|
Livssorlet forsar från staden, tung är den välvande kampens musik. Högt ur den dova kaskaden stänker ibland som ett skrik. - Här är det stilla, här ligger vattnet stilla i tigande vik. |
The buzz of life flows from the city, heavy is the music of the arching fight. From high in the dull cascade it sometimes spatters like a cry. - It is still here, hear the water lies still in the quiet bay. |
|
Här är det ödsligt och stilla, här är det långt från det verkligas strand, drömmarnas svävande villa väves om vatten och land. Luta ditt huvud hit mot min skuldra, se över relingens rand! |
Here it is desolate and still, here it is far from the shore of reality, the floating illusion of dreams are woven around water and land. Lean your head here on my shoulder, look over the edge of the rail! |
|
Tingen, som skymta på botten äro ej klippor och revlar och skär - ser du de glänsande slotten, ser du palatserna där? Sagans Atlantis, drömmens Atlantis, världen, som sjönk, det är! |
The things, that glimmer in the ground, aren't cliffs and reefs and skerries - can you see the gleaming castles, can you see the palaces there? The Atlantis of the saga, the Atlantis of the dream, the world that sank, it is! |
|
Skinande vita fasader runt kring en skimrande marmorborg, heliga stoder i rader, gårdar och gator och torg! Nu är det öde, hän genom staden vandrar dess minne i sorg. |
Shining white façla;ades arund a glimmering marble castle, rows of holy statues, yards and streets and plazas! It is deserted now, here through the city its memory wanders in sorrow. |
|
Guldet fick makt att förtrycka, rikmännens kast, en förnäm myriad, stal millionernas lycka, åt och drack och var glad, vann sin förfinings segrar, och nöden växte med segrarnas rad. |
The gold got the power to oppress, the cast of the rich, a myriad of rank, stole the happiness of the millions, ate and drank and was merry, won the victories of its polish, and the need grew with the line of victors. |
|
Så efter mäktiga öden sjönk och förgicks Atlantidernas makt, folket, som självt gav sig döden, ligger i gravarna lagt. Härligt, begåvat, sjunket, förfallet, sist till sin undergång bragt! |
So after the mighty destinies the power of the Atlantides sank and perished, the people, that gave themselves death, are laid in their graves. Wonderful, gifted, sunken, decayed, finally brought to their destruction! |
|
Havet har prytt med koraller dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo. Solljus likt stjärnskimmer faller matt över gravarnas ro. Algernas fibrer grönskande näten kring kolonnaderna sno. |
The sea has with corals decorated the city of the death dream, where the departed sleep. Sunshine dimly falls like the glimmer of stars over the peave of the graves. The fibers of the algae twine the green nets around the colonnades. |
|
En gång, ja en gång för oss ock slocknadens kommande timme är satt. En gång, ja en gång på oss ock faller väl slummer och natt, vagga väl vågor, lyser väl solens sken genom vågorna matt. |
One day, yes one day for us as well, the coming hour of the burning-out is set. One day, yes one day upon us as well will slumber and night fall, will waves wave, will the sun shine dimly though the waves. |
|
Staden, som sorlar från stranden, står på en grund, som är lera och slam. En gång går hav över landen, går över städerna fram. Över oss sorlar, över oss gungar folk av en främmande stam. (Gustaf Fröding, "Nya dikter") |
The city, that buzzes from the shore, rests on a foundation that is clay and mud. One day the sea will run over the lands, run over the cities. Above us buzz, above us rock people of an unknown tribe. |