Den vägen är smal, som två har att gå, omänskligt smal, kan det tyckas ibland, och är väl en människors väg ändå.		The road is narrow, that two (people) have to walk, Inhumanly narrow, one might sometimes think, And yet it is the road of humans.
Ur det begravnas urtidsslam reser sig vidunder, väckta av värmen, och spärrar vägen där du vill fram.		From the prehistoric mud of buried things Monsters arise, roused by the warmth, And bar the road where you want to pass.
Ingen flykt kan göra dig fri. De möter på nytt vid nya vägar. Du har inget val. Du måste förbi. _ _ _ _ _ _ _ _ _		No escape can free you. They will meet you anew on new roads. You have no choice. You have to pass.
Den vägen är brant, som två har att gå, förnedringsväg, kan det tyckas ibland, och är väl en segerns väg ändå.		The road is steep that two have to walk, The road of humiliation, one might sometimes think, And yet it is the road of victory.
Ensam stig går runt i en ring, samma hägring i samma sand, samma törst efter fjärran ting.		A path goes around in circle alone, The same mirage in the same sand, The same thirst for remote things.
För två som strävar en vinning jag vet, fastare, tyngre än enslingens drömmar: den svåra växten till verklighet,		For two who strive I know one gain, Firmer, heavier than the dreams of the loner: The hard growing into reality,
ja ända in i den innersta märg, där människan växer ur splittrade tågor och blir sig själv en rot och ett berg. _ _ _ _ _ _ _ _ _		right down to the inmost marrow, Where man grows from broken fibres And becomes his own root and mountain.
Den vägen är lång, som två har att gå vilseväg, kan det tyckas ibland, och har sina märken och mål ändå.		The road is long that two have to walk; A road of confusion, one might sometimes think, And yet it has its landmarks and goals.
Har sina änglar i ljungeldsdräkt. De rör vid stoftet med brinnande hand, och tunga kedjor blir dimma och fläkt.		It has its angels clothed in lightning. They touch the dust with burning hands, And heavy chains become mist and breeze.
De rör vid jorden med brinnande fot och skapar den ny i morgonglöden och full av hälsa och tröst och bot		They touch the earth with burning feet And creates it anew in the glowing morning And filled with health and comfort and healing
och full av makt över mötande öden och innerligt ljus, som två tar emot. (Karin Boye, "För trädets skull")		and filled with power over meeting destinies and heartfelt light, that two receive.

To the Poetry Page

Next