Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, för det som växer                           och det som stänger.		Yes, it hurts when buds burst. Why else would spring hesitate? Why else would all our hot longing Be bound in frozen, pale bitterness? The coat was the bud all winter. What is this new that is taxing and throbbing? Yes, it hurts when buds burst, For the growing thing And for the confining.
Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem nedåt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna                           och vilja falla.		Yes, it is hard when drops fall. Trembling anxiously they hang, heavy, Clinging to the bough, swelling, slipping - The weight pulls them down, however they hold on. It's hard to be uncertain, afraid and divided, Hard to feel the depth pull and call, And to still remain and just tremle - It's hard, wanting to stay And wanting to fall.
Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit                           som skapar världen. (Karin Boye, "För trädets skull")		Then, when things are at their worst and nothing helps, The buds of the tree burst, like in exaltation, Then, when fear no longer holds them, The drops of the bough fall glistening, Forgetting that the new scared them, Forgeting that the journey made them anxious - Feeling for one second their big safety, Resting in the trust That creates the world.

To the Poetry Page

Next