel, chipmusik och pixelmålningar.

Johan Löfgren är kanske den konstnär i Sverige som gjort sig mest känd för att använda sig av de tidiga dataspelens estetik i sina målningar. Löfgrens målningar är i stort sett uppbyggda med hjälp av fyrkantiga rutor (pixlar) med en begränsad palett som gör att man tänker på 80-talens arkadspel som Super Mario Bros och Donkey Kong när man ser hans målningar. Några av hans målningar har fått titeln ”neo arcade” och skulle man lägga till ett -ism, så skulle man få konstriktningen neoarkadism, vilket är ett passande namn för den nya typ av konst som Löfgren och många andra konstnärer skapar med inspiration från 80-talens arkadspel.

I mars-april deltar Löfgren i samlingsutställningen ”MyComputer” på konsthallen 300m3 i Göteborg. Löfgren visar där videoverket ”Sketchbook of the Neo Arcade” som består av ett antal filmsekvenser där man ser hur Löfgren bygger upp sina bilder med hjälp av pixlar i olika färger. Videon visar arbetsprocessen bakom hans målningar och till skillnad från annan datorgrafik som idag görs med vektoriserade program som Photoshop, så ser det ut som om Löfgren använt sig ritprogram från 80-talet som bara kunde skapa bilder med hjälp av stora fyrkanter. Det är naturligtvis en del av Löfgrens estetik att efterlikna grafiken från 80-talet genom att använda stora pixlar, en begränsad färgskala och göra bilderna 2-dimensionella, till skillnad från dagens datagrafik som främst består av fotorealistiska 3D-miljöer.

I början av året publicerade Biondi Books ”From Bits to Pieces” som handlar om Löfgrens måleri. I boken hittar man bland annat konstverket “Assasination of cubism” där man ser sex stycken Rubiks kuber som verkar genomgå en atomklyvning. Varje kub skickar ut en färgstråle som träffar en annan kub så att det blir en kedjereaktion. Titeln på verket innehåller en konsthistorisk referens till kubismen och på samma sätt som kubisterna analyserade verkligheten och sönderdelade den i geometriska former, bryter Löfgren och ner den digitala bilden och avslöjar dess minsta beståndsdelar, pixlarna.

Mathias Jansson

Johan Löfgren works with painting, computer generated images and installations. His work occupies the thought of the detail which is in all we do and make and all which we surpass, ignoring features which are beyond the apparent surface.

Löfgren’s work comments on sociological aspects of exchange and everyday routine, issues which pass by unnoticed and taken for granted. Concentrating on details within a pictorial outcome, and working towards the latter pixel-by-pixel, he comes to comment on the fast moving quality of current lifestyles.

In this exhibition, Löfgren is exhibiting two 1m x 1m paintings, are a generous input into the viewer’s perspective of what everything would look like if it were blown up. The dimensions/frames of the paintings imply a detail taken from a bigger whole which in order to be examined. The colours which Löfgren uses of pop culture and referencing to it as well, suggesting that the examination study depicted on the paintings is one of society.

Imagine what could happen in the pixels which are shown on his paintings, if the images we come to see bare millions of pixels as the ones the artist presents. Imagine of all the work put into one object, let alone one pixel/dot of it.

Lisa Boström/Maria Efstathiou

Alldeles oavsett vilken konstform man talar om, litteratur, film, teater eller den sk. visuella konsten, fungerar den i allmänhet som en sorts reflektion av den verklighet vi lever i – en meta-verklighet. Bra konst påverkar också hur vi upplever verkligheten som vi lever i till vardags, att man kommer ut från en biograf, konstutställning, teater eller efter att ha läst en bok, och ser på verkligheten i ett lite annorlunda ljus. Vad nu egentligen verkligheten innebär eller består av är en helt annan diskussion, men att det finns flera parallella verkligheter är ett som är säkert. En av verkligheterna finns på Internet, en annan i drömmens värld och en tredje är spelets värld.

Johan Löfgren använder sig av de digitala dataspelens gränssnitt i sina verk, bilder och världar. Den huvudsakliga inspirationen tycks komma från två läger som lustfyllt låter sig paras i Johan Löfgrens bildvärd: digitala spel och modernistiskt måleri.

