Olof Palme (1927-1986)
Politiker, partiledare, statsråd och riksdagsman 1958–86.

Statsminister:
14 oktober 1969 - 8 oktober 1976 och 8 oktober 1982 - 28 februari 1986.

Politisk tendens:
Arbetarepartiet Socialdemokraternas ordförande.

Snabbfakta:
Ende statsminister som mördats.

Karriär: :
Under sina juridikstudier i Stockholm skrev han in sig i den socialdemokratiska studentklubben. 1951 blev han jur kand och 1952–53 var han ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Tämligen omgående efter sin studentpolitikertid anställdes han som statsminister Tage Erlanders sekreterare. 1963 blev han konsultativt statsråd, 1965 kommunikationsminister och 1967 utbildningsminister. I september 1969 valdes till partiordförande efter Erlander och i oktober utsågs han av riksdagen till statsminister.

Under Palmes första statsministerperiod skedde en radikalisering av socialdemokraternas inrikespolitiska ambition kring filosofin "det starka samhället". Flera reformer genomfördes på arbetsrättens område, där ägarnas makt över företagen minskade och de centrala fackliga organisationerna gavs genom lagstiftning en för västerlänska förhållanden unikt stark position.

Svårigheterna att föra en radikal reformpolitik ökade dock under 1970-talet, då den kraftiga ekonomiska tillväxten mattades av. Två inrikespolitiska frågor blev särskilt besvärliga för Olof Palme. Den ena var kärnkraftsfrågan, som markerade en ny dimension i svensk politik – den gröna – och som dessutom splittrade det egna partiet. Den andra frågan gällde löntagarfonderna som skärpte motsättningarna till de borgerliga partierna. Socialdemokratins socialiseringsambitioner blev tydliga på ett sätt som inte skett sedan 1910-talet.

Den sämre ekonomin, radikaliseringen och kärnkraftsfrågan fällde Palme i valet 1976 och den första borgerliga regeringen på 44 år kunde bildas. Under tiden som oppositionsledare 1976–82 ägnade Palme stort engagemang i internationell politik, bland annat som FN-medlare i striderna mellan Irak och Iran. Polemik uppstod ofta inom Sverige kring hans utrikespolitik, som anklagades för att vara unfallande mot Sovjetunionen.

Efter ännu en valförlust 1979 lyckades Palme återkomma som statsminister efter valseger 1982. Reformtiden var nu över och det gällde att försöka rädda välfärdssystemen. Han sköts ihjäl i februari 1986 på Sveavägen i Stockholm. Mördare och motiv ännu okända.

Han var en äkta agitator som genererade starka känslor, samtidigt mån om att hålla partiet samlat. Han vara personlig men samtidigt svårnåbar. Relationerna till politiska motståndare som Thorbjörn Fälldin var dåliga och debatterna med dem blev hätska. "Under hela sitt liv förblev Palme kontroversiell, intensivt beundrad av många och hårt kritiserad av andra", skriver professor Olof Ruin i Nationalencyklopedin.

Familj:
Född 30 januari 1927 i Svea artelleriregementets församling, Stockholm. Son till direktör Gunnar Palme och Elisabeth (f von Knieriem).
Gift 1949 och från 1956 med Lisbeth (f Beck-Friis). Tre barn.
Död 28 februari 1986 i Stockholm.
 
Tillbaka
 
2000-01-16 / DE