Detta är en hyllning till en mycket speciell vän till mig: Emma, en underbar labradordam som var min vän och följeslagare i nästan tolv år. Det är flera år sedan hon gick bort och hon har numera fått en efterträdare i dvärgschnauzern Signe, men jag kommer alltid att minnas henne och hon har alltid en plats i mitt hjärta. |
|
Emma älskade människor - särskilt "mormorsrasen", äldre damer i
ljusa kappor. Även om hon hälsade på ett mer väluppfostrat sätt som grånosad gammal dam än när hon var ung, ville hon alltid säga ett lyckligt, svansviftande hundhej till alla hon, utan undantag. mötte. När det gällde andra hundar blev hon dock en smula rasistisk med åren; hon tyckte om stora hundar, särskilt andra retrievers (för att inte tala om andra labbar), men mindre hundar, storlek corgi och nedåt i allmänhet och taxar i synnerhet, kunde hon definitivt klara sig utan - och det talade hon irriterat om för dem.
Labbar är rent generellt en mycket hungrig ras, så Emma tyckte om i stort sett allt som med hundmått mätt gick att äta (vilket inte alltid föll oss trista människor i smaken) och hon var särskilt förtjust i druvor och clementiner. Glass, alla sorters människogodis och mjukost var också väldigt trevligt. Hennes egen hundmat fick duga - men jag tror att hon helst skulle ha ätit vår mat om hon fått välja... |
|
|
Som valp var Emma alldeles underbar - och alldeles vild, full av valpigt
bus och med sylvassa tänder som hon brukade vässa på mig.
Av någon (och för Emma helt obegriplig) anledning var jag inte särskilt förtjust i att bli använd som tuggleksak, så jag uppskattade det inte alltid
när Emma var på lek- humör - men det brydde hon sig som synes inte
särskilt mycket om.
Så småningom växte Emma upp och lugnade sig en smula (något som brukar ta mellan fem år och en livstid för en labbe) och blev till slut en ganska lugn, äldre dam med en alldeles grå nos och gråsprängda tassar. Men även om näsan var grå var hon fortfarande ung innerst inne, och kunde bli alldeles valpvild när hon blev riktigt glad. |
|
Emma älskade vatten, labrador som hon var. Hon kunde hitta vatten
varsomhelst, närsomhelst; om hon försvann som ett skållat
troll när vi var ute på skogspromenad var det bara
att leta i närmaste vattendrag efter en blöt, smutsig och lycklig hund.
Men hon ville välja vatten själv; att bli duschad var något
hon avskydde innerligt (och duschad blev hon, eftersom hon ofta tog med sig hela pölen tillbaka n&aum;r hon hade badat). Efter en dusch kunde hon vara riktigt grinig i nästan en hel kvart... eller tills hon fick något litet att tugga på som plåster på såren.
Vid vårt sommarställe i Stockholms skärgård brukade Emma på senare år bara blöta magen, men i sin krafts dagar älskade hon att ta sig en simtur och apportera saker. En labbe ända ned till simhuden mellan tårna, med andra ord. |
|
|
När det snöade blev Emma ung på nytt. Hon rullade, kröp, gled och "gjorde änglar", och verkade alltid njuta av livet i fulla hunddrag... |
 |
The Power of the Dog |
|
There is sorrow enough in the natural way From men and women to fill our day; But when we are certain of sorrow in store, Why do we always arrange for more! Brothers and sisters, I bid you beware Of giving your heart to a dog to tear. Buy a puppy and your money will buy Love unflinching that cannot lie - Perfect passion and worship fed By a kick in the ribs or a pat on the head. Nevertheless it is hardly fair To risk your heart for a dog to tear. When the fourteen years which Nature permits Are closing in asthma, or tumor, or fits, And the vet's unspoken prescription runs To lethal chambers or loaded guns, Then you will find - it's your own affair, But ... you've given your heart to a dog to tear When the body that lived at your single will, When the whimper of welcome is stilled (how still), When the spirit that answered your every mood Is gone - wherever it goes - for good, You will discover how much you care, And will give your heart to a dog to tear! We've sorrow enough in the natural way, When it comes to burying Christian clay. Our loves are not given, but only lent, At compound interest of cent per cent. Though it is not always the case, I believe, That the longer we've kept'em, the more do we grieve: For when debts are payable, right or wrong, A short-term loan is as bad as a long. So why in Heaven (before we are there!) Should we give our hearts to a dog to tear. (Rudyard Kipling) | |
