Etapp 2   45 km       Tillbaka till kartan

Vilken sagolik start på semestern! Solen skiner och det är redan otroligt varmt. Gårdagens vedermödor förbleknar snabbt. Vi får en smarrig frukost och äter oss proppmätta. Det behövs för vi har sett bergskedjan som vi måste cykla över för att komma till Neusiedler See. Sjön som är ett turistparadis och är även gräns mot Ungern.

Finns det något häftigare än att starta en ny tur ut i det obekanta när vädret ler mot en. Snart är vi ute på landsbygden. Vi väljer småvägar som vi fått tips om av den förtjusande tjejen. Ni märker väl att jag är lite betuttad för henne. Vi fick tom låna några kartor av henne vilket var tur. På orten finns ingen bokhandel, inte ens en kiosk med kartor. Det enda jag hade är en gammal karta över Ungern som jag köpt på någon rea. Det står 10 kr. på prislappen så den har nog länge väntat på att få användas. Som tur är sträcker den sig från Wien till Budapest.

 Landskapet är totalt platt och pastoralt Vi cyklar i en jättestor dal som tydligen är en bördig jordbruksbyggd. Skördearbetet pågår överallt. Nu närmar vi oss bergskedjan som vi skall över. 444 m står det på kartan, alldeles för högt nu när solen bränner på. Temperaturen var över 30 grader fick vi höra på kvällen. Vi får stripa på klädseln, jag cyklar till och med bar överkropp, skam tillsägandes. Vid foten av berget ligger den trevliga orten Hof. Där handlar vi lite bröd och pålägg till en pick nick. Som i en dröm, ser vi oss sitta på en bergstopp och beundra utsikten övre sjön samt smaska på våra mackor.

Så börjar då klättrandet. Det är mycket brantare än vi trott. Hustrun ger upp först och börjar skjuta cykeln. Det blev mycket skjutande kan jag avslöja. Men säg det som inte har något gott med sig.

Druvklasarna hänger som tunga juver på rankorna. Vi blir lite överraskade av de jättestora odlingarna. Landskapet liknar väldigt mycket Alsace i Frankrike, som är ett av våra favoritområden. Men var tusan är sjön? Nedanför oss breder en ändlös slätt ut sig. Det ser ut som om sjön har torkat bort. Inte underligt i den värmen, säger min fru Men sen ser vi något blått i mitten av slätten. ”Jisses ”säger jag, skall man bada i det här kärret får man ju gå en halv dag för att komma ut till vattnet.  I vår turistguide beskrivs sjön som en stäppsjö med myr och sankmarker. Området runt sjön och sjön är upptagen på UNESCO: s världsarvslista då naturen med flora och djurlivetlär vara sagolikt..

Vi fortsätter nedåt och kommer in på en cykelväg, som slingrar sig mellan de små byarna. Den har dessutom förgreningar med fantasirika namn så som storkvägen, Körsbärsvägen osv. Det blir en nöjsam cykling då vi väljer cykelvägar som ser ut att inte ha några backar. I den lilla orten Oggau söker vi rätt på turistbyrån. Den är visserligen stängd men i ett ställ utanför, finns en förteckningar över alla övernattningsmöjligheter även i grannorter, inkluderande vilka faciliteter som finns och priser. På en dataskärm kan man se var alla hotell, pensioner och privatrum ligger. Varför kan man inte ha ett liknande system i Sverige? Som vanligt befinner vi oss i stenåldersnivå jämfört i Europa.

Vi kollar på några ställen, men inget faller oss på läppen. Vi fortsätter till nästa ort som heter Rust. Cykelvägen kommer lustigt nog in till orten från fel håll. När vi kollar listan med privatrum finner vi att Winzerhof Artner "vingården Artner" ligger längs den väg där vi står. Om det är något vi älskar, så är det att övernatta på vingårdar. Vi rullar fram till nr 11. Jaa, så här skall en vingård se ut. Ett rum finns ledigt (21 Euro med frukost) och det är jättetrevligt  Det är husmor också. Innan vi ens börjat lasta av vår packning erbjuder hon oss en kall Weissburgunder. Nu är vi mycket nära himmelriket. Hon berättar att hon är född i Ungern och just i den stad dit vi är på väg, nämligen Sopron. Hon visar på vår karta var alla sevärdheter finns och hur man hittar till turistbyrån. Vi får också lära oss hur man uttalar namnet på staden. Den heter Tjopron, uttalas precis som Tjorven, ni vet hon från saltkråkan.

Medan hustrun vilar sig lite går jag på en rekognoserings tur i orten. Den är alldeles förtjusande. Och jag hittar en annan vingård med gårdsservering, där måste vi bara äta i kväll.  Jättemysiga vinrankor tjänar som tak och mängder med pumpor med ljus i skapar en härlig stämning. På kvällen hamnar vi vid samma bord som ett tyskt par som också är cyklister. Det blir en toppenkväll, med mycket utbyte av erfarenheter och jämförelser mellan våra hemländer. Mätta och belåtna av maten och vinet slocknar vi så fort vi lagt oss. Vilken härlig dag!

Morgonen börjar åter med samma strålande väder som tidigare. Efter en halvtimmes cykling är vi framme vid barockslottet Esterhazy som är Ungerns tredje mest kända byggnad. Vilka de övriga är framgår inte av guiden. En vild gissning är parlamentet i Budapest och basilikan i Estergom. Nåväl slottet är byggt av och uppkallat av den Ungerska dynastin Esterhazy, som inte var några fattiglappar precis. Lite skrytsamt sa de att ”det som Habsburgs kejsare har råd med det har också vi”. Varpå man började bygga och slottet stod färdigt 1766.

Det har 126 rum och hade ett separat operahus och 250 hektar trädgård. I museet finns flamländska gobelänger, franska speglar och venetianska kandelabrar annars är rummen tomma. Att Haydn har varit hov musikant här imponerar inte så mycket på mig. Jag är i det närmaste helt omusikalisk. Kan osökt erinra mig när jag i fjärde klass inför alla andra kallades fram till den minst sagt elaka sånglärarinnan. Alla ska sjunga ”bä bä vita lamm”. Jag hann bara bräka bä bä, så sa hon åt mig att gå och sätta mig medan hon sorgfälligt skrev underkänt i mitt betyg. För att återgå till slottet så är framsidan nyrenoverad och ser fräscht ut. Baksidan är däremot inte i något vidare skick. Putsen flagnar och med tanke på att det användes som stall? i början av 1900-talet och som sjukhus under andra världskriget .Man kan bara undra vad Esterhazy skull tyckt om det? Mest underligt av allt, i den stora trädgården finns det enbart koniskt klippta buskar. Inte en enda blomma syntes någonstans. Det gör inte expediten i slottets souvenirshop heller. Genom fönstret ser jag en hel hylla full med kartor. När öppnar dom egentligen? Från en vaktmästare fick jag det föga humoristiska svaret ”kom igen om tre månader”?

