|
 |
|
 |
|
Den finska invandringen Låt oss komma ihåg när man i insändare talar om den finska invandringen till Sverige under 1500- och 1600-talet, att det då var fråga om helt olika kategorier av arbetsfolk som rekvirerades eller flyttades till Sverige från två geografiskt angränsande områden i Finland. De så kallade svedjefinnarna kom, som bekant från Savolax, dvs från öster om Päijänne sjösystem och kallas därför östfinnar. Dessa skogsfinnar var mycket självständiga. De tog inga anställningar hos svenskar, utan sökte sig ut till de milsvida obebygda skogsområdena i mellersta Sverige. De slog sig ned i norra Värmland, finnmarkerna utmed gränsen till östra Norge och i de stora skogarna i Bergslagen. Av deras boplatser i våra trakter kan nämnas Ytterhogdal mot Härjedalens gräns, Naggen i Ramsjö socken, Finnbosättningarna i Hassela, Stormörtsjön i Torps socken, Grundsjön i Borgsjö, Gransjön och Ulvsjön i Stöde med flera. När man talar om dessa svedjefinnar så glömmer man ofta det faktum att det skedde en omfattande invandring långt före svedjefinnarnas kolonisation av skogarna i mellersta Sverige. Under 1530-och 1570-talen invandrade tusentals så kallade västfinnar från Nyland, Tavastland och andra ställen från det inre Finland till huvudsakligen Uppland, kring Uppsala, Enköping, Sigtuna och Mälarens norra strand västerut från Stockholm. Dessa västfinnar som kom från väster om Päijänne och de kallades därför västfinnar, de hade helt andra yrkeskunskaper än sina bröder från Savolax. De var nämligen skickliga hantverkare, byggnadsarbetare, fiskare, jordbruksarbetare, självägande bönder, lägre tjänstemän, bergsmän, gruvarbetare, dagkarlar och tjänstefolk av olika slag. Självfallet gjorde dessa öst- och västfinnar stor nytta i de dåvarande svenska samhället. Gustav Vasa hade särskilt tycke om den finska arbetskraften. Därom vittnar hans flitiga brevväxling med sina fogdar i Finland. Han uppmanar bland annat fogden Jöns Västgöte att skaffa.'Thet mestha arbetiis folk thee kunna åstadh komma". Vidare skriver han år 1543 till en av sina fogdar: "att tu schaffer oss till thet mindzste trettihe Legedrenger och Legepiger ther aff Åbo Län, Latendis thom och sä komma öffer medt fösta öpit watnet". Ett ytterligare bevis för hur eftertraktade finnarna var under denna tid är ett brev från befallningsmannen på Kronobergs slott Nils Birgersson 1553 där han klagar sin nöd till konungen: "här är icke sådana folck udi thenne landzen ath man kunde bruka them til nogot gagn eller läre: ville Edhers Nåde verdis för Gudz skuld atl tillalha mig 10 eller 15 finnar hiit, jag kunde iliem bruka till fiske, til tegelladuni, till allehanda thet gagn är". Det är givetvis befängt att tala om flykt och flyktingar när det gäller invandringen från Finland under denna tid. Gustav Vasa kallar detta för l folkflyttning inom riket, enligt min mening fråga om invandring med undantag för hertig Karls tvångsåtgärder år 1580. J A Ulvinen, Utdrag ur Sundsvalls Tidning 19930315 |
Uppdaterad 2006-03-14