Louis De Geer d y (18541935)
Friherre, ämbetsman och riksdagsman 1901-14 (FK).

Statsminister:
27 oktober 1920 - 23 februari 1921.

Politisk tendens:
Obunden liberal (lämnade liberala samlingspartiet 1914)

Kuriosa:
Son till Sveriges förste statsminister Louis De Geer. Sparkad av sina egna ministrar.

Karriär:
Juridisk utbildning vid Uppsala universitet och blev därefter genom tjänstgöring i riksdagsutskott, statliga kommittéer och i finansdepartementet väl insatt i politiska frågor. Han var ledamot av första kammaren som representant för Kristianstads län 190114 och landshövding i samma län 190523.

De Geer var moderat liberal, tillhörde i första kammaren minoritetspartiet och inträdde i Liberala samlingspartiets förstakammargrupp vid dess bildande 1912. I unionsfrågan reagerade han bestämt mot alla planer på att upprätthålla unionen mot norrmännens vilja. I rösträttsfrågan anslöt han sig till den liberala partilinjen och kravet på majoritetsval. Men han var en tydlig försvarsvän, till skillnad från partiledaren Karl Staaff. Denna hållning gjorde att han var påtänkt som statsminister både vid Norges självständighetsförklaring 1905 och efter borgargårdskrisen i februari 1914 då Staaff avgått. Så blev det inte och han blev inte heller återvald till riksdagen i höstvalet 1914 då han lämat partiet och blivit vilde.

Under de närmaste åren därefter var han bl a ordförande i den kommitté vars förslag lade grunden till åttatimmarsdagen 1919 och hade därigenom stärkt banden till socialdemokratin.

När Hjalmar Branting förberedde för att avgå som statsminister efter valförlusten 1921 manövrerade han för att blockera en högerregering med Ernst Trygger. Gustav V övertalades att inte konsultera partiledarna och inte uppdra åt någon av dem att pröva förutsättningarna för en partipolitisk regering. I parlamentarismens första kris var det ironiskt nog högerledarna som krävde att dess principer efterföljdes och socialdemokraterna som aktivt motverkade detta. Liberalerna anklagade socialdemokraterna för att ha svikit parlamentarismen.

Kungen kallade godsägaren och landshövdingen De Geer som statsminister i en ämbetsmannaministär som bestod av liberala och måttfullt konservativa ministrar. Deras uppdrag sträckte sig intill nästa års riksdagsval, det första med allmän rösträtt. I det tidiga 1900-talet var Louis De Geer allt det en politiker skulle vara - förmögen, av fin familj och hög ämbetsman i staten. Hans far hade genomfört representationsreformen 1865, nu skulle han överlämna regeringsmakten till partierna efter det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt.

De Geer var dock av en tillbakadragen och föga handlingskraftig karaktär. Därtill kände sig varken höger eller vänster bundna att stötta hans regering - tvärtom. Båda ville kunna utmåla regeringen som fiende inför kommande valrörelse. När finansminister Henric Tamm föreslog höjd kaffetull, något som socialdemokraterna redan förberett i kanslihuset innan de avgick, drog en häftig proteststorm över landet. Tamm ställde kabinettfråga och föll. Både höger och vänster röstade mot i riksdagen. Tre dagar senare följdes han till allmänhetens förvåning av statsminister De Geer. Bakom kulisserna hade resten av regeringen gjort myteri mot sin chef för hans oförmåga att leda regeringen. De hade samfällt skrivit sina avskedsansökningar och bett kungen välja mellan dem och statsministern.

Familj:
Född i Kristianstad 27 november 1854 av friherre Louis och Caroline (f Wachtmeister).
Gift med grosshandlardottern Magdalena (f Sörensen) 1883. De fick fem barn.
Död 25 februari 1935 i Kviinge.
 
Tillbaka
 
2001-01-12 / DE