Så länge kan vi ju inte vänta. Vi fortsätter vår färd till Balatonsjön. Den trevliga värdinnan på pensionen blev riktigt förskräckt när hon hörde att vi skulle cykla till Balatonsjön. Mängder av gäster hade vittnat om alla skräckfyllda upplevelser de haft längs den hårt trafikerade vägen därifrån.

Lydande hennes varning tar jag ut en rutt på olika småvägar och missar därmed flera orter, som vi tänkt besöka. Men ni må tro att det blev bilfritt. Jag ljuger inte om jag säger att vi bara såg någon bil var Tjugonde minut. Vägen är bra men med  ofantligt enformig med raksträckor på upp till tre kilometer. Först omgiven av  skog på båda sidoroch sedan av oändliga åkrar. Platt är det också, som en pannkaka. Strax efter kl. fyra kommer vi fram till Celldömölk, den enda större orten längs vår rutt. Här måste vi övernatta.

Det visar sig vara ett enormt problem. Med hjälp av en liten rumsförteckning, som vi fått på turistbyrån, letar vi i bortåt två timmar. Ingenting. T.o.m. när vi desperat frågar på ett jättehotell är det fullt. Fråga här säger hustrun. ”Äh” säger jag, det är bara en restaurang, men jag lommar snällt in. Vilken tur jag har, en kvinnlig gäst talade tyska. Henne lyckas jag förmå till att ringa runt till olika pensioner, men förgäves. Hon ringer till slut upp ett hotell där hon tydligen känner ägaren. En lång konversation uppstår och jag förstår att beskedet inte är vidare positivt. Efter ytterligare argumenteringar frågar hon plötsligt ”det finns ett rum för 12000 Forint (ca 460 sek), men ni måste bestämma er direkt”. ”Vi tar det” säger jag snabbt som attan, desperat som jag är

Pensionen ligger lite utanför Celldömölk. Där ute på slätten finns ett högt berg som tydligen är stadens turistområde. Berget heter Ság. Ság hegy har vi hört talas om flera gånger, men vi har inte förstått vad det är. Vi har varit vid foten av berget Ság förut men inte hittat en enda skylt som visar vägen till någon pension.

Hotellet

Nu har vi fått både vägbeskrivning och adress. Vi skall tydligen ta oss en bra bit uppför berget. Vägen svänger brant till höger och så står vi inför himmelsbacken. ”Va i helvete”! 19 % lutning och vi ser inget slut på eländet i skymningen. Vi har reda cyklat över 7 mil och nu vill dom mörda oss på målsnöret. Det är bara att bita ihop och börja skjuta upp cyklarna för backen. Jag kommer först upp och cyklar fram till pensionen. Jag får inspektera rummet som är kanonfint. Kommoder och sängar som man måste ha haft lyftkran för att få upp. När jag kommer ner anländer hustrun med en ansiktsfärg som inte enbart är solbränna.

Av rumspriset att döma skall vi inte ha råd att äta här. Vi beställer emellertid in varsin öl och döm om vår förvåning, de kostar bara några forinter. Matpriserna ligger tydligen inte i paritet med rumspriset så det blir ytterligare en festkväll men för en billig peng. Det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna.  

Vad i hela friden, är det inte mulet ute! Det ser nästan ut att bli regn. Jag går ut och kollar. Jag kommer snart in huttrande. Ta på dig långkallingarna ( f-n dom glömde vi) för nu är det rejält kallt. Det är inte mer än 10 grader ute. Det är minsann annat än de 25 grader vi vant oss vid. Efter en bastant frukost, börjar vi lasta på cyklarna. Typiskt att det skall bli väderomslag nu när vi praktiskt taget står på stranden till Balaton sjön.

Efter en mils cykling är vi framme i Keszthely, huvudort på den här sidan om sjön. När vi letar efter turistbyrån står vi plötsligt framför slottet i Keszthely. Det är en pampig byggnad och till vår ära slår man på fontänerna när vi står och beundrar slottet. Det används idag för utställningar och kulturella ändamål. Just nu skall det spelas en soaré, vilket inte precis faller en omusikalisk 40-talist på läppen som är uppfödd på rockmusik.

Turistbyrån finner vi på gågatan. Vädret? Hur skall vädret bli är vår första fråga. Kallt och från eftermiddagen regn och i morgon likadant.  Deppade av den prognosen beslutar vi att övernatta i Keszthely, ja till och med stanna två nätter för här finns mycket att se. Vi kan ta en färja och cykla lite på andra sidan sjön och sedan bada i det världsberömda thermalbadet i Hevits. Då vore det väl fan om inte vädret hinner ändra sig på två dagar. Tur att vi inte vet vad som väntade oss. Vi får några förslag till övernattningar men inga som lockar.

Efter ytterligare ett besök föreslår hon en pension som lär vara jättefin, men den ligger i nästa ort bara 6 kilometer bort. Rummet kostar 14 euro per person och vill vi ha frukost tillkommer tre Euro. Vi cyklar dit och finner denna helt underbara pension BODÓ. Vi har utsikt över sjön från vår stora balkong. Om man nu kan se sjön överhuvudtaget, för nu börjar det regna. Tänk att de där jäkla väderprofeterna alltid skall få rätt när de spår skitväder men att det ofta blir dåligt väder även när de lovar bra väder. Vi stannar på rummet tvättar, slappar och tittar på tv. Nu har vi satellit-tv med sisådär 101 olika kanaler.

