Nättidskriften Smedjan.com i oktober 2002.

 

Statsministrarnas tio-i-topp

 

Till skillnad från exempelvis amerikanska presidenter framstår svenska statsministrar mer som byrådirektörer i statens tjänst än som ledargestalter genom vilka vi kan tolka landets historia, värderingar och framtid. Därför är de flesta av dem bortglömda. Men undantag finns. Mot bakgrund av de spännande regeringsförhandlingarna har smedjans redaktion rankat de tio mest betydelsefulla regeringscheferna i historien.

 

Om Göran Persson fortfarande är statsminister i mars 2003 har han suttit sju år på taburetten. Då går han om Arvid Lindman och upp på en sjätte plats som mest långvarig statsminister efter Tage Erlander (23 år), Louis De Geer (17), Per Albin Hansson (14), Gustaf Boström (12) och Olof Palme (10). Vilken betydelse Persson kommer att tillmätas för svensk utveckling är en annan fråga.

 

Den här topplistan bygger på en sammanvägning av ett antal andra kriterier, som personlig betydelse för landets politiska och ideologiska vägval, statsmannakonst, i meningen förmåga att hantera nationella kriser, samt långsiktig påverkan på svenskt politiskt liv.

 

1. Louis De Geer (1858–1870, 1875–1880)
Endast 39 år gammal blev kammarrättsdomaren Louis De Geer motvilligt justitiestatsminister i en ministär med många erfarna statsråd. Ändå tog han snart kommandot tillsammans med den fem år äldre finansministern J A Gripenstedt. En omfattande liberal reformpolitik genomfördes. Man förstärkte näringsfriheten, förverkligade frihandeln, myndigförklarade kvinnorna, införde religionsfrihet, avskaffade husagan, humaniserade fångvården, införde tvåkammarriksdag och hindrade Karl XV från att gå i krig mot Preussen. Sveriges rekordartade tillväxt 1870–1970 kan i hög grad tillskrivas Louis De Geer.

 

När De Geer tillträdde var kungen såväl stats- som regeringschef. Förslaget att införa statsminister var kontroversiellt, eftersom ämbetet skulle inskränka kungens makt. Men när Louis De Geer hade avgått som en av de två excellenserna, blev det uppenbart att regeringen saknade en chef. Därför inrättades statsministerposten i enlighet med den praxis som De Geer hade utvecklat. Själv gick han en andra gång in i regeringen och blev också formellt Sveriges första statsminister 1876.

 

De Geer är ännu i dag tidernas yngste statsminister. Ett tecken på hans dominerande ställning i svensk politik är att han under 27 år blev tillfrågad om att bli statsminister sex gånger, av tre olika regenter.

 

2. Per Albin Hansson (1932–1936, 1936–1946)
Om De Geer är 1800-talets främste statsman är Per Albin Hansson 1900-talets. Han var arbetargrabben som utvecklades från en radikal socialist och alkoholförbudsivrare till en pragmatisk och samlande gestalt under andra världskriget.

 

När socialdemokratin på 1920-talet radikaliserade partiprogrammet, ledde det till en stor valförlust 1928, Hanssons första val som partiledare. Efter nederlaget lyckades Hansson i grunden omformulera partiets strategi. Den aggressiva klasskampen och internationalismen byttes ut mot nationellt samförstånd under det gamla konservativa begreppet ”folkhemmet”.

 

Därmed slog Hansson an djupa rötter i det svenska kynnet, och folkhemsstrategin skulle inte bara omforma hans eget parti utan bli fundamentet för hela landets politik under resten av århundradet. Svenska socialdemokrater kom att dominera en nation som få andra partier i västvärlden.

Många har glömt att den offentliga sektorn under Per Albins tid inte expanderade mer i Sverige än i andra västländer. När krav på politisk aktivism restes, gick Hansson inte sällan emot och talade för ett visst mått av frihet. Han var mitt uppe i en ny intern strid om efterkrigsprogrammet, när han 1946 plötsligt dog på vägen hem med spårvagn.

 

3. Arvid Lindman (1906–1911, 1928–1930)
Det är i hög grad Arvid Lindmans förtjänst att Sverige, under hans tid som ledare för högern, fick en fredlig övergång från kungligt envälde till demokrati. Han införde 1909 allmän rösträtt för män – något som de konservativa var emot. Lindman insåg att demokrati låg i tiden och utformade ett valsystem efter egna principer, i stället för att sätta sig på tvären.

 

Efter borggårdstalet 1914 övertalade Lindman Gustav V att inte tillsätta en kampministär som skulle återupprätta kungligt envälde och tränga tillbaka parlamentarismen. Lindman höll tillbaka den gamla kungamakten, och dess överväldigande militära och polisiära styrka. Förmågan att, för landets bästa, avstå från att utnyttja alla till buds stående maktmedel i egna syften är en ofta förbisedd egenskap, som kännetecknar karaktären hos en statsman. En egenskap som amiralen och direktören Lindman hade.

 

Lindman var också den statsminister som började driva valrörelser i modern mening; bland annat introducerade han valaffischen. Lindman dog i en flygplanskrasch utanför London 1936, i en tid då få vågade använda detta nya transportmedel.

