Carl Swartz (18581926)
Fabrikör, statsråd och riksdagsman 190026 (FK).

Statsminister:
30 mars - 19 oktober 1917.

Politisk tendens:
Moderat högerman.

Kuriosa:
Statsministern som lyckades avvärja svåra kravaller i ryska februarirevolutionens efterföljd.

Karriär:
Studier vid universiteten i Bonn och Uppsala med jur prelex 1880. Därefter tobaksfabrikör i familjeföretaget Petter Swartz i Norrköping fram till 1913. Styrelseordförande i bl a Sveriges privata centralbank 1912-17. Blev 1917 universitetskansler.

Han genomförde som finansminister 1906-11 en rad reformer, bl a enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt som båda gjordes progressiva. Vid sammanslagningen av första kammarens högergrupper blev Swartz medlem av förtroenderådet i det nybildade nationella partiet (1912).

Han blev under första världskriget en nyckelperson i riksdagen i sin egenskap som ordförande i statsutskottet 191517. När regeringen Hammarskjöld, som haft en ämbetsmannakaraktär, föll på grund av yttre tryck och inre splittring kallade Gustav V den i riksdagen partipolitiskt förankrade högermannen Carl Swartz som statsminister. Det var en uppgift han åtog sig mer av plikt än personlig önskan. Regeringens främsta uppgift var att utöva en lugnande inverkan på borgerskapet eftersom det rådde stor oro inför 1:a maj 1917, då rykten cirkulerade om att februarirevolutionen i Ryssland skulle sprida sig till Stockholm.

Swartz betraktades allmänt som en hygglig och resonabel högerman, till typ och stil en gammaldags och omtänksam brukspatron. Han förbjöd borgerliga skyddsagarden i utbyte mot att socialdemokraterna åtog sig att svara för ordningens upprätthållande under 1:a maj-demonstrationerna. Utan denna politiska smidighet hade konfrontationerna kunnat eskalera under maj och fört landet in i en riktigt allvarlig inrikespolitisk kris.

Missnöjet bottnade i att vanligt folk levde på gränsen till svält. Det var mer hungerkravaller än politiska krav på rösträtt som låg bakom oroligheterna. När potatisen började skördas på försommaren lugnade stämningarna ner sig. Swartz förde också snabbt förhandlingarna iland med ententen, främst Storbritannien, om importen västerifrån. Det som Hammarskjöld förhindrat.

Socialdemokraterna använde hungerkravallerna till att sätta press på högerregeringen med krav på allmän rösträtt, framförallt  kvinnlig rösträtt och borttagande av den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet. Regeringen var dock splittrad. Vänsterfalangens ledare, civilministern Oscar von Sydow och finansminister Conrad Carleson, ville gå socialdemokrater och liberaler till mötes. De hotade att avgå om Swartz gav efter för utrikesminister Arvid Lindmans krav på vakthållning om status quo. Finansministern backades också upp av näringslivet som ville ha slut på tjafset. Statsministern var villrådig och kände sig pressad av motsättningarna. Hans lösning blev att invänta höstens val. Därmed blev han historisk: den förste ledande högerman som erkände den parlamentariska principen att folket - inte kungen - ska utse regering.

Gustav V försökte i det längsta att undvika ett genombrott för parlamentarismen, men hans vilja att låta Carl Swartz fortsätta trots vänsterpartiernas valframgång i valet 1917 undergrävdes av att Swartz' son drogs in i en skandal kring svarthandel i strid med rådande ransoneringar. 

Carl Swartz var även en framstående kommunalman och en frikostig donator.

Familj:
Född 5 juni 1858 i Norrköping av fabrikör Erik Swartz och Elisabeth (f Forsgren). Gift 1886 med Dagmar (f Lundström). Tre barn.
Död 6 november 1926 i Stockholm.
 
Tillbaka
 
2000-07-01 / DE