Den här dagen har vi döpt till den svarta måndagen. Vädret är minst sagt risigt. Regnskur efter regnskur avlöser varandra. Färjorna över sjön gjorde sina sista turer i går. Nu är det vintertid som gäller. Jaha, men trots vädret bör vi kunna cykla till Hévitz och bada. Vi hinner bara ner till cykelvägen så börjar hustruns cykel att krångla. Spärren i hjulnavet verkar inte låsa fast hjulet. Man kan trampa tills man blir blå utan att komma ur fläcken. Fan! Jag har aldrig varit med om maken förut. Hur jag än bär mig åt hakar drivanordningen inte i. Slutligen återstår bara brutalt våld. Genom att slå på navet och vrida runt tramporna kan man cykla så länge det finns tryck på dem. Helst bör man även öka farten hela tiden, vid minsta tveksamhet löser spärren ur. Jag försöker skjuta på hustrun men cykelvägen är för smal för att man skall kunna cykla två i bredd. Vad gör vi nu? Vi måste gå till turistbyrån och fråga efter en cykelreparatör, Det tar sin rundliga tid. Det finns två cykelaffärer i stan, vi försöker med den närmaste. När vi förklarat vårt problem ropar han ilsket ”här vi gör inga reparationer längre”. Han är riktigt otrevlig och pekar på dörren. Jag ville köpa ett nytt hjul men han vinkar avvärjande och säger att vi skall stänga dörren. Jag förstår att han menar från utsidan. Vad han led av begriper jag inte men en tunna vin mot sur mage hade inte suttit fel. En enda chans kvar, Det är verkligen kris nu. Vi letar länge innan vi hittar den andra cykelaffären. Der gäller att försöka se ut som en ledsen cockerspaniel. Jag förklarar vad som har hänt och att vi behöver ett nytt hjul. Tjejen, som talar bra tyska, trollar fram en cykelmek. Han kollar och kliar sig sedan i huvudet, försvinner och kommer strax tillbaka med en massa nya nav. Mitt förslag att byta hjul vill han inte höra talas om, för det är inget fel på hjulet. Det räcker med att byta navet och ekra om hjulet. Milda makter hur många dagar månne det ta, för att inte tala om kostnaden? Han räknar på den och kommer fram till ca 300 hundra kronor. Bara tre hundra? Det skulle en svensk mek. ta enbart för att lyfta av hjulet? Fastän säger meken:” Cykeln blir inte klar förrän efter klockan fem”. ”Jättebra” säger vi unisont. Vi hade inget annat val.Vi plockar med oss våra baddräkter, går tillbaka till turistbyrån och frågar om det går någon buss till Hévitz. Ett bad skulle verkligen sitta fint efter den här persen. Bussen kommer nästan direkt och stannar bara några meter från turistbyrån. Vi hoppas att vår otur äntligen har vänt. Vi stiger av i Hévitz och ser en strid ström av människor försvinna in i en park Man behöver inte vara en Einstein för att begripa att de är på väg till thermalbadet. Varför har så många simdynor med sig? ”Simkunnigheten tycks inte vara särskilt utbredd här i Ungern” säger jag litet överlägset.  När vi står i kö för att köpa biljetter läser jag på en tavla att badet är världens näst största thermalbad med en vattenyta på 48.300m ².

Vattnet sägs ha en helande effekt på reumatism, muskulatur, sexuella sjukdomar samt lindra nervösa besvär. Det sistnämnda passar oss som handen i handsken. Våra nerver har varit spända till den yttersta gränsen hela denna dag. Badet är faktiskt en ganska stor sjö med spektakulära röda näckrosor. Ni har säkert tidigare hört mig nedvärdera vissa byggnader både här och där, men badhuset här i sjön har jag tagit till mitt hjärta. Det är sannolikt byggt under ”la Belle Epoque ”, som jag tyvärr är född för sänt för att ha fått uppleva. Förresten hade jag levt då, hade jag kanske på sin höjd jobbat som städare här. Men ändå?

 När vi kommer in i den fantastiska badanläggningen står vi inför nästa mysterium. Skillnaden mellan att hyra en handduk och att köpa en är bara några kronor. Handdukarna är jättefina så snålheten tar överhand. Med ett stönande, fastän vi vet att vi redan är överlastade, köper vi varsitt badlakan. Vi ålar oss ner i det 30 gradiga vattnet och får en ”aha” upplevelse och   förstår direkt varför nästan alla här använder simdynor. Man måste av någon anledning simma som fan för att inte sjunka? Simma eller drunkna, gissa om vi simmade? Vad som ger den här mycket kufiska oväntade effekten vet jag fortfarande inte. Vad jag däremot vet är att mitt stora och fina silverhalsband på nolltid ser ut ha förvandlats till koppar. Jag tänkte inte på att vattnet kunde vara starkt svavelhaltigt. Ännu i denna dag ser mitt förut så fina halsband rent bedrövligt ut.

Nåväl efter idogt simmande i det varma och helande vattnet har nerverna fått sitt och kryper inte utanpå skinnet längre. Helt kurerad blev jag inte, jag retar mig fortfarande på att mitt silverhalsband inte tålde kuren.  Hévitz var en upplevelse. För att vara riktigt ärlig föredrar jag ändå de modärna och nybyggda Spa-en i Bad Urach eller Aalen i Tyskland. Jag tyckte att anläggningen på insidan var ganska sliten. Kanske inte alltför konstigt med så många besökare per år. Vi hoppar på bussen tillbaka och är vrålhungriga. Vi har inte lyckats finna ett enda enkelt matställe i Hévitz utan bara dyra ställen med menyer för turister. Vi är väl inga vanliga turister va?

Väl framme vid cykelaffären kan vi kvittera ut cykeln. Bara trehundrafemtio kronor vill han ha, vilket vi tycker är mycket billigt. På väg hem provianterar vi vid ett jättestort köpcentra nära vår pension. När vi kommer ut ösregnar det. Väl hemma igen med vår grillkyckling och smarriga vin är vi plaskvåta. Vilken jäkla dag va? Tur att vi har hittat ett så trevligt boende. Det blir åter en lungn kväll framför vår satellit-tv.

Det har äntligen blivit uppehållsväder och vi måste iväg trots att temperaturen är under 10 grader. Det må bära eller brista, för nu har vi  redan förlorat så mycket tid.  Vår värdinna beklagar sig över vädret som är ovanligt dåligt för årstiden. Vi instämmer. Trots att vi pälsat på oss ordentligt känns det riktigt ruggigt. Vi får cykla oss varma.

Efter ett tag förvånas vi över alla svalor som sitter på cykelvägen. En del vägrar t o m att flytta på sig så vi måste väja för att inte köra på dem. Att dom fryser förstår vi. Dom sitter med utbredda vingar och försöker få lite värme från asfalten.

Jag stannar för att fotografera en stakars krake. Då kommer ett par som är ute och promenerar fram till oss och berättar. På grund av det kyliga vädret flyger inga insekter och utan mat börjar svalorna frysa för att så småningom dö. Det finns inget att göra, de är räddningslöst förlorade. Med blödande hjärtan trampar vi vidare och hoppas att vädret skall bli lite varmare. Det tycks inte så. Tvärt om kommer det lite regnstänk av och till. Det är verkligen synd för cykelvägen går igenom några trevliga vinbyar. Provsmakning och försäljning utlovas överallt. Till slut kan vi inte avhålla oss.

Tjejen i vinkiosken har flera tunnor varifrån hon hämtar upp vinet med en skopa. Vi vill köpa en flaska men det visar sig att hon bara har dunkar varav den minsta är på två liter. Bättre brödlös än rådlös brukade min mamma säga. Vi tömmer ut vattnet ur våra festis-flaskor och hon får fylla dem med vin istället. Bästa festis jag någonsin druckit säger jag, den förgyller vår annars så torftiga  pick nick.

