Statsminister:
14 april - 2 augusti 1905.

Politisk tendens:
Obunden.

Kuriosa:
En av bara två statsminister som inte varit riksdagsledamot, så blev han 109 dagar på posten.

Karriär:
Avlade 1873 hovrättsexamen i Uppsala. Blev fiskal och assessor i Svea hovrätt. Utnämndes 1896 till expeditionschef i justitiedepartementet och två år senare till justitieråd. Som duglig ämbetsman men politiskt oerfaren kallades han som konsultativt statsråd i Boströms andra ministär 1902-05 och blev efter dennes avgång till allmän förvåning statsminister.

Unionskrisen med Norge hade spetsats till 1905 när Bodström tvingats avgå och norrmännen bildat samlingsregering för att ge eftertryck åt självständighetskraven. Kungen vände sig först till moderata politiker som Hugo Tamm, men inte till ledande partimän i riksdagen. Till slut kallades Ramstedt som ledare för en svag expeditionsregering mitt i en svår nationell kris.

När Oscar II vägrade godkänna norska stortingets förslag till eget konsulatväsende avgick den norska samlingsregeringen. Regeringen vägrades dock avsked med motiveringen att kungen inte nu kunde bilda ny norsk regering. Det tog stortinget som intäkt för att svenska kungamakten trätt ur funktion i Norge. Den 7 juni bröt Norge sig ur unionen genom att stortinget uppdrog till den avgående samlingsregeringen att utöva den åt konungen givna regerigsmyndigheten.

Ramstedt ville i detta läge, i likhet med kungahuset, utan vidare acceptera faktum. Men han felbedömde opinionen. Riksdagen riktade hård kritik mot regeringen och förkastade Ramstedts proposition om unionsupplösning. Sveriges rätt och heder stod på spel. Ett klart misstroendevotum hade riktats mot regeringen och Ramstedt avgick. Han återgick till ämbetsbanan och slutade sin karriär som överståthållare i Stockholm 1912–20.

Familj:
Född i Stockholm 7 november 1862. Föräldrar var klädesfabrikören Reinhold Ramstedt och Maria Sofia Julia Victoria (f Haeggström).
Gift 1878 med Henrika Charlotta (f Torén).
Död 1935.
 
Tillbaka
 
2000-08-09 / DE