FÖRHISTORIA

 

7000 f. kr. - 2000 f. kr: Det norrländska landskapet formades till största delen när den senaste inlandsisen drog sig tillbaka. I det område som skulle bli Sidensjö skedde detta omkring år 7000 f.kr. Större delen av området låg då fortfarande under havsytan, endast de högsta bergen stack upp som isolerade öar. Nätersjöberget, eller Vårdkasberget som det också kallas, var i detta skede ett för eventuell sjöfart synnerligen lömskt grund strax under vattenytan 5 km från närmaste land. Landhöjningen gick till en början relativt fort, och redan år 6000 f.kr. hade Hinnsjön och ev. Grätnässjön isolerats. Någon gång omkring år 4000 f.kr. hade Bysjön upphört att vara en havsvik och 500 år senare Drömmesjön, och därmed var hela Sidensjö stiget ur havet.

Klimat:
Fram till år 3000 f.kr var klimatet varmt och fuktigt, men då skedde en förändring som innebar att det blev torrare. Somrarna var fortfarande varma, men vintrarna blev kallare. Det är svårt att hitta litteratur som beskriver Norrlands klimat under den här tiden men man räknar med att det var ganska vanligt med ett snötäcke på det sydsvenska höglandet på vintrarna. Det innebar att vintrarna år 2000 f.kr. förmodligen var nästan lika kalla och snörika som nu.

Växtlighet:
Växterna följde tätt efter isen. Under de första årtusendena torde dock skoglös vegetation och busksnår ha dominerat. Busksnåren bestod till största delen av vide och havtorn. De träd som fanns förekom mest i glesa bestånd och skogsdungar. Överlag kan man anta att landskapet såg ut lite som fjällen idag. Under dessa första årtusenden var klimatet av kontinental typ med varma och torra somrar och en årsmedeltemperatur som var ca. två grader högre än idag. I Norrland var tall, lärk , björk och hassel de dominerande trädslagen när skogen så småningom började tätna. Även alen var rikligt förekommande, särskilt på våtmarker. För 3000-4000 år sedan började granen tränga in mera allmänt i bestånden även om den funnits tidigare. Då den kräver mindre ljus hade den bättre möjligheter att växa i de luckor som bildades efter nedfallna träd. Aspen var knappast mera talrik då än idag, boken nådde knappast norr om dalälven, eken och asken bara något längre norrut innan en klimatförsämring under det första årtusendet f.kr. hejdade dem. Avsaknaden av gran gjorde att skogarna var märkbart ljusare än idag.

Djurliv:
Insektsarterna i Sverige har varit i stort sett oförändrade sedan istiden, så myggen var en lika stor plåga för 4000 år sedan som nu.

Fisklivet i sjöarna var också i stort sett detsamma som fram till kraftverksutbyggnaden i början av 1900-talet då samtliga de arter som vandrade mellan havet och älvar/insjöar började försvinna. Hülphers (1771) nämner att det i Sidensjös sjöar förutom allmänna sorter fanns:

"Rör, Harr, Stenbit, Stint, Småsik och Ål."

Ålen uppges ha varit ganska vanlig i Drömmesjön och förmodligen även i de andra sjöarna före 1920. När man fiskade ål i Drömmesjön i början av seklet hade man med sig hammare och spik för att kunna spika fast ålarna i båtbottnen så dom inte skulle rymma.

Jag skrev tidigare att stint kan ha varit ett äldre namn för nors, men det stämmer förmodligen inte, för Sidenbladh anger det latinska familjenamnet Leusiscus (mörtsläktet) för stint samt att den är mindre än stäm, Leusiscus grislagine, som finns i de större älvarna i Norrland. Enligt Sven O. Kullander, professor på Naturhistoriska muséet, kan stint även betyda siklöja. Den förklaringen verkar trolig då siklöja även idag konstaterats i vissa av sjöarna i sidensjö (se fiskeriverkets provfiskedatabas).
Rör var i början av 1900-talet det norska namnet på röding, så det är möjligt att rör betydde röding. Enligt vetenskapen ska emellertid naturliga bestånd av röding inte finnas i sjöar under högsta strandlinjen ( i detta fall 280 m.ö.h.) Och då det dessutom verkar saknas lokal tradition om rödingförekomst, får jag låta saken bero tills vidare.