Styrkta av vår goda festis rullar vi vidare. Det dröjer inte länge förrän det börjar regna ordentligt, inte bara regna det känns nästan som snöblandat regn. I nästa ort Révfülöp ger vi upp och letar efter turistbyrån. Vi får några förslag men hon lägger ett gott ord för pension Iris, där hon tydligen känner innehavarinnan Vi har just inget val för den ligger närmast och regnet ser inte ut att villa avta. Hon vill ha 34 euro för rummet inklusive frukost. En fin balkong med utsikt över en plaskvåt trädgård tar hon inget extra för. Det enda som inte är bra är att det är ganska kallt i rummet. Men det är inget mot vad vi har att vänta oss längre fram. Lyckligt ovetande om det, drar vi täckena över huvudena och sover som stockar

Jag drar upp rullgardinen ångrar jag direkt. Hur kunde jag göra något så dumt. Himmelen är lika grå som i går. Motvilligt stiger vi till slut upp och ger oss iväg. Cykelvägen här finner vi tråkig då den länge går parallellt med järnvägen.

Stopp! skriker jag till! Ute bland vinstockarna håller ett gäng gubbar och gummor på att skörda vindruvor. Jag tar videokameran och frågar om jag får filma. Inte för att dom förstår språket men dom tecknar att det bara är att filma på. Faktiskt börjar de uppträda som filmstjärnor och visar hur man plockar druvor.

När hustrun kommer fram blir dom jätteförtjusta hon måste smaka på druvorna och så kommer det fram vinflaskor. Vi skålar på svenskt sätt med dom och då kommer det fram andra flaskor också. Tunga grejor, hemgjord snaps. Jag håller närapå att sätta den i vrångstrupen.  Jäklar det här är starka grejor! Gubbarna skrattar så att de nästan kiknar och en ritar i handen 68. Man behöver inte vara överintelligent för att förstå att det är procenten på snapsen. Jag mimar hur jag kommer att hamna i diket då cykelvägen inte räcker till. Då får jag en till. Tydligen vill de se glada svenska cyklister liggandes i dikena. När vi till slut lämnar det glada gänget, känns av någon anledning vädret inte lika dåligt som tidigare.

Efter ytterligare någon mil ser vi halvön som nästan delar Balatonsjön i två sjöar. Där finns orten Tihany som lär vara något extra sevärt. Enligt kartan kan man cykla runt udden längsmed kusten vilket verkar vettigt då halvön reser sig högt över sjön, men vi hittar ingen avtagsväg.

När vi rullar in i Tihany inser vi direkt att det är en riktig turistfälla. Månglarnas antal överstiger nästan i antal turisternas. Nästan vartenda hus är en restaurang eller en kiosk. Det förvånar oss mycket att inte myndigheterna försöker reglera antalet stånd som alla säljer samma värdelösa krimskrams. Det verkar som om försäljarna betraktar turisterna som de vita betraktade infödingarna vid kolonisationen. Fast dom fick en handfull pärlor, här vill dom att man ska betala dyrt för krafset.                          

Det man inte kunnat förstöra är utsikten, Vid vackert väder måste den vara vidunderlig, men som ni redan vet har vi inte vädret med oss i dag. När vi skall gå in i kyrkan begär de en entréavgift. Det är första gången vi råkar ut för tvingas betala för att få gå in i en kyrka Där går faktiskt gränsen. Ilskna lämnar vi Tihany och månglarnas paradis och glider nerför serpentinvägen.

Nästa ort är Balatonfüred som tillika är huvudort på den här sidan av sjön. Nu börjar vi inse att det dåliga vädret gör att vi inte kommer att hinna fullfölja vår planerade tur. Att cykla till Budapest och sedan följa Donau tillbaka till Wien går inte så vi söker upp en turistbyrå och får reda på att det går sparsamt med tåg till Budapest. Stambanan går igenom staden Veszprem, men dit är det minst två mil och tvärs över en nätt liten bergskedja. Vi stannar i Balatonfüred som verkligen är en vacker ort och ligger direkt vid sjön. I alla andra orter vi har passerat, har järnvägen effektivt skilt orterna från sjön vilket är trist. En ort utan en läcker strandpromenad är inte mycket att ha. En fin övernattning får vi emellertid till det facila priset av 40 euro trots att pensionen ligger mitt i stan. Värme ingår tyvärr inte i priset så vi nödgas sova med cykelkläderna på.

På morgonen ser vi solen för första gången på flera dagar. Det verkar vara en evighet sedan sist men den döljer sig blygt bland molnen rätt ofta. Efter en riktigt fin frukost ger vi oss av mot stationen. Vi måste fråga oss fram då vi inte hittar några skyltar. På station undersöker vi alla möjligheter att åka till Budapest. Tyvärr hade damen i turistbyrån rätt. Ett mjölkpallståg går först 11: 45 och är framme i Budapest 14:45. Va! Dit är det 132 km! Ingenjör som jag är räknar jag snabbt ut att tågets medelhastighet blir 44 km/h. Finns det verkligen sådana tåg nu för tiden? Tydligen, men var i Budapest stannar det? Var ligger Déli pu? Två svenska familjer som hört vår vilda diskussion, upplyser oss då att Déli pu är precis rätt station i Budapest, ligger nära Donau. De har vänner vars hus de har hyrt och är nu på väg till Veszprem för att turista över dagen. Det blir en trevlig pratstund innan deras buss går. De var för övrigt de enda svenskar vi träffade på hela tiden.

Vi slår till och löser biljetter. De kostar 210 kr, vilket måste vara rätt dyrt för att vara i Ungern. Sen kommer det stora problemet att hitta rätt perrong. Tur att vi har så gott om tid, tyvärr finns det inget annat sätt att koma upp på perrongen utan att bära ner cyklarna för en hiskelig trappa för att sedan bära upp dem igen på än ännu högre trappa för att komma upp på perrongen.

Hur jag än letade finns ingen övergång för bagagevagnar. Dessa genvägar brukar vi olagligt använda till många stinsars vrede. När jag kommer till slutet av perrongen ser jag att man kan leda cyklarna på banvallen från järnvägsövergången och sedan få upp dem på perrongen. Sagt och gjort vi cyklar runt stationen och kollar noga efter tåg eller folkilskna stinsar och smiter sedan upp på perrongen. Vilken tur ingen såg oss. Så kommer tåget. Det ar alltid spännande att se om man står rätt placerad i förhållande till godsvagnen där cyklarna skall in. Vi brukar ställa oss där vi tror att mitten på tåget stannar. Då är det lika långt åt båda hållen, dessutom ser man om godsvagnen är placerad sist eller efter loket. Idag är den efter loket så vi rusar iväg som galna. Det är alltid nervöst när tåget bara stannar en kort stund. Men allt avlöper väl och så får vi sitta av våra timmar på tåget.