 

4. Hjalmar Branting (1920, 1921–1923, 1924–1925)
Under den framväxande socialdemokratiska rörelsens ungdom var kraven på revolution många och högröstade. Hjalmar Branting använde sitt stora personliga förtroendekapital i arbetarrörelsen till att avvisa alla propåer om väpnad kamp. I stället utvecklar han socialdemokratins strategi för att ta makten genom demokratiska metoder. Han blev också den förste socialdemokraten i världen som ställde sig i ledningen för en regering som utsetts med parlamentariska metoder, vilket var i högsta grad kontroversiellt inom socialistinternationalen.

 

I egenskap av statsminister uträttade inte Branting några stordåd, dels därför att han ledde minoritetsregeringar, dels därför att han använde regeringsmaktens auktoritet på den internationella arenan och där blev en av arkitekterna bakom bildandet av Nationernas Förbund, för vilket han fick Nobels fredspris 1921.

 

5. Karl Staaff (1905–1906, 1911–1914)
Advokaten och liberalen Karl Staaff spelade en central roll i Karlstad 1905, då en fredlig upplösning av unionen med Norge förhandlades fram. Han vann sådan respekt att kungen inte kunde blockera honom som statsminister, även om han var den förste etablerade politiker som stred för demokrati, parlamentarism och allmän rösträtt. När han, väl inne i maktens boning, inte övergav sin radikalism, resulterade det i en grov smutskastningskampanj mot honom. Även om Staaffs förslag till allmän rösträtt föll, är han en av de främsta inspiratörerna bakom Sveriges demokratisering.

 

Staaffs nedrustning av försvarsmakten provocerade Gustav V i så hög grad att kungen höll borggårdstalet och där gick till angrepp på sin egen regering. Karl Staaff avgick, men kungens handlande innebar i praktiken att parlamentarismens genombrott påskyndades.

 

6. Olof Palme (1969–1976, 1982–1986)
På 1970-talet bröts samförståndspolitiken, och Olof Palme radikaliserade socialdemokratin. Omfattande regleringar av arbetsmarknaden, snabbare stegring av skattetrycket än omvärlden och förslag om löntagarfonder som successivt skulle socialisera svenskt näringsliv resulterade i en stark ideologisk strid med de borgerliga partierna. Palme sökte konfrontation och trivdes i hårda debatter där värderingar ställdes på sin spets.

 

Det gjorde Olof Palme till en världsberömd politiker som hade ett annat budskap än de då dominerande militära blocken i det kalla kriget. Men det innebar också att Palme förlorade makten på hemmaplan. Ett över 40 år långt maktinnehav bröts. När Palme kom tillbaka som statsminister infördes löntagarfonder, men utan entusiasm. Opinionen var inte längre lika radikal som på 70-talet. Partiets politiska inriktning var oklar, när Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm.

 

7. Thorbjörn Fälldin (1976–1978, 1979–1982)
När socialdemokratin radikaliserades, var det en bonde från Ångermanland som stod i ledningen för det borgerliga värnet för frihet och äganderätt. Under 15 år dominerade Thorbjörn Fälldin och Olof Palme den politiska scenen. De borgerliga hade för en gångs skull en självklar statsministerkandidat, som fångade opinionens oro för centralism och socialism. Det resulterade i en historisk seger i valet 1976 – och förnyat förtroende 1979.

 

Efteråt har de ekonomiska kriserna dominerat bilden av Fälldins regeringar, men bytet av regering innebar trendbrott på flera plan. Socialdemokratin kunde inte dominera samhällsdebatten på samma sätt som tidigare. Med Fälldin var det, för första gången under efterkrigstiden, inte längre självklart att statlig expansion var det självklara svaret på alla problem.

 

8. Tage Erlander (1946–1969)
I egenskap av en av världens mest långvariga regeringschefer, 23 år som statsminister, kan inte Tage Erlander utelämnas. Även om han stod för kontinuitet och trygghet i en tid av hög tillväxt och utan allvarligare kriser, är det en prestation att behålla makten så länge. Han förvaltade arvet efter Per Albin Hansson, men lade också grunden för en ny offentlig expansionsvåg genom ATP och de socialförsäkringar som följde.

 

9. Gustaf Boström (1891–1900, 1902–1905)
Godsägaren Gustaf Boström, som inte hade någon akademisk utbildning och ingen traditionell ämbetsmannakarriär, var en man som kung Oscar II tvekade att utse till statsminister, även om han, som ledare för det nya lantmannapartiet, var en framträdande riksdagsman. När Boström väl utsetts visade han sig vara en energisk konfliktlösare som lyckades nå uppgörelser i en lång rad politiska tvister. Boström överbryggade motsättningar mellan frihandlare och protektionister. Försvaret och skattesystemet moderniserades. Den åldrige kungen blev så beroende av Boström att det sägs att han hotade att abdikera om Boström avgick.

 

10. Robert Themptander (1884–1888)
Genom hårdnackat försvar av frihandeln orsakade Robert Themptander Sveriges första politiska valrörelse 1887, i vilken regeringssidan segrade. Themtander var De Geers arvtagare och försvarade de liberala reformerna mot en allt starkare protektionistisk och interventionistisk opinion. Han föll på valtekniskt slarv utanför hans egen kontroll, när en riksdagslista som givit 22 mandat till frihandlare diskvalificerades.



Tillbaka