Älg invandrade i området så fort som det fanns tillräckligt att äta, och var det viktigaste bytesdjuret vilket hällristningar och hällmålningar visar.
Även bävern var ett viktigt jaktbyte.
Vildrenen började spridas norrut vid den här tiden, men var fortfarande ovanlig som jaktbyte. Den utrotades omkring 1870.

Bland övriga djur som man vet jagades av människor åtminstone lite längre söderut år 2000 f.kr. finns björn, hare, och mård.

Övriga djur som fanns i Norrland men kanske inte jagades var ekorre, varg, räv, lodjur och utter.

Djur som inte fanns här var grävling och rådjur.

 Sjöar

Billsjösjön såg förmodligen ut ungefär som idag, möjligen var vattenståndet en aning annorlunda beroende på hur utloppet såg ut.

För Stor-Degersjön, Hinnsjön och Grätnässjön gällde samma sak.

Bysjön, däremot, var det stora undantaget när det gäller Sidensjös geografi. Den såg inte alls ut som idag. Bysjön har ända sedan den var en havsvik fyllts upp av allt sediment (jord) som ån rivit med sig. Det innebär att den var betydligt större på den här tiden. Dessutom var vattenståndet högre, eftersom sjön minst två gånger har sänkts(1700-tal och 1800-tal) förutom att utloppet kan ha varit mindre nerskuret.

Hur såg då Bysjön ut? Vi vet av de första kartorna hur stor sjön var för 300 år sedan och därmed hur stor area som försvunnit på den tiden. Om vi gör det djärva antagandet att sjöns yta minskar lika mycket per år (vilket inte alls behöver vara sant, det beror bl.a. på det ursprungliga djupet) och räknar bakåt visar det sig att utloppet för 1000 år sedan låg något nedströms från gamla Logen, för 2000 år sedan i höjd med Sidensjöhus-fabriken och för 4000 år sedan någonstans sydväst om Nybyn. Det fanns alltså ett relativt smalt sund från Sidensjöhus till Grindnäset för att sedan vidga sig i Nybyviken.
Ovanför Nybyn låg marknivån i dalgången högre eftersom alla jordmassor som sedan skulle fylla igen Bysjön fanns där. Marken där var mycket ojämnare än idag med kullar och raviner som gradvis jämnades ut och sköljdes iväg allteftersom ån ändrade lopp.

Drömmesjön såg ut ungefär som i dag, med den skillnaden att Åviken var djupare än nu. Sedimenttransporten till Drömmesjön är mycket mindre än till Bysjön eftersom ån bara har 1.5km på sig att dra med sig jord, men en viss uppgrundning kan märkas. Den dag Bysjön har fyllts ut så att ån rinner rakt igenom mellan ett antal tjärnar av olika storlek kommer Drömmesjön att drabbas på samma sätt. Kyrkströmmen har förmodligen varit mindre nerskuren med en längre och mindre brant fors. Den finns en tröskel av berggrund som går i öst-västlig riktning längs linjen genom prästgården - kyrkan och det är inte säkert att ån hade skurit sig ner ända till den tröskeln år 2000 f.kr. Det finns en muntlig tradition om att åns lopp för länge sen ska ha gått där Bjästavägen går idag och det är inte omöjligt att så var fallet om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden.

Strax utanför sockengränsen ligger idag Bryngeforsen, och den var förmodligen mindre våldsam år 2000 f.kr. Ån har gradvis ätit sig ner i dalgången men det finns även vid Drömmsjöns utlopp en tröskel som ån inte har rått på, så "nerförsbacken" från Brynge har med tiden blivit brantare och kortare.

Husdjur:
Vad beträffar husdjur kan det ha funnits hundar i Norrland vid den här tiden. I södra sverige fanns det med säkerhet hundar.
Katter fanns inte.
Kor fanns i södra sverige men inte i Norrland.
Samma sak gäller för får, getter och svin.
Hästar började kanske förkomma i södra sverige vid den här tiden. 