Efter en evighet ångar tåget in på slutstationen. Nu är det inte så bråttom längre det här är slutstationen. Vi kommer ut på en jättestor gata med minst 3 filer åt varje håll. Här kan vi inte cykla långt det förstår jag. Vid första tvärgata svänger vi av till höger, och se där. Under över alla under, där finns en cykelväg, en riktig cykelväg. Inte en sådan som i Stockholm där man enbart ritar ett streck i gatan som sedan kallas cykelbana, men som används som parkering för alla bilar som behöver uträtta något ärende. Vi blir verkligen imponerade, denna cykelväg sammanstrålar med andra cykelvägar som alla är skyltade med namn på orter dit de går samt avstånden dit. Det enda som stör oss är de hänsynslösa cyklister som precis som i Stockholm kör om oss på båda sidor siktar på de stackars gångtrafikanter som kommit ut på cykelvägen samt struntar i alla trafiksignaler eller uppmaningar att stanna i gathörnen.

Vi har tänkt oss att cykla ut från Budapest till en ort som heter Szentendre. Det kan tyckas konstigt att inte stanna i Budapest, men för två år sedan tog vi en förlängd weekend resa till Budapest och turistade grundligt i stan. Men visst hinner vi njuta av det vackra parlamentet och Budapest sky line när vi följer Donau motströms. Vädret är fortfarande rätt så fint, men säg den lycka som vara för evigt, vid ett jättestort vägbygge tappar vi bort både cykelvägen och Donau. Nu får vi cykla på måfå. Efter någon timme har vi inte en susning om var vi är.

När vi hittar Donau och en annan cykelväg blir det ännu virrigare. En skylt som jag tycker pekar i fel riktning kan väl inte vara rätt? Vi frågar en gubbe och försöker med namn på olika orter. Någon uttalar vi tydligen rätt för han pekar i den felaktiga riktningen.  Efter någon km svänger vägen nästan helt runt och vi cyklar vidare på en skyddsvall och når utkanten av Szentendre när det börjar skymma. Turligt nog ligger en liten pension bara några hundra meter från huvudvägen. Det mycket trevliga paret vill ha 40 euro för rummet som är varmt och fint. Det ligger nämligen på solsidan.

Fredagen den 19 september

Med risk för att vara tjatig måste jag meddela att vädret återgått till det normala för våran cykeltur, dvs. hel mulet och grått, tio grader varmt och mot kvällen regn. Det är skönt att veta att vädret svårligen kan bli sämre. Innan vi ger oss iväg pratar vi en stund med vårt värdpar. De är jättetrevliga och vi får med oss som färdkost stora vindruvsklasar från deras egna odling.

Szentendre nere vid Donau verkar vara en rätt mysig ort men att gå så långt som i reseguiden vill jag inte göra. Hör här; ”Szentendre är en liten stad med Medelhavsatmosfär,” lite svårt för oss att föreställa sig idag, med en utetemperatur på 10 grader. Att kända konstnärer som flitigt målat av orten, har sina verk hängandes på minst 50 museer och gallerier ute i världen, kan vi förstå. Här har man stävjat nästan alla marknadsstånd med krimskrams och staden ser rätt så genuin ut. Den skall vara en mycket kulturell stad med flera museer, kyrkor och naturligtvis kulturella utställningar av olika slag. Vårt besök får dock bli rätt kort, vi skall försöka hinna till Esztergom i dag och det där med regn mot kvällen låter inte bra.

 Nu gäller det bara att bestämma om vi skall cykla på vänstra eller högra sidan av Donau. Vi väljer den vänstra sidan trots att den är betydligt längre. Vi räknar med att den sidan den sidan är betydligt mindre trafikerad då huvudvägen går på högra sidan. För att komma över dit måste vi åka med en färja till orten Vác.  Donau är så bred här att det inte finns några broar på nästa 6 milen.

Ombord på färjan ser vi att orten Vác verkar vara speciell. Vi ser fyra stora kyrktorn varav ett reser sig högt över de andra.. En enormt stor vit byggnad som ligger direkt vid stranden fängslar mitt intresse.(Lägg märke till yttrycket fängslar).

Vilket härligt torg?

När vi kommer fram till torget blir vi verkligen förtjusta. Det flankeras av vackra barockbyggnader och är verkligen mycket stilrent, faktiskt det i särklass bästa torget hittills. Dessutom finns det inte minsta spår av souvenirförsäljare eller andra turistavarter. Vid ett litet sidotorg pågår en lokal marknad också den utan spår av souvenirer. Märkligt är det, varför finns det inga turister här? Framför ett öppet fönster köar lokalbefolkningen och innanför ser det ut som om två gummor kokar Langos. (flottyrkokt bröd en ungersk specialitet). Genom att peka när kunden före mig får sin langos får jag en lika dan. Vi smäller i oss var sin langos med en öl och så är lunchen avklarad.

Efter denna gourmetiska sensation (smakade just ingenting), besiktar vi den stora domen (biskopssäte sedan niohundratalet), fast in kommer vi inte. Det kan inte vara lätt att vara religiös i Ungern, är inte kyrkorna stängda så måste man betala entré. Fast det är bättre att låsa kyrkorna än att ta entré om jag får tycka.

Börjar inte ni också undra varför det inte finns några turister i denna vackra stad. Jag har min egen lilla teori om det. Den jättestora vita byggnaden som fängslade mig så, var tidigare Ungerns största fängelse. Före andra världskriget och sedan under kommunisttiden satt dissidenter fängslade här och vad de kulturelle och frihetsälskande kommunisterna gjorde för att omvända sina fångar till den ända rätta tron, vill vi nog inte tänka på. Det lindrigaste var nog att bli skjuten med en gång. Fängelset hade ett Fruktansvärt dåligt rykte i Ungern och lockar tydligen inte hit vare sig ungrare eller några turister. Synd för staden är mycket trevlig och väl värt ett besök.

Vi har tydligen valt rätt strand, en jättefin cykelväg löper precis längsmed Donau. Pråmtrafiken är stor på den sträckan och vi försöker hålla samma hastighet med de pråmar som far nedströms. Inte så lätt minsann, de som gick på lätten höll en hastighet på ca.11 knop.

