I.

Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft, för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft? Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text? Vem spelar på jorden för djur och växt?	Who breathes an air in season upon his pipe at dawn too high for human reason, born of the heaven-born? Who makes interpretation, knows the flute's hidden word, turned earthly elation for plant and herd?
Vem är den gode herden som för sin flock i vall och som med gräs förser den och toner av kristall? Vem går på betesängar i sommardagens kvalm och sover bland drängar på jordisk halm?	Who is it gently leading his flock afield to graze, kindly his creatures feeding with herb and crystal lays? Who walks amid the meadow where sultry summer falls, and sleeps in earth's shadow on straw with tralls?

II.

Apollon bor i ett tessaliskt stall. Ej bär han lager kring sitt gyllne hår: han sändes från Olympens gudahall, dömd att försörja sig som dräng ett år. Det bor en gud i ett tessaliskt stall.	Apollo dwells in a Thessalians stall. There are no laurels 'round his golden head: sent down from the high god's Olympian hall, doomed for a year to earn his daily bread, a shepherd lives in a Thessalian stall.
Bland tjänstefolket vandrar han förklädd. Längst ner vid bordet är hans sked och skål. Bland kreatur i ladan är hans bädd. Han äger intet jordiskt föremål. I herdekappa går en gud förklädd.	The servants know him not in their attire, far down the board they lay his bowl and spoon. He shares his bed with cattle in the byre. No earthly object does he call his own. A god goes hid in shepherd's plain attire.

III.

Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får och sköter med kloka händer de djur som har sår. Hans sanna hem är sagan, hans själ är lyra och dikt. Dock gör han utan klagan sin jordiska plikt.

'Round watchful autumn embers he gathers the shuddering band, and binds up the wounded members with comforting hand. A home in story fits him, in song and poem his birth. Yet plaintless he acquits him in duty on Earth.

IV.

Välsignelse följer i gudarnas spår. Om kappan än döljer hans gyllne hår, så blomstrar den mark där han går. Han spelar för djuren, som följa hans takt, för solen, för skuren i nyplöjd trakt, där döden förlorar sin makt.

Where gods have passed over will blessing be spread. What though the cloak cover his golden head, bare soil blossoms forth in his tread. He plays in a hollow new-turned by the plougher, for creatures to follow, for sun and shower, where Death is deprived of his power.

V.

Husbonden må vi prisa säll, Tessaliens monark. När han står upp vid hanegäll, är han på helgad mark.	Now blessed be Thessalia's lord, withing whose courts we toil. Whe cock-crow summons him abroad, he walks on hallowed soil.
För den som bland hans drängar bor och äter deras mat, är solens herre, månens bror och stjärnornas kamrat.	For he who dwells with hinds in stall, whose common fare he shares, has moon for sister, sun at call, and walks among the stars.

VI.

Vad faller över träden för silverglans, vid pipans bröllopskväden och djurens dans? Vad är det för ett rike han kommer från, han som ej är vår like, men blott ett lån? Erinrar han sig, fången vid äng och vik, en värld som är förgången, en glömd musik? Erinrar han sig lyra och jungfrukör, ett liv av helig yra, som aldrig dör?

What woodland is transmuted in radiance, as wedding-songs are fluted, and creatures dance? From out what unknown portal took he his way, who is not as a mortal, nor come to stay? Does he remember, banished by mead and shore, a world of music vanished and know no more? Does he recall the singing, the virgin choir, the exstasy outwinging a deathless lyre?

VII.

Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.	And gods are walking yet upon this earth. One of them may be sitting on your hearth.
Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.	Do not suppose a god can ever die. He passes you unmarked by your dull eye.
Han bär ej lyra eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.	He bears no purple robe, no sceptred rod. Only his influence reveals a god.
Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.	The never-broken rule runs in this wise: A who walks on earth walks in disguise.

VIII.

Tror du att fåren skulle beta i morgonglans på gräsklädd jordisk kulle, om inte gudar fanns? Tror du, att våren skulle binda sin blomsterkrans på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?

Think you at morning hour sheep-flocks would crop the mound, that grass-grown earthy bower, if gods could not be found? Think you the spring would flower binding a wreath around all dead men's earthy bower, if gods could not be found?

IX.

Bjuder ett mänskoöga till stilla kärleksfest oss, kyliga och tröga, som folk är mest,	If a look bid us mingle in quiet Agape - us, dull and coldly single as most men be;
lägger som himmelsk läkning för djupa själasår, en vän, fri från beräkning, sin hand i vår,	if a hand, all unbidden, like true celestial balm on soul misery-ridden, should touch our palm;
synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd - då sitter vid vår sida en gud förklädd.	and if a radiance guide us where we tormented trod - then unrevealed beside us there walks a god.

To the Poetry Page

Next

Who Am I? | Remembering Emma | Archipelago Views | Latin | Sci-fi Quotes | Poetry | Funnies | Christian Things
Links | Sign my Guestbook | View my Guestbook | Sign/View my Bravenet Guestbook
Main Index