Människor:
När kom då de första människorna? Det anses att invandringen till Norrland skedde under årtusendet 6000-7000 f.kr. I Norrbotten kom invandringen från öster men i Mellannorrland kom den huvudsakligen från sydväst, från Norge. Då människorna var icke bofasta nomader var det bara tillgången på föda, d.v.s. djur, fisk och växter som reglerade framryckandet. Arkeologiska fynd i Skelleftetrakten visar att folket på hösten förmodligen samlades på särskilda ställen längs kusten för sociala aktiviteter samtidigt som man jagade säl med nät. Då kustlinjen skar genom Sidensjö ända till 3500 f.kr. är det inte helt otroligt att liknande aktiviteter kan ha förekommit där. Något längre in i landet låg mera fasta boplatser där man bodde resten av året och jagade älg och bäver. Omkring 4000 f.kr. började skiffer användas i stor skala i verktygs-och vapentillverkning. Ungefär samtidigt började man bo i större hyddor, möjligen för att man kom att leva i större familjegrupper. Bostädernas golvyta grävdes ner under omgivande mark, detta för att öka den värmemagasinerande jordvolymen och minska den värmeutstrålande arean i väggarna. Man anser att denna bostadstyp användes omkring 4000-2000 f.kr. I Norrland har den ofta hittats i anslutning till fångstgropsystem. Man vet att älgen spelade stor roll i dessa människors föreställningsvärld. Den förekommer som skulptur på knivskaft, som hällristningsmotiv och på långa stavar som man bar. Hällmålningen i Åbodsjön passar väl in i detta mönster. Den undersöktes vetenskapligt första gången av dr. Gustaf Hallström den 21/9 1942.

Hällmålningen i Åbodsjön Foto:P.J. Byström

 

Evert Baudou har gjort en uppskattning av befolkningstätheten i ett jägarsamhälle. Befolkningsgrupperna antas ha varit omkring 25 personer, och reviret antas ha varit så stort att man kunde nå utkanten på 1-2 timmar. Resultatet blir då att Åbosjön/Hinnsjön-området bara kan ha hyst en sådan familjegrupp, medan Nätraåns dalgång kan ha hyst en annan. Förutsättningen är då att grupperna tillbringade vintern i ett kustrevir och sommaren i ovan nämnda områden. En annan möjlighet är att en och samma grupp tillbringade vintern i Nätraåns dalgång och sommaren i Åbodsjön/Hinnsjön-området. I så fall skulle det gamla påståendet (1700-talet) att fäbodarna på kronoallmänningen använts "sedan urminnes tid" vara ovanligt välgrundat.

Odling och boskapsskötsel torde ha förekommit som komplement till jakt och fiske, vilket pollenfynd bl.a. vid Anundsjön visar. Både vete och korn odlades där under tiden 2500-2000 f.kr. Förmodligen var det grupper söderifrån som förde med sig utsädet, och odlingen upphörde antagligen med tiden. Kunskaperna om hur vanligt det var med odling i Norrland under denna tid är mycket bristfällig då pollenanalyser utförts på mycket få utgrävningar, men det är sannolikt att den förekom på flera ställen där förhållandena var gynnsamma. Det är också sannolikt att det var isolerade, invandrade grupper söderifrån som utförde odlingen. Den inhemska befolkningen var förmodligen inte intresserad. Evert Baudou antyder att förekomsten av nedgrävda depåer av flintyxor av sydskandinavisk typ i Västerbotten kan tyda på ett regelrätt kolonisationsförsök söderifrån, ett försök som i så fall slogs ned av den inhemska befolkningen. Många arkeologiska fynd längs norrlanskusten upp till norra Ångermanland har hur som helst sydskandinaviskt ursprung, så upp till den breddgraden verkar sydskandinaverna ha varit ganska eteblerade. Längre inåt landet tillhörde människorna i Mellannorrland samma kultur som människorna i Väst- och Nordnorge medan människorna i Norrbotten tillhörde den finsk-ryska kulturkretsen.

2000 f. kr. - 800 f. kr: Under denna period skedde en förändring så att de fynd som har gjorts uppvisar större likhet med fynd från Finland och norra Ryssland. Det har alltså skett en förskjutning av gränsen mellan den sydliga och den östliga kulturen. Huruvida den förskjutningen når ner till Sidensjö är oklart.

Hällmålningen i Åbodsjön brukar dateras till ca. 2000 - 1500f.kr. Vid denna tid låg landet 40-50 meter lägre än idag, vilket innebär att närmaste havsvik låg där Kornsjösjön ligger idag, ca. 14 km från hällmålningen.

En uppfattning, om än grov, om var människorna i Sidensjöområdet helst höll till under denna tid kan man få av Riksantikvarieämbetets forminnesinventering. Om man sorterar bort mera sentida fynd och bara tar med stenåldersboplatser och lösfynd av stenålderstyp blir reultatet inte oväntat att den före detta kronoallmänningen, alltså området runt Hinnsjön - Åbodsjön är flitigast förekommande med 26 registrerade fyndnummer. Därefter följer Näs (13 fynd), Drömme och Å (7 fynd vardera) samt Nätersjö (4 fynd). Samtliga dessa byar (31 fynd tillsammans) ligger runt Drömmesjön. Sedan kommer Prästbordet, Kläppen, Ödsbyn och Brynge med 2 fynd samt Hämra, Nyland, By, Västerby, Nybyn och Västerkäl med vardera ett fynd.