Pråmtävlare

När vi nästan är framme vid Donau-knäet (Donau böjen) hittar vi ett flott hotell med terrass ut mot floden. Vi tar en paus och smörjer lekamen med kaffe och Apfelstrudel med grädde. Inga problem med kalorier då sträckan vi skall avverka är nästan 70 km. Efter att ha njutit av den disiga utsikten rullar vi vidare. Plötsligt kommer vi till en stor äng som är full av vilda höstastrar. Se där! Påpeka jag till hon som så tvärsäkert sa att hon aldrig mer skulle se sådana rariteter mera. Här kan du banne mig bada i höstastrar.

Höstkrokusar

Så kommer vi slutligen till den berömda böjen där Donau under istiden bröt igenom bergsmassivet och blev till Ungerns vackraste landskap. I denna måleriska dal byggdes på 1300-talet staden Visegrád. Om staden, kungliga palatset och snarare citadellet finns det många skrönor som kanske är sanna. Det berömda vakttornet (Solomons torn) skall ha fått sitt namn av att kung Solomon satt fängslad här. Under 1400-1500 talet, stadens storhetstid och sommarhuvudstad, byggdes slottet med de hängande trädgårdarna.Här förvarades kronjuvelerna tills turkarna på 1700-talet förstörde hela palatset.

Den skröna som jag gillar bäst, är den om springbrunnen i kungliga palatset. Vid diplomatiska VIP möten byttes vattnet ut mot vin. Det skulle vara något för Sveriges diplomater det, efter att ha sett deras leverne i tv serien diplomaterna. Inte undra på att besökande dignitärer från andra länder beskrivit palatset som Edens paradis. Kanske hade man fått några ordentliga stänkare vin i sig från springbrunnen. Tyvärr, som nästan alltid, brann palatset ner 1542 och sedan fullbordade turkarna resten. 1930 började man gräva fram resterna av slottet men hur lyckad den blev kan vi inte säga då vi tyvärr står på andra stranden och tittar upp mot citadellet. Sånt är livet, man kan inte få allt. Hade vi cyklat på andra stranden hade vi ändå inte hunnit med ett besök där uppe.

Nu verkar det som om vädret tänker följa vädergubbarnas prognos. Himlen blir svartare och svartare. Vi måste lägga på en rem om vi skall komma fram medan det är ljust. Synd, för just här är det vackert, cykelvägen löper tät intill floden. Så når vi till slut gränsen till Slovakien. Här måste vi ta en färja över till andra sidan floden. Vilken tur! Vi behöver bara vänta en kvart och sedan är vi på väg över med färjan. Det är den underligaste färja jag sett. Den har ingen motor utan dras av en liten bogserbåt som lägger sig fast vid sidan om färjan och har en stor rulle med ett bildäck i fören med vilket den styr. Kufiskt, men över kommer vi. Nu blir det spännande, skall regnet hinna ifatt oss eller ej. Bäst vi trampar på smäller det till som ett skott på hustruns cykel. Cykeldatorn har gått hädan, en jättestor kastanj, den största vi sett, har ramlat ner och träffar mitt i prick. Sedan börjar det naturligtvis regna. När vi rullar in i Estergom är det inte als kul. Nu gäller det att rädda sig någorlunda torrskodd någonstans. På genomfartsgatan ligger ett litet lyxigt Hotel. Det är dyrt men det finns ett varmt och fint rum. Vi tar det.

 

---

Etapp 12   55 km        Tillbaka till kartan

Lördagen den 20 september

När vi vaknar på morgonen och tittar ut på ösregnet åker humöret ner i absolut bottenläge. Det regnar så häftigt att vattendropparna liksom studsar upp en decimeter när de träffar marken. Det blir en sen frukost och sedan försöker vi vänta ut regnet. Strax efter tio när vi är färdiga att ge upp slutar det plötsligt att regna. Nu blir det fart på oss, vi måste bara se basilikan, den största och mest berömda kyrkan i Ungern. Sedan finns det en borg som också tillhör de intressanta turistmålen. Här måste jag tråka er med lite fakta:

Estergom grundades år 937 och har varit kunglig huvudstad i flera århundraden ända tills titeln flyttades till Budapest. Borgen som var byggd uppe på ett berg ovanför staden förstördes av turkarna men har nu tillvissa delar restaurerats. Basilikan som ligger direkt i anslutning till borgen är nuförtiden det stora blickfånget med en 72 m. hög dom. Fast den är inte äldre än 150 år. är den katolicismens centrum i Ungern och tillika ärkebiskopssäte. Domen är byggd i renässansstil och har en makalös samling av ecklesiastika föremål som alltid attraherar massorna (Gissa var jag tog det citatet från). Stan besöks därför av en miljon turister varje år.

Ingen dålig kyrka

Så nu står vi utanför vidundret i snålblåsten, 118m. lång och 40m. bred. Man kan inte annat än säga att domen är imposant. Den är enorm inuti och naturligtviss måste vi se den omtalade målningen ”madonnans himmelsfärd”, som skall vara den största målning på en linneduk i hela världen. Jaha, må så vara, själv tycker jag alltid att kyrkomålerier är ganska intetsägande. Visst, detaljrika, makalöst konsthantverk men alltför sötsliskigt för min smak. Den som tycker om Chagalls ”Jungfru Marias himmelsfärd” kanske förstår vad jag menar. Där sätts fantasin igång. Dessutom anser jag mig redan vara specialist på himlafärder, i varje fall de med 19 procents lutning.

Vilken utsikt?

För det facila priset av 8 kr. kan man bestiga kyrktornet som är ett måste. Otur bara att man just nu håller på ett renoverar huvudtornet och hissarna. Nu får man klättra runt på trätrappor men det är det värt. Utsikten över staden, borgen och Donau är hissnande. När vi tittar bakåt ser vi den vackra dalen vi kom igenom och framåt tror vi oss se Komârom i fjärran som är vårt nästa mål.

Nu ger vi järnet som det heter. På den här turen verkar vi hela tiden lida av tidsbrist vilket nog får tillskrivas det usla vädret eller en överoptimistisk planläggning.. Nu är det uppehåll men i stället möter vi en kraftig motvind. Det ylar i öronen men inte är det av fartvinden, vi står nästan still i snålblåsten. Den här sträckningen börjar med en kanonfin cykelväg sponsrad av EU. Men efter en mil tar den slut. Tydligen räckte inte ens pengarna från skattebetalarna i Sverige till. Nu blir det till att cykla på den allmänna vägen och den är vedervärdig dålig. Vi döper hela trakten till Ungerns bakgård. Bara skitiga industrier, fallfärdiga hus och fattigdom. I kombination med det dåliga vädret är det verkligen inte kul. Den sista milen börjar det regna ordentligt och blåsten tilltar. Att cykla med en regnponcho i den här vinden är som att segla i motvind med en spinnaker.