Man brukar tala om att konstnären är en ”Homo Ludens”, den lekande eller spelande människan, och att denna är en av de viktigaste komponenterna i ett samhälle – inte minst eftersom konstnären ”leker” med verkligheter, världar och gränssnitt vilket i sin tur påverkar hur mänskligheten i stort uppfattar världen. Johan Löfgren utgör ett mycket bra exempel på en Homo Ludens med en befriande hållning till historia, till tradition och inte minst till konsthistorien. Här blandas högt och lågt, djupt och platt (i många bemärkelser), lek och allvar, och smalt och brett. Det är just det som är så befriande fascinerande med konst: att den är imaginär. Och i en imaginär värld kan historien möta nuet som i verket The lonely digital-painter talking to the ghost of Hieronymus 2004 där Hieronymus Boschs spöke dyker upp i en pixellerad värld.

Johan Löfgrens byggelement är färg och pixlar, och använder dem till att ibland komma nära, referera eller till och med destruera både konstruktivism, modernistiska abstrakta motiv, eller till och med kubism. Medierna varierar från video, software, skärmsläckare, skulpturer, skivomslag och ja, även spel.

De starka färgerna och skarpa kontrasterna i verken får kanske många att tänka på Mondrian eller Rietveld, och det är ingen tillfällighet att Johan Löfgren blev Baertling-stipendiat för några år sedan.

Spel och lek, tankar, fantasi och virtuell verklighet: konst, utgör grundval för utopier att gro och expandera. Möjligheterna tycks oändliga när man dessutom kan använda sig av ett eller flera medium med gränssnitt där gränserna ännu är helt outforskade. Johan Löfgren kan sägas utnyttja och utveckla möjligheterna med allra största behållning och befrielse.

Power Ekroth

Johan Löfgren har med utgångspunkt i de tidiga dataspelens pixlar associerat till olika begrepp. Löfgren betecknar färgerna efter våra vardagsföremål, PC-grå, men också Miyamoto/van Gogh Skyblue med den japanske spelkonstnären Miyamotos och van Goghs likvärdiga blå färger. Det är fascinerande att följa hans associationsbanor från en vanlig färgkarta till en rad sofistikerade tankebanor. Jag funderar mycket på "Eyvind Johnsons tistelrosa" . I den färgen tolkar Johan Löfgren författarens skoningslösa satir med hans moraliska resning och hans personliga humor. Löfgrens nya färgkartor är på många sätt omvälvande i sin stillsamhet. Men hela utställningen visar också hur konsten föder ny konst som en alltid växande organisk kulturyttring.

Gunnar Lindqvist

”Ms Pac-Man-gul”, ”PC-grå” och ”Eyvind Johnsons tistel-rosa” är några av de nya färger som Johan Löfgren presenterar i utställningen ”New abstractions” på Galleri Leger i Malmö. Färg har alltid intresserat Löfgren och i serien ”Confession of a Color-Eater” sammanfattar han sin nya färgkarta. Löfgren hämtar sina färgreferenser från populärkulturen, som dataspel, tuggummin och liknande men också från den klassiska kulturens portalgestalter med nobelpristagaren Eyvind Johnson, psykologen Sigmund Freud och konstkritikern Clement Greenberg i spetsen. När vi pratar om färg säger vi oftast inte bara röd utan associerar det röda till ett föremål eller en egenskap för att förstärka färgens betydelse, som vin-röd, blod-röd etc. Nya generationer skapar nya associationer utifrån sina upplevelser och för den generation som vuxit upp med datorer och dataspel så blir ”Pac-man-gul” lika självklart som solgul och PC-grå som cement-grå. Ta bara färg nr 149 i Löfgrens färgskal: ”Miyamoto / van Gogh Skyblue” som är den blå färgen som återfinns på himlen i spelet ”Super Mario” skapat av den japanska spelskaparen Shigeru Miyamoto, men som även återfinns i van Goghs palett. Det är en färg som har präglat en hel generation och du lär nog hitta fler unga som vet vilken färgnyans himlen på Super Mario har än himlen på en känd tavla av van Gogh.

Mathias Jansson