För mig grundlades längtan till sjön tidigt i barndomen. Sedan har intresset varierat men alltid varit lätt att väcka. Jag växte upp vid Drömmesjön i Ångermanland, en ganska djup sjö på 4.5 kvadratkilometer med höga berg runtom. Min pappa byggde båtar. Ja, inte som yrke utan som hobby och extraknäck. På vintrarna tillbringade han sin lediga tid i bryggstugan och si, när våren kom stod där inne en färdig fernissaglänsande båt. Att få ut den därifrån var en noga utprovad procedur, ty skrovets bredd och djup stämde för det mesta på centimetern när med höjd och bredd på ett dubbelfönster. Någon gång fick väggen sågas ur lite. Han började någon gång i slutet på 30-talet och hann med 14 st till den sista omkring 1962. På ovanstående bild syns jag, mamma och storasyster Carin sommaren 1956 eller 57 i pappas båtbygge nummer 12, en tämligen enkel roddbåt. Jag har fortfarande svaga minnen av den båten och dess 2-hästars Delfin-motor.

I belive that the longing for the sea starts at an early age. At least that applies to me. I grew up on the shores of the lake Drömmesjön (Dream lake) in the county of Ångermanland in northern Sweden. It is a rather deep lake of 4.5 square kms with mountains around it. My father was a hobby boatbuilder. Between the late thirties and 1962 he built 14 boats. Usually he spent the winter building, used the boat in the summer, sold it in the autumn and built another one next winter. The building took place in a house where the height and width of a double window corresponded with width and height of the hull. Sometimes a piece of the wall had to be removed to get the boat out. In the picture above is me, mother and my older sister Carin in the summer of -56 or -57. The boat is my father´s design nr 12, a rather basic dinghy. I still have vague memories of the boat and it´s 2hp Delfin outboard engine

Med det började ju tidigare. En av de första båtarna var faktiskt en segelbåt. Bilderna är från beredskapsåret 1942, förmodligen under en skördepermission.

But it all began earlier. One of the first boats was a sailing boat. These pictures are from 1942, during a harvest leave from the army.

Den saknade ballast (eller hade möjligen någon form av intern sådan) och centerbordet satt på gångjärn med en järntråd till varje reling för manövreringen. Seglen användes även till en isjakt, som tyvärr inte finns bevarad på bild.

It had no ballast (or possibly some kind of internal b.) and the centreboard was mounted on hinges with a piece of string to each gunwhale to operate it. It shared the sails with an ice-yacht, wich sadly not is preserved on any picture 

Här är ett tidigt 50-tals-exemplar med en Trim 5-hästare.

Here is a boat from the early fifties with a 5 hp Trim.

De två sista båtarna minns jag desto bättre: En halvdäckad passbåt med vindruta gjord av Opel Rekords bakruta (vanligt då) och professionell finish. En Crescent 8-hästare var mest en källa till besvär, men när den byttes mot en Johnson 18 hk år 1961 blev vi sjöns kungar. Den motorn går fortfarande nästan 40 år senare som en klocka.

The last two boats are clear in my memory. A semi-decked motorboat with the windscreen made by a 1960 Opel Rekord rear screen and professional finish. A 8 hp Crescent proved to be not so reliable, but when father got a 18 hp Johnson in 1961 we became the kings of the lake. We still have that Johnson and it seems indestructable.

Sista projektet blev en liten Speedy, som efter någon säsong med 18-hästaren befanns vara en lämplig slängbåt för mig med en 3-hästars Gale, som också den var ett under av tillförlitlighet. Jag tillbringade mina sommarlov till stor del i den båten, fullastad med extra bensindunkar och komplett fiskeutrustning.

The last boat my father built was a small thing called "Speedy". After a few seasons it became mine, equiped with a 3 hp Gale, just as indestructable as its larger relative. I spent a substantial part of the summers in that boat, loaded with extra petrol tanks and complete fishing gear.

Plastens intåg blev slutet på båtbyggandet. En ny Örnvik 370 inköptes 1967 och är fortfarande i utmärkt skick. 

Själv fick jag andra intressen men det latenta intresset för sjön var hela tiden lätt att väcka. När jag flyttade till Stockholm 1975 och en kurskamrat frågade om jag ville vara gast på hans Trapez - jolle var jag inte nödbedd. Sålunda fick jag lära mig seglingens grunder på en av dom mera avancerade kappseglingsjollarna: 15.5 kvm segel på 95 kg båt. 

 På slutet av 70- och en bit in på 80-talet seglade jag ibland olika mindre kölbåtar i Stockholms skärgård med bekanta. 

Väl inflyttad till Umeå har jag med begränsad framgång men stort nöje kappseglat med en bekant som har en H-båt.

Inte förrän 1993, när det stod klart att jag snart skulle bli pappa, kände jag det oemotståndliga behovet av en egen båt. Mina barn måste ju också få växa upp med sjön! Att det dröjer några år innan dom är tillräckligt stora och att dom dessförinnan begränsar ens fritid till nästan ingenting tänkte jag i hastigheten inte så mycket på. Därför införskaffades omedelbart Projekt 1, som sedermera skulle få namnet Botten upp

Men Botten upp finns nästan 15 mil från mitt nuvarande hem i Umeå, och många fina sommardagar går till spillo. Det behövs en båt på närmare håll, och därför har jag under år 2000 arbetat med Projekt 2: Svarta Björn, en 6m lång öppen båt tillverkad på lofoten; senare konverterad till segelbåt med spri-rigg; sedan återkonverterad tillbaka till icke- segelbåt och nu återigen spririggad. Hon tillhör en vän till mig, så hon är inte min båt, men mentalt är hon nog det lite grann ändå.

GRP ment the end of the boatbuilding activities. A brand new Örnvik 370 was purchased in 1967 and is still in perfect condition.

I got other interests, but the latent longing for the sea was always easily aroused. When I moved to Stockholm in 1975 and a classmate asked me to sail with him on his Trapez he did´nt have to ask twice. Thus I learnt the basics of sailing on one of the most advanced sailing dinghys: 15.5 square meters of sail on 95 kg boat.

In the late seventies and early eighties I sometimes sailed with friends in modest keel boats in the Stockholm archipelago.

During the last 10 years in Umeå I have sometimes raced (with very limited success) with a friend who has a H-boat.

In 1993, when it was clear that i was going to become a father, I felt the irresistable urge to have a boat of my own. My kids should also be brought up on water! In the excitement I did not realise that they leave very little time for recreation the first 6-7 years. Therefore I purchased my first sailing dinghy, later named Botten upp (Bottom up)

However, Botten upp is located at my parents home150 kms from Umeå and many fine summer days are wasted. I needed a boat here in Umeå as well, so during 2000 I worked on restoring Svarta Björn (Black bear), a 20 ft long, open boat manufactured in the Norwegian Lofoten area with a traditional type hull (but in black GRP), later converted to sprit-rigged sail, later again re-converted to non-sailing wich is now once again in sailing condition. She belongs to a friend of mine, so she is not really my boat, but mentally I don´t know....