Redan i utkanten av Komârom börjar vi söka rum men förgäves. Det är fullbelagt över allt vilket förundrar oss storligen. Verkligen konstigt, staden är inte ens omnämnd i ”Lonly Planet”. Till slut får vi tag på ett hotell som ser jättefint ut (varmt på rummet) men smakar det så kostar det, 485 sek får vi punga ut med.

Etapp 13   41 km        Tillbaka till kartan

Söndagen den 21 september

När vi vaknar på morgonen är det kallt på rummet, hur man än vrider på kranen till elementet hörs inte en rossling. Vad mera, vädret är kort sagt vidrigt. Regnet står som spön i backen. Fan, nu får det vara slutcyklat i dag blir det tåg. Men hustrun tjatar, kan vi inte bara cykla över bron och in i Slovakien, bara ett par hundra meter så att vi kan säga att vi cyklat där. Visserligen ligger station precis vid brofästet, men som jag med skärpa framhåller, synd att vi inte fått gälar än, för då hade det inte spelat någon roll om vi simmar eller cyklar over Donau som vädret ser ut nu.

Som vanligt måste jag för husfriden skull, cykla över bron, runda gränsstationen som är obemannad och så tillbaka.  Slovakien är nu en av de nyaste bidragstagare i EU.. Efter en hastig titt verkar det som dom inte fattat bidragsgaloppen ännu. Förutom regnet verkar fattigdomen stå som spön i backen. Dränkta som kattor rullar vi inpå station. Där kommer vi fram till att det nog inte räcker att åka till Györ. Vi måste åka en bit till. Det är bara två dagar kvar tills vi skall vara på flygplatsen i Wien.

Men Neusiedler See har vi tagit till våra hjärtan, trevliga omgivningar billigt att bo och äta. Därför köper vi biljetter till Mosun-Magyarovar. Försök uttala det om ni kan. Orten ligger bara några km. från Österrikiska gränsen.

När vi stiger av tåget har det slutat regna och vi ser lite mer optimistiskt på framtiden. När vi passerar gränsen som bara är en skylt idag kan vi inte hitta vägen ner till sjön. Man har byggt en motorväg emellan oss och sjön. Vi får vacker cykla ytterligare någon mil innan vi hittar en alternativväg. Nu börjar det regna också. Vi låtsas om som om vi inte märker det men regnet genomskådar vår list. Det ökar lite i styrka som att visa att det här går det inte på. På med regnkläderna. Men var fan är min regnponcho? Jag hade den imorse, nu är den borta. Jaha, nu kommer jag ihåg. När jag skulle betala biljetterna blev jag tvungen att ta av den och hängde den på disken och där hängde den nog inte så länge, när vi hade gått.

Åh min älsklingsponcho! Fan, det är som förgjort på den här turen. Som tur är upphör regnet efter min jämmer. Snart når vi orten Neusiedler, där glider vi upp utanför turistbyrån och börjar leta övernattning. Vi väljer ut fem stycken som vi tycker ser bra ut, men tyvärr är alla stängda. Tydligen är man inte så pigg på gäster som anländer sent på söndagar. Nya försök går inte heller så bra. Men så förbarmar sig en tant och öppnar ett rum som egentligen är stängt. Ni kan ju inte vara ute i det här fruktansvärda vädret. Hon rekommenderar en Heurigen.(vinbonde som även serverar enklare mat). Där äter vi ett skrovmål och provar viner. En Weissburgunder, som året innan fått silvermedalj. Den faller oss på läppen och en flaska slinker ner i packningen. Vi lägger oss tidigt, i morgon måste vi betvinga samma bergskjedja som första dagen.

---

Etapp 14   44 km        Tillbaka till kartan

Måndagen den 22 september

På morgonen är värmen i rummet försvunnen och ute är vädret lika miserabelt som igår kväll. I frukostrummet är temperaturen knappt 12 grader eftersom det egentligen är stängt för säsongen. När det gäller att spara energi har Sverige mycket att lära från Europas länder. Går man ut på kvällen tror man att alla hus är folktomma. Bara ett blått ljus från tv:n i något fönster skvallrar om motsatsen. Så kommer vår värdinna och språkar. De har varit vinbönder förut men är nu pensionärer. Att odla fin är ett mycket slitsamt jobb, berättar hon. Nu för tiden odlar de bara vin för husbehov.

Var har ni vinrankorna då frågar jag? Här bakom garaget. Kom med skall jag visa er. Det blir en trevlig morgon i vingården. Vi får smaka på flera olika typer av druvor. Sedan måste vi naturligtvis ner i deras vinkällare och beskåda den gamla vinpressen (160 år gammal), De har sparat verktyg för vintillverkning sedan generationer tillbaka. Hela källaren är ett riktigt museum. När vi slutligen ger oss iväg köper vi en literflaska fin Weisburgunder till det facila priset av 2 Euro.

Nu skall vi betvinga den höga bergsryggen. Efter ett flitigt studium av kartan har jag konstaterat att vägen med lägsta höjden går upp direkt efter orten Neusiedler. När vägen sakta börjar stiga i gratulerar jag mig till det kloka valet. Stigningen är aldrig värre än att det går att cykla uppför hela tiden. När vi kommer till ”björngrottan” ett område med flera stora grottor i berget tar vi en rast och letar efter björnar. Björntätheten verkar inte vara så överdrivet hög idag så vi fortsätter.

När vi måste vara någonstans mitt på krönet övergår asfaltsvägen plötsligt till grusväg. Efter ett par hundra meter är vägen avspärrad. Skyltar skriker ut ”Livsfara militärt övningsområde” ”Skjutning med skarp ammunition  pågår”

Va fan nu då, här har jag två kartor där det inte står ett smack om något militärt övningsområde. Hur vi en letar finns det ingen annan väg. Vi måste helt enkelt vända om. Nu är humöret på kokpunkten, militärer har aldrig stått högt i kurs, nu är de utrotningshotade, om jag får bestämma. Med mig som försvarsminister skulle staten spara runt 40 miljarder. Överbliven personal kunde bli vaktmästare i skolorna och bibringa lite militär drill till de små ligisterna som det tydligen kryllar av där, allt enligt vissa s.k. tidningar

När vi kommit ner till sjön blir vi tvungna att cykla på  huvudvägen. Förutom en massa trafik blir det till att skjuta cyklarna långa bitar. När vi når toppen för andra gången är vi för trötta för att vara förbannade längre. När vi kommer ner i dalen på andra sidan, tar vi en paus och äter vår medhavda pick nick, samt delar på flaskan med vin som vi köpte imorse. Ja ja, jag vet redan vad ni tänker, men än har vi inte fått alkolås på cyklarna och ibland har nöden ingen lag.