Från år 800 f.kr. börjar området söder om Ångermanälven att uppvisa starkare influenser söderifrån och västerifrån (från Norge via Jämtland). Denna kulturgräns vid Ångermanälven (egentligen en mycket "luddig" gräns som sträckte sig ända upp mot Nordmaling) kom att bestå ända fram till 1300-talet e.kr. då den svenska centralmakten började få övre Norrland i sin makt varvid kontakterna österut bröts. Men ännu i dag kan man hitta många exempel på att det existerar en kulturgräns i nolaskogsområdet (se Westerdahl: En kulturgräns nolaskogs).

Den andra kulturgränsen gick inne i landet mellan de två kulturerna med rötter i Väst- resp. Sydskandinavien. Även den gränsen hade konsekvenser långt in i historisk tid. Så skriver t.ex. Hulphers om Anundsjö socken år 1780:

"Landswägen stannar i denna Sockn, så att ingen farwäg går härigenom, hwarföre ock denne aflägsne ort sällan får besök af resande, utom dem, som ridande härifrån färdas åt lappmarken."

Norr om denna gräns växte inflytandet från Finland och östra Ryssland. Söder om gränsen ökade samtidigt inflytandet från Sydskandinavien, mest beroende på den starka kulturella utvecklingen i Mälardalen. Under denna tid kan de första tecknen på fast odling spåras bl.a. i Medelpad och Ume-trakten.

500 f. kr. - 600 e. kr: Från ca. år 500 f.kr. försämrades klimatet, varvid den ovan nämnda odlingen gick tillbaka tillfälligt. Trots detta kan man från tiden närmast vår tideräknings början via pollenanalyser se att en fast bondebygd börjar växa fram i Mellannorrlands kustland. Stora bondgårdar byggs, av vilka den på Genesmon är den mest kända i Ö-viks kommun. Dessa gårdars byggnadssätt stämmer väl överens med samtida byggnader i södra Skandinavien. I och med detta ändrades levnadsförhållandena radikalt. Med odlingen kom också bundenheten och en årstidsbunden arbetscykel. Man skaffade nya kunskaper som jordbrukare, kunskaper som utvecklats vidare ända in i våra dagar.

600 f.kr. - 1000 e. kr: Omkring år 600 verkar det som om de stora bondgårdarna överges. Orsaken till detta är oklar, men det var varken klimatet eller på annat sätt förutsättningarna för odling som försämrades. En teori är att orsakerna var politiska konflikter, antingen lokalt inom Mellannorrland eller mellan t.ex. Mälardalen och Mellannorrland. Det var vendeltid, och i Mälardalen hade Sveariket grundats för flera hundra år sedan. Därifrån hade man omfattande kontakter både österut, söderut och västerut. Ofta var det fråga om handel men gravfynden visar att krig var en del av deras vardag. Det är kanske inte otroligt om en del expeditioner också gick norrut. Att våld i större skala förekom visar förekomsten av fornborgar i Mellannorrland från denna tid (även om de inte är så talrika som i södra Sverige). Expeditioner norrut skedde helt säkert per båt, och att vara bosatt vid kusten var säkert ingen bra idé i det läget. Det kan vara därför folk övergav sina gårdar, men det kan också finnas andra orsaker, som t.ex. att plogarna utvecklats så att man kunde plöja upp de tunga lerjordar som fanns längs älvdalarna.

Vid slutet av denna tid började kristendomen sitt intåg i landet. Jämtland kristnades omkring 1020, ca. 20 år efter Olof Skötkonungs dop och Olav Tryggvassons kristnande av Norge. Kristnandet av Norrland, åtminstone längs kusten, gick nog ganska fort.

Fotbeklädnaderna bestod under denna tid av skinnskor utan sula med håren vända utåt som hölls fast av en rem , en föregångare till lappskon.

Belysningen under den mörka årstiden ordnades med torrvedsstickor som man höll i munnen för att ha händerna fria. Längs kusterna kunde man ha tranlampor där tran från säl och fisk användes som bränsle. Dessutom var givetvis brasan hemmets huvudbelysning.

Till nästa sida

Till inledningen