|
Jag älskar de vita bergen, de marmorvita med pannan sköljd av himlarnas högblåa vila, och salthavs stormande glitter, och doriska tempel, och tankens svala kristall. Men dröjt har jag också vid gläntande portar och sett in dit i tonande skymningsdjup, där altarljusens skimmer stilla jublade mot bävande tid, advent, medan vintermorgonen stirrade mörk genom välvda fönster. |
I love the white mountains, the marble white with their forehead washed by the skies' high-blue rest, and salt seas' stormy glitter, and Doric columns, and the cool crystal of thought. But I have also dwelled by gleaming gates and lookt in there in a looming deep of dusk, where the glimmer of the altar candles quietly rejoiced towards trembling time, advent, while the winter morning stared dark through arched windows. |
|
De ljusa helgon, de som övervunnit, anades saliga bortom mörkret, och Guds längtare böjde till bön sina knän, ensamma i skarorna, och sågo med slutna ögon den Endes glans, själens innersta världar, och mystiska sanningar lärde de lyssnande. Om du en gång har lyssnat vid brinnande altarljus, aldrig glömmer du då Guds tysta blommande örtagårdar - du kysser portvalvets sten och vänder dig bort. |
The light saints, the ones who have conquered, were discerned sacred beyond the darkness, and God's longers bended their knees in prayer, alone in the throngs, and saw with their eyes closed the light of the One, the inmost worlds of the soul, and listening they learned mystic truths. If you once have listened by burning altar candles, then you never will forget God's quiet flowering gardens - you kiss the stone of the archway and turn away. |
|
Ni vita berg, ni marmorvita i bländande sol, ni älskade fjärransedda, ni mitt hem i aningen, jag kommer till er! Liv, det är att skära och bryta, att något må växa. Var och en är så många, men mer än en väg går ingen. (Karin Boye, "Moln") |
You white mountains, you marble white in blinding sun, you loved distance-seen, you my home in the feeling, I am coming to you! Life, it is to cut and break, that something may grow. Each and everyone is so many, but nobody walks more than one road. |
| To the Poetry Page | Next |
Who Am I? | Remembering Emma | Archipelago Views | Latin | Sci-fi Quotes | Poetry | Funnies | Christian Things
Links | Sign my Guestbook | View my Guestbook | Sign/View my Bravenet Guestbook
Main Index