När vi startar igen är vi på strålande humör. Tänk vad en liten paus betyder mycket. Bara, två mil kvar vad skulle kunna stoppa oss nu tänker jag.. Där väntar vårt bokade hotellrum med sköna sängar och ett varmt rum (samt den söta tösen). När vi cyklat några kilometer, smäller det till i hustrun cykel så man tror att vi är ute på den militära skjutbanan igen. Vad nu då? Jag kan inte hitta något fel hur jag än letar. Cykla lite framåt säger jag. Efter någon meter svänger reflexbrickan i bakhjulet utåt och åker in i bakväxel. Stopp skriker jag men försent. Reflexbrickan åker nu in i växelföraren och det smäller till. När jag kommer fram ligger cykelkedjan som en överkörd orm på asfalten. Till råga på allt har den gått av. Nej nu jävlar har vi skitit i det blå skåpet, skriker jag i förtvivlan. Jag vet redan att jag inte hittade kedjavdragaren när vi åkte hemifrån. Den har jag aldrig använt hitintills på alla år, så varför anstränga sig. Vad fan skall vi göra. Vi kan omöjligtvis gå och leda cykeln i nästan två mil och förresten, hur skall vi komma till flygplatsen i morgon. Jag provar med att försöka skjuta på hustrun, men det blir alltför vingligt för att gå på en allmän väg. Vid sidan av vägen på en äng går ett par och plockar något i plastpåsar. Vadå? Cykelreparatör? Det finns en i Bruck, ca två mil tillbaka. Omöjligt säger vi. Hm! I nästa ort om fem kilometer finns en järnhandel som även utför reparationer åt bönderna här i trakten. Försök där, det är det enda jag kan tänka mig. Vi fortsätter att varva knuffandet med gång.

När vi kommer till järnaffären är den lunchstängd. Den öppnar om en halvtimme. En bil stannar utanför och en man in går. När han kommer ut frågar jag om han hör till affären. Vilken tur det är ägaren. När han lyssnat på vår sorgliga historia öppnar han dörren och ropar på en ung grabb, han får order att försöka fixa hustruns cykel. Han låser upp en gallergrind och kör in cykeln. Av med packningen och han kommer med ett stort träskrin med cykelreparationsgrejor. Herregud vilken tur att vi frågade det där paret.

Att han inte gjort det här förut förstår jag men hur en kedja skall se ut vet han. Det är ingen ide menar han att reparera den gamla kedjan. Den är helt lealös. Vi köper en ny, den kostar 12 euro. Nu har affären öppnat efter lunchen, så han blir hela tiden avbruten av kunder som vill ha olika saker utförda. Två till arbetar i affären och en parant dam bjuder oss på kaffe medan vi väntar. Plösligt startar en rondellslipmaskin och en fullkomlig kvast av gnistor sprutar runt omkring. Brandchefen, där jag arbetade förut, skulle omedelbart fått en kombination av stroke och hjärtinfarkt om han sett detta. Här har man tydligen inte hört talas om "heta arbeten" (rigorösa regler för att förhindra brand). Runt omkring är hyllorna fulla med små pappkartonger med spikar och skruvar samt olika järnvaror. Dessa är som hängrännor som samlar upp sprutet när han kapar stålröret som har en väggtjocklek på minst 15 mm. När han är klar och inte lyckades starta en stadsbrand (där var svenskarna mer flinka på 1600 talet) återgår han till jobbet med cykel. När han är klar och vi skall betala, uppskattar han arbetstiden till 10 minuter? Va? Han har minst hållit på i 30 minuter. Han ser undrande ut när han får hela 25 euro för kedjan och reparationen. Än har inte svenska skatteverket ruinerat oss. Men håll med om att de aldrig kommer att upphöra att försöka..

Efter en lugn cykling rullar vi fram till hotellet med vårt väntande rum. Där möts vi av den trevliga flickan, som nu vill höra allt om hur vår resa gått. Det tar jag gärna hand om. Hon ruskar lite på huvudet när vi stolta meddelar att vi cyklat 65 mil. När jag framhåller för hustrun att hon inte bara är ett under av serviceminded utan också stillig som få, börjar hon grumsa om gubbsjuka och andra konstiga insinuationer. Typiskt för kvinnor eller hur?

 Vi lägger oss tidigt på kvällen för vi måste starta redan före kl. 8 på morgonen. Vårt flyg går nämligen redan 11.30, och så som oturen hela tiden nafsat oss i hälarna vet man inte vad som kan hända i morgon.

Tisdagen den 23 september

Tisdag och hemresdag. Vi stiger upp med tuppen, ja det känns som tidigare. När vi äter frukost kommer morgonrodnaden sakta smygandes. Vad nu då, någonting är helt fel, himlen är faktiskt molnfri. Är det inte typiskt, här har man kämpat sig fram i ett polarklimat, så slår plötsligt vädret om till brittsommar när vi skall åka hem. Nåja vi fick i alla fall en fin cykling de två milen till flygplatsen. Dessutom på en cykelväg som vi inte hade sett i mörkret för två veckor sedan.

	Vi checkar in cyklarna utan problem och snart lyfter vi mot solen, visserligen försenad med de nästan obligatoriska 40 minuterarna. Enligt personalen på flygplatsen, behöver vi inte montera av tramporna och vrida på styrena. Vi gör det i alla fall. man vet ju inte vad som händer när man kommer till Arlanda. Jag kommer ihåg kalabaliken när de försökte köra ut våra cyklar på väskbandet och de fastnade i luckan.
Cykelmontören		Farväl Wien

När vi kommer till Arlanda får vi nästan en chock. Solen skiner från klarblå himmel och temperaturen är straxt över 18 grader. Svetten börjar lacka om oss på vår väg till pendeltågsstationen. vi har pälsat på oss för ett nordiskt klimat. Där får vi nästa chock, med bara en kvart missar vi att lösa biljett före kl.15,00. Nu måste vi vänta tills högtrafiken är över. Alltså ända till klockan 18,00. Vi förklarar för biljettförsäljaren att flyget var försenat och att vi inte sett hemmet på veckor. Ok då säger han men ni måste sitta i mitten av tåget där det alltid är minst påstigande i Stockholm.

Vi lovar dyrt och heligt och äntrar tåget. I Södertälje stiger vi av på station inne i centrum, där man inte behöver bära cykeln nerför några trappor. Efter en halvtimmes cykling är vi hemma igen. Visst är det skönt att få ställa ifrån sig cyklarna och sätta sig i soffan och tänka tillbaka på alla roliga och intressanta saker vi upplevt, medan vi som alltid förtränger de tråkiga.

---

Författare Crister Sjöblom 2009. E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
Redigerad senast 2009-07-20