Per Albin Hansson (1885-1946)
Partiledare, statsråd och riksdagsman 1918-46.
 
Statsminister:
24 september 1932 - 19 juni 1936 och 28 september 1936 - 6 oktober 1946.

Politisk tendens:
Arbetarepartiet Socialdemokraternas ordförande.

Kuriosa:
Förste yrkespolitikern på statsministerposten.

Karriär:
Per Albin Hansson växte upp i proletär stadsmiljö i Malmö. Efter genomgången fyraårig folkskola arbetade han från tolvårsåldern som springpojke, senare bodbiträde i Kooperativa föreningen Pan. Blev medlem i nykterhetsorden Verdandi omkring 1901. Även om han var aktiv här bara en kort period var han nykterist ännu tio år senare då han i strid med Branting röstade för att krav på totalförbud mot alkohol skulle skrivas in i partiprogrammet. Gled 1902 över i ungsocialistiska klubben i Malmö och våren 1903 gick han över till det nystartade socialdemokratiska ungdomsförbundet. 1904 blev Hansson expeditör på Arbetet. 1905 blev han ungdomsförbundets förste funktionär och redaktör för tidningen Fram med säte i Malmö. Då 20 år gammal inleddes hans anställning i rörelsen, i vars tjänst han sedan skulle bli livet ut. Han var parallellt med anställningen ledamot av förbundets centralstyrelse 190312 och ordförande 190809. När Zäta Höglund kuppat bort Hansson som ordförande blev han anställd i partiets tidning Social-Demokraten i Stockholm 1910. Trots förlusten satt han inte bara kvar i partistyrelsen, som han kom in i 1908 så som ordförande för ungdomsförbundet, utan blev också 1911 ledamot i partiets mäktiga verkställande utskott. Dessutom chefredaktör för Social-Demokraten 1917-23.

Efter det att Hansson medverkat till att efter flera års uppslitande interna strider tvinga den mer revolutionärt lagda partivänstern, med Zäta Höglund i spetsen, att lämna socialdemokratin i februari 1917, bedrev han själv radikal agitation i efterföljd på februarirevolutionen och tsarens abdikation i Ryssland. Partiordförande Hjalmar Branting fick gjuta olja på vågorna och avstyra upptrappning av motsättningarna, för att istället sätta sin lit till riksdagsvalet i september 1917. I det valet skulle den nu 32-årige Hansson bli riksdagsman. Och socialdemokraterna för första gången kunna träda in i regeringen, under ledning av liberalen Nils Edén.

Det hindrade inte Per Albin från att fortsätta kritisera regeringen för att inte vara tillräckligt radikal. Han krävde att republik skulle införas. När regeringen Edén infört allmän och lika rösträtt ökade krypskyttet mot regeringen och till slut tvingade den yngre högljudda generationen med Per Albin i spetsen fram regeringskris. Därmed kunde den första demokratiska socialdemokratiska regeringen tillträda med Branting som statsminister.

Till mångas förfäran, inklusive Gustav V, utsågs Per Albin Hansson till krigsminister, trots att han under 1910-talet profilerat sig som antimilitärist. Under Brantings tre ministärer mellan 1920-26 genomförde han också nedrustning i syfte att frigöra statliga resurser för sociala reformer. Vid Brantings död 1925, och den självklare efterträdaren Fredrik Thorsson låg svårt sjuk, blev Per Albin av partistyrelsen utsedd till dess ordförande. Hans ställning var dock omstridd. Därför utsågs Rikard Sandler till statsminister. Först 1927 blev Hansson vald till riksdagsgruppens ordförande och 1928 kongressvald partiordförande.

Han tillträdde som partiledare i ett skede av stark ekonomisk tillväxt vilket gynnade de borgerliga. Samtidigt hade luften gått ur partiet då man vunnit den långa segdragna striden om allmän rösträtt. Per Albins första val som partiledare blev en stor förlust. Partiets program, som 1920 reviderats i mer marxistisk riktning, lockade inte väljarna. Efterhand lyckades Per Albin under begreppet "folkhemmet", som han lånat av högern, samla partiet till en mer reformistisk, nationell och samförståndsinriktad politik. Han erhöll ett ökat väljarstöd och efter valet 1932 fick han i uppdrag att bilda en rent socialdemokratisk regering, dock utan egen majoritet. Därmed inledde socialdemokratin sitt 44 år långa regeringsinnehav - med ett kort avbrott sommaren 1936.

Genom en krisuppgörelse, i dagligt tal kallad "kohandeln", med Bondeförbundet 1933, då han accepterade en borgerlig jordbrukspolitik med tullar och korporativism, fick han ett starkare parlamentariskt underlag. Hansson valde dock att på försommaren 1936, tre månader före valet, gå i opposition formellt på grund av att riksdagens borgerliga majoritet krävt för stor militär upprustning.

Efter valet 1936 bildade Hansson koalitionsregering med bondeförbundet och lät bondeförbundaren Janne Nilsson i Hörby bli försvarsminister och ansvarig för den upprustning som världsläget krävde. I övrigt inledde han en mer aktiv socialpolitik i syfte att söka "förverkliga drömmen om det goda folkhemmet". Han framförde paroller om samförstånd över klassgränserna i enkel naturlig språkdräkt.

Hanssons statsmannakonst ställdes på allvarliga prov under andra världskriget, vars utbrott ledde till borgfred och, i skuggan av Sovjetunionens anfall på Finland, att en samlingsregering bildades i december 1939. Denna inriktade sig på att bevara fred och självständighet och att förhindra att Sverige förvandlades till krigsskådeplats. Under kriget framstod han som en samlande gestalt och var starkt bidragande till att Sverige med bevarad frihet undkom krigets härjningar.

Han önskade fortsatt, helst permanent, samlingsregering för att kunna lösa de förväntade svåra efterkrigsproblemen men fick inte stöd för dessa tankegångar inom partiet, inte heller för sina propåer om att stryka kravet på republik i partiprogrammet. Strax efter det att samlingsregeringen avlösts av en ren socialdemokratisk ministär fick han en massiv hjärtattack den 6 oktober 1946 på väg hem.

Per Albin Hansson förvandlades från en ung rebell till landsfader. Han var en utpräglad maktmänniska som lyckades manövrera ut sina mer intellektuella konkurrenter om partiledarposten, för att sedan vinna över de borgerliga och därmed nå statsministerposten. Genom folkhemmet hittade han sin roll som förespråkare för nationell gemenskap och sammanhållning istället för klasskamp. Denna strategi gjorde att han under andra världskrigets faror lyfte sig över partierna och de vardagliga grälen. Han behöll sina enklare vanor, åkte spårvagn och uppträdde på 50-årsdagen i morgonrock. Han umgicks sällan privat med sina politiska kolleger, utan fördrog långa kvällar med kortspel och grogg under vilka politik var ett förbjudet samtalsämne.

Familj:
Föddes i Fosie utanför Malmö 28 oktober 1885 av muraren Carl och pigan Kjersti (född Persdotter). Sambo 1906-18 och från 1926 med Sigrid Vestdahl, mor till hans barn Anna Lisa och Per Gunnar. Gift (borgerligt) 191826 med Elisabeth "Lisa" (född Fryckberg, gift Norlén), mor till hans barn Elsa Brita och Karin.
Död 6 oktober 1946 efter hjärtinfarkt under färd till hemmet i Ålsten.

Tillbaka
 
2000-08-03 / Dick Erixon