Tage Erlander (1901–85)
Politiker, partiledare, statsråd och riksdagsman 1932-73 (AK).

Statsminister: 11 oktober 1946 - 14 oktober 1969. Politisk tendens: Arbetarepartiet Socialdemokraternas ordförande. Kuriosa: Världsunik med sina 23 år i sträck som regeringschef i ett demokratiskt land. Karriär: Blev fil kand i Lund och anställd vid Svensk Uppslagsbok i Malmö 1928. Efter att ha varit mycket aktiv i studentpolitiken och ingick i en grupp av radikala studenter, invaldes han 1930 i Lunds stadsfullmäktige, 1932 i riksdagen som representant för fyrstadskretsen. 1937 blev han sakkunnig i Socialdepartementet och 1938 till statssekreterare. 1944 utsågs han till konsultativt statsråd i samlingsregeringen. Året därpå blev han ecklesiastikminister i den socialdemkratiska regeringen. Och efter Hanssons plötsliga död i oktober 1946 valdes han, till egen och många andras stora överraskning, till ny partiledare och utsågs till statsminister. Han ansågs som effektiv representant för socialdemokratins tredje generation, reforminriktad, samarbetskapabel och ideologiskt lagd. I hela 23 år, fram till oktober 1969, förblev han både partiledare och statsminister. Det är rekord i demokratier av västerländsk typ. Som partiledare kombinerade han utåtriktad agitatorisk kraft med stor lyhördhet inför stämningar inom socialdemokratin. Valrörelsen 1948, föregången av en hård debatt om vanstyre i landet, blev hans elddop. Folkpartiet under Bertil Ohlin gjorde visserligen ett sensationellt gott val, men valet framstod ändå som en halv seger för Erlander som kunde sitta kvar.  I början av sin långa partiledartid hade han ofta varit föremål för frän kritik från politiska motståndare och i någon mån också i mycket hans egen läromästare i politiken. Vid hans sista val som partiledare, andrakammarvalet 1968, var situationen en annan och socialdemokratin fick över 50% av rösterna. Den koalitionsregering mellan socialdemokraterna och bondeförbundet som verkade under åren 1951–57 och som var baserad på ett klart flertal i riksdagen, hade Erlander aktivt arbetat för. Samarbetet mellan honom och Gunnar Hedlund var påfallande gott. Han myntade på 60-talet uttrycket "det starka samhället" och såg det som något värdefullt och i sig nödvändigt att den offentliga sektorn successivt expanderade. I takt med att människor får det bättre ökar också, inskärpte han, deras krav på insatser från samhället. Något direkt förstatligande av näringslivet förordades inte. Han var en skicklig polemiker samtidigt som han hade stor humor och också förmåga att samarbeta med motståndare. Han var okonventionell och påfallande anspråkslös i sitt uppträdande, samtidigt som han var mycket mån både om det egna partiets och den egna regeringens maktställning. Efter sin avgång som statsminister bodde han med frun i ett hus i Bommersvik som partiet låtit uppföra som en hedersbostad åt paret. Familj: Född 13 juni 1901 i Ransäter, Värmland. Fadern var folkskolläraren Erik Erlander och modern Alma (f Nilsson). Gift 1930 med Aina (f Andersson). Två barn. Död 21 juni 1985 i Stockholm.

Tillbaka

2000-01-16 / Dick Erixon