Louis De Geer om partier

Louis De Geer (1818-1896) är en av Sveriges främsta statsmän. Han förändrade de politiska institutionerna genom att vara arkitekten bakom avskaffandet av ståndsriksdagen till förmån för tvåkammarriksdag. Han stod också som förebild för statsministerämbetet. Med De Geer fick Sverige näringsfrihet och frihandel vilket gav hundra år av rekordstor tillväxt 1870-1970. De Geer införde också religionsfrihet och myndigförklarade kvinnorna.

Trots sin betydelse var De Geer mycket tveksam till politiska partier. I sina memoarer, Minnen (1892), berättar han öppet om sina tankar och känslor med ett ovanligt modernt språk. Här återges citat som belyser hans syn på politiska partier.


”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”
Ur Minnen II, sid 48


”På inbjudning och sedan det sagts mig, att jag kunde komma utan att därigenom hafva inträdt i något parti, bevistade jag ett par sammankomster på båda ställena men kände en sådan motvilja att sluta mig till vare sig det ena eller andra kotteriet, att jag snart upphörde med mina besök.”
Ur Minnen I, sid 156 om möten med regeringsvänliga Platen-gruppen och konservativa ”junkrarna”


”Men jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”
Ur Minnen II sid 145 om försvarskompromissen 1873


”Särskildt har det alltid varit mitt ögonmärke, att regeringen bör stå utanför partierna, hvarför jag också företrädesvis sökt att få konseljen rekryterad af män, som icke varit bundna vid något sådant men ändå i det stora hela delat min uppfattning. Lika litet före som efter representationsförändringarna har jag därför velat, att regeringen skulle på förhand utfästa sig att gå något partis önskningar till mötes, och jag torde i detta fall varit vida mindre tillgänglig för kompromisser än många bland dem, som lagt mig till last en benägenhet för sådana. Men jag har vid sådant förhållande icke heller kunnat fordra, att något parti skulle obetingadt svärja regeringens fana. Detta må vara ett fel, men jag tror icke, att det är, såsom man stämplar det, en svaghet. Snarare har det varit ett öfvermod. Ett bestämdt fel har däremot hos mig varit, att jag litat för mycket på mitt goda samvete och icke trott mig behöfva på enskild väg efterspana hvad partier eller enskilda rikdagsmän innerst åsyftat och ämnat företaga.”
Ur Minnen II sid 48


”Nu kommo båda partiernas ledare [det konservativa och det skånska], hvar för sig, till mig och ville hafva mitt namn på en inbjudning till sammanträde om val af sådana förtroendemän, men jag, som icke ville sluta mig till någotdera parti, nekade att härmed taga någon befattning.”
Ur Minnen II sid 133 i samband med val av valberedning för utskottsval 1872


”[Man] arbetade med mig för att få mig att ställa mig i spetsen för det liberala partiet i första kammaren och framhöllo nödvändigheten af sammanhållning. Jag ville icke svärja deras fana.”
Ur Minnen II sid 177 om händelseutvecklingen 1874


”I det hela torde Arvid Posse af många hafva blifvit alltför strängt bedömd … De medel, han använde för att komma till makten, kunna väl icke alla gillas, men sådanas begagnande är ganska vanligt af politiska partichefer, och sedan han väl kommit till makten, sökte han åstadkomma en moderat och förståndig styrelse.”
Ur Minnen II sid 265-66, om händelseutvecklingen 1883




2001-06-22 / Dick Erixon