. Louis De Geer - förebild för ämbetet

Statsministerämbetets tillkomst

Efter statskuppen 1809 antogs en ny grundlag med influenser av Montesquieus maktdelningslära. I USA hade den resulterat i tre separata maktcentra (presidenten, kongressen och högsta domstolen), men i Sverige kom maktbalansen mellan kung och riksdag att stå i fokus.

Regeringen var underställd kungen och hade en starkt byråkratisk prägel, som det heter i Kihlbergs Den svenska ministären (1922). Statsrådet bestod av ledamöter ur statsförvaltningen och vars enda uppgift var att ge råd till kungen. Författningen blockerade i praktiken ett aktivt statsråd. Syftet var att stärka kungamakten och förhindra parlamentarism. Kungen utsåg enväldigt sina statsråd.

Arbetsformerna blev så otympliga att en departementsreform genomfördes 1840, då exempelvis justitiestatsministern inte längre måste hämtas bland domarna i Högsta domstolen. Även om röster redan nu höjdes för en regeringschef, fortsatte de två "excellenserna" – justitiestatsministern och utrikesstatsministern – att var jämbördiga som statsrådets främsta ledamöter. Någon chef i regeringen vid sidan av kungen själv, inrättades inte.

Under kronprins Karl:s regentskap, då fadern Oscar I låg sjuk, tillträdde Louis De Geer som justitiestatsminister 1858. Under hans handfasta ledning blev justitiestatsministern i praktiken regeringens chef.

Inför övergången från ståndsriksdagen till tvåkammarriksdag på 1860-talet talade greve Henning Hamilton, som i grunden var emot representationsreformen, för att en konseljpresident skulle införas som regeringschef. Han ville undvika ett regerande parlament och menade att ett parlamentariskt styrelseskick var en ofrånkomlig följd av tvåkammarriksdagen. Därför borde regeringen stärkas med en chef, menade han. Men så blev det inte vid denna tidpunkt.

Efter De Geers avgång 1870 hotade regeringen att falla sönder då ministrarna agerade var för sig, och allt oftare i strid med varandra. Behovet av en formell ledning av regeringen blev påträngande.

Godsägaren Pehr von Ehrenheim, som snart skulle ge upphov till ”Ehrenheimska partiet”, motionerade 1871 om en grundlagsändring i syfte att införa en statsminister som regeringens chef. Karl XV lär enligt pressreferat ha yttrat: ”Jasså, ni vill här i landet som i Japan hava en mikado och en taikun”.

Tankegången överensstämde med det konservativa kritiken som menade att ett statsministerämbete skulle reducera monarken till en dekorativ portalfigur utan verkligt inflytande. Eftersom kungen förmodades vara emot reformen röstades förslaget om statsminister ned i riksdagen. Flera statsråd argumenterade också emot att de skulle få en chef i regeringen.

Men under de följande åren blev bristen på ledning i regeringen allt mer uppenbar. Efterhand backade alltfler framstående konservativa representanter upp idén. Initiativtagare till det förslag som 1875 låg till grund för införandet av statsministerämbetet i Sverige var bankdirektören AO Wallenberg, grundare av Enskilda Banken och framstående riksdagsman, först i borgarståndet och efter representationsreformen i första kammaren.

Men många konservativa fruktade att statsministerskapet skulle ställa kungen i skuggan och främja en utveckling mot parlamentarism. På den första invändningen svarade Wallenberg att det var värre om kungen blev en skottavla, som han måste bli, om regeringen var svag och han själv måste ställa sig i bräschen för administrationen. Till den senare invändningen upprepade Henning Hamilton att parlamentarism var oundviklig, om man inte istället ville ha ett regerande parlament.

Eftersom både Wallenberg och Hamilton stod bakom reformen var motståndet hopplöst, trots hänvisningen till den aktuella faran för en ministär Posse (stridbar talesman för lantmannapartiet i andra kammaren). Sedan riksdagen fattat sitt beslut gjordes desperata försök att förmå Oscar II att vägra sanktion. Greve Erik Sparre lär till och med i sådant ändamål gjort knäfall.

Louis De Geer, som samma år återinträtt som justitiestatsminister, blev 1876 formellt Sveriges förste regeringschef. Till en början fortsatte han att också vara chef för justitiedepartementet.




2002-04-19 / Dick Erixon