När vi bestämde oss för att skaffa katt var valet på vilken typ av katt vi ville ha inte så svårt. Redan några år innan hade vi fastnat för Russian Blue, denna vackra katt som verkade så otroligt vacker och speciell. Silverskimmrande grå/blå päls som är silkeslen, smaragd gröna, lysande ögon och graciös kropp. Jag vet ingen katt som är så fin som Russian Blue!

När vi äntligen fick hem vår lilla Moddy var tanken att endast ha henne som sällskaps katt, ALDRIG att vi skulle gå på utställning eller avla. Det verkade bara jobbigt och tråkigt.

Jag vet inte hur det är i andra familjer, men i vår verkar det som att man med tjat kommer ganska långt... Barnen tjatade och tjatade och tjatade. Till sist var det bara att packa bilen full med barn, katt och man och så begav vi oss på en utställning. Det visade sej att det var jätteroligt! Mest kanske för att vi (eller Moddy rättare sagt) fick så mycket beröm av domaren Jaana Jyrkinen. EX1 och BIV blev vår lilla prinsessa och om hon inte hade varit så rädd hade hon även blivit NOM. Nu var det bäst att sätta tillbaka henne i buren istället.
Eftersom domaren uttryckligen sagt att hon verkligen hoppades få se Moddy på fler utställningar var vi ju tvugna att försöka igen. Återigen packade jag in hela familjen i bilen för att tillbringa dagen på utställning. Den här gången hade Moddy växt till sej lite mer och visste precis vad hon ville och inte ville. Utställning var något hon definitivt INTE ville (till min mans stora lycka). När vi kom fram förvandlades vår söta, goa katt till en oigenkännelig alien. Jag har aldrig, varken förr eller senare sett någon eller något spotta och fräsa så mycket som Moddy gjorde då. Så någon mer utställning blir det inte, men vi har ju i alla fall fått höra från en domare vilket fint skandinaviskt utseende Moddy hade och att hon verkligen hoppades att hon skulle få se mer av Moddy i framtiden. Så blev det ju tyvärr inte, men vi vet ju att hon är fin.

Moddy tillhör dem som inte gillar att äta ensam. Det går absolut inte för sej att äta utan att någon är med och klappar och kliar. Så fort man går förbi köket så står Moddy där och pratar och liksom föser in en köket. När man väl är där tittar hon på en med bedjande ögon ända tills man sätter sej ner bredvid henne. Vem kan motstå det? Dessutom är det här något alla våra besökare tycker är otroligt gulligt, för Moddy är nämligen inte så nogräknad vem hon tar med sej. Huvudsaken är ju att man slipper vara ensam!

En sak som är synd och som enligt mej misstämmer när det gäller beskrivning av rasen Russian Blue är att det är en skygg ras som inte gillar främlingar. Visst tyr sej Moddy mycket till oss i familjen. Men hon är även den som är först framme vid ytterdörren när det ringer på, och om besökarna har tur så får dom katt på axeln när dom tar av sej skorna. Har vi nattgäster som ligger i vår säng (Moddy sover alltid på mattes kudde) så flyttar inte Moddy på sej för det, nix, hennes kudde kommer alltid att vara hennes kudde oavsett vem som ligger bredvid! Så skygg och rädd, det är hon inte…