Erik Gustaf Boström (1842–1907)
Godsägare och riksdagsman 1876-1907 (AK/FK).

Statsminister:
10 juli 1891 - 12 september 1900 och 5 juli 1902 - 13 april 1905.

Politisk tendens:
Nya lantmannapartiet 1888-91 (dessförinnan centern 1876-82, nya centern 1883-87 och efter övergång till första kammaren protektionistiska majoritetspartiet 1894-1907)

Kuriosa:
Var så högaktad av Oscar II att denne hotade med att abdikera om inte Boström stannade som statsminister.

Karriär:
Övertog 21 år gammal fideikommisset Östanå i Uppland efter sin fars död. Invaldes 1875 i andra kammaren, där han, fastän lantbrukare, i början tillhörde tjänstemannapartiet centern. Under tullstriden var han ivrig protektionist. När lantmannapartiet 1888 splittrades, blev han en av de ledande inom det tullvänliga nya lantmannapartiet.

Han hade kunnat bli statsminister tidigare, om han inte saknat akademisk utbildning och ämbetsmannakarriär. Många var till en början oroliga för en så oskolad statsminister som Boström, utan erfarenheter av statens affärer och juridiken. Därtill en hårdför partiman i riksdagen.

Som statsminister visade han dock en oväntad moderation inte minst i tullfrågan och lyckades genom handlingskraft och skickliga kompromisser få till stånd samlande lösningar på en rad samhällsproblem. Detta kom att kallas "Boströms rikspolitik". Han genomdrev 1892 års härordning och lade grunden till 1901 års försvarsreform, varigenom indelningsverket avskaffades och Sverige fick en tidsenlig värnpliktsarmé. Bland andra projekt som Boström förde i hamn kan nämnas Bodens fästning och järnvägen Gällivare–Riksgränsen. Mindre framgångsrik var han i sina försök att lösa frågorna om socialförsäkring och allmän rösträtt.

Unionsfrågan med Norge blev allt hetare under 1890-talet. Boström drev en hård linje mot norrmännens anspråk på att få svara för sin egen utrikespolitik. Under en konflikt 1895 om rätten att etablera konsulat kunde en brytning mellan länderna inträffat, men Sveriges militära och diplomatiska övertag var ännu så uppenbart att norrmännen slog till reträtt. 1899 uppstod en konflikt mellan Boström och Oskar II, då kungen utan att rådgöra med statsministern godkänt norrmännens krav på att slopa unionsmärket i den norska flaggan. Boström menade att kungen skapat ett farligt prejudikat som skulle stärka norrmännens självständighetssträvan. Hans ilska var så stor att han omedelbart ville avgå. Det skapade stor oro i kungahuset. Den åldrade monarken lade sig sjuk och talade om abdikation. En rad inflytelserika personer övertalade Boström att stanna, bland dem drottning Sophia, kronprins Gustaf, riksmarskalken von Essen och flera statsråd.

Förmodligen var det utrikesministerns, den "storsvenske" Ludvig Douglas, instämde med att Boström borde avgå som fick honom att stanna kvar. Om han avgick skulle den storsvenska falangen skapa en än allvarligare kris. Boström stannade kvar för att ironiskt nog genomdriva det beslut han egentligen var emot. De konservativa förde upp flaggfrågan i valet till andra kammaren hösten 1899 men lyckades inte få opinionen med sig. Kungens beslut om en ren Norsk flagga kunde verkställas, men först sedan utrikesminister Douglas avgått. När flaggkrisen ridits ut avgick Boström av hälsoskäl, han kände sig utarbetad.

Men det dröjde inte länge förrän kungen bad honom komma tillbaka, även om det ur parlamentarisk synpunkt hade varit mer rent spel att kalla majoritetspartiets ledare Christian Lundeberg. Men Oscar II föredrog Boström, som väckte stor uppmärksamhet då han bytte ut nästan hela regeringen med nya ansikten. Trots kritik från höger valde han män från moderatliberalt håll. Men istället för att, som han tänkt, ta itu med rösträttsfrågan kom unionen åter att bli hetast på dagordningen. Norrmännen fortsatte driva på för unionsupplösning och självständighet. I unionsfrågan fanns ingen enhetlig linje i ministären och Boström ådrog sig norrmännens misstroende. Han avgick och blev universitetskansler under sina sista år.

Hos sin samtid åtnjöt Boström stort anseende som samlande nationell gestalt, jämförbar med Per Albin Hansson på 1940-talet.

Familj:
Född 11 februari 1842 i Stockholm som son till lagmannen Eric Boström och Elisabeth (f Fredenheim).
Gift 1871 med Carolina "Lina" (f Almqvist). Sex döttrar och en son.
Död 21 februari 1907 i Stockholm.
 
Tillbaka
 
2000-08-07 / DE