Veiron - den västerländska individen?
Category: Life

Ett av de grundläggande misstagen är att vi tror att vi huvudsakligen är Individer som kan förstå helheten / dvs samhället, medmänniskorna, "den tid vi lever i" osv / genom tankeförmågan.
Djupast sett, att vi kan förändra världen genom vår tankeförmåga, och de handlingar som därav blir möjliga. Men det är förbrukat. Det låter osannolikt numera.

Vi har kommit in i en epok där snarare motsatsen gäller: dvs vi kan främst förändra världen om vi i stor utsträckning ( inte helt förstås ) förmår upphöra med rastlös tankeverksamhet , idog förändring-destruktion, av "världen" utanför oss.

Det intellektuella o erövrande sättet att närma sig verkligheten uppstod i Persien, Rom, Grekland, i handelsnationen, öriket England.

Fördes sedan över till Frankrike (i den Franska Revolutionen) o till Amerika (en Amerikanska revolutionen). Det är grunden för den civilisation vi befinner oss i.
Givetvis går det inte att förneka att vi är individer, att vi kan förändra världen på detta sätt. Problemet tycks vara att de handlingar som blir möjliga genom tankeförmåga bl.a. är gillrande av ekonomiska fällor (kolonialismen), krigföring mot våra medmänniskor (lång rad av krig och förintelser sen antiken, som kulminerat med gulagerna, koncentrationslägren, Hiroshima-Nagasaki, Dresden. Koreakriget. Vietnamkriget. Irak. Iran nästa...).

Också överkonsumtionen har med den här rastlösa förmågan och separationen från helheten, (ger en tomhet, en brist på ömhet o skönhetsupplevelse) att göra. Vi uppfinner teknik som vi inte förmår kontrollera. Vi agerar som om vi var överlägsna allt levande och hade rätt att utnyttja skapelsen obegränsat.

Vad är det som talar emot upplysningens konstruktion av västerländsk individualitet ? Conqistadoren, kolonialisten, holocaust, gulagerna

Men också vetenskapen själv - som ju längre den tränger in i kosmos och i livsväven - kommer fram till en oändlighet / en nästan obegriplig rikedom på former och system, som visar att vi ingår i en helhet, där allt står i relation till allt annat. Gaya-teorin ett sånt exempel...

Upplysningens "illusion" är att det går att med tankeförmåga begripa det levande och komma fram till kloka beslut på grund av "vetandet". ( också kärnan i marxism, leninism / "vetenskap" ! ).

Vad vi beslutat hittills verkar snararst som en dåres orgie i produktion och destruktion, utan mål, mening - förtom möjligen ekonomisk "vinst". ( Hur pass lyckliga blev adeln o borgerskapet ? )

Går det att söka demokratins och socialismens rötter i äldre tankesystem - t.ex. i de s.k. heterodoxierna - de upprorsörelser som fanns i världsreligionerna?

Det är intressant hur de här tankemönstren från antiken - kanske ända sen 600 år FK - återuppstår som fiktion, terapi och andlighet i samtida "folkrörelser". ( Men Veiron tycker inte om det ).

Här tillerkänns människan något gåtfullt - att hon är värd respekt och kärlek på samma sätt som kosmos, som naturen.

När jag läst om ( dvs hört mp3 ) Slakthus Fem ( eldstormen över Dresden m.m. - Kurt Vonneguts pacifistiska roman som bars upp av ungdomsgenerationen på 70-talet ) slår det mig att han på ett skämtsamt sätt använder tänkesätt om Tiden som har sitt urprung i hinduism, buddism och kristen mystik.
Huvudpersonen Billy Pilgrim sägs komma "unstuck in time" - vilket betyder att han färdas fram och tillbaka mellan nuet, dået ( WWII ) och framtiden ( planeten Tralfamador ).

Innebörden är: alla tider, epoker fortsätter att finnas - för evigt - som en bergskedja. Vi ska därför vara bejakande till innehållet i våra liv - de olika "nu" som utvecklar sig. Vi kommer alltid att göra det vi gjorde - om och om igen. Vad det handlar om ( som ger förändring ) är att se på oss själva med sinne för det mirakulösa i alltsammans. I allt vi fick göra och vara..

En bild av vår begränsning när det gäller tidsuppfattningen sägs i Slakthus Fem vara:
"när det gäller nuet är vi som insekter, fångade i bärnsten".

Om krigen sägs det: "de är som glaciärer" - dvs de händer och händer under mänskligheten historia.

Vonnegut behöll sin fina humor in i det sista - han var pessimist. Han hade själv släpat fram förkolnade kroppar ur ruinhögarna av den vackra, totalförintade barockstaden Dresden.
Han trodde antagligen inte på att någon förvandling av det mänskliga subjektet kunde äga rum. "Allt was beautiful, nothing hurt" står det på gravstenen efter den sista människan.

Frågan är om man i sitt personliga liv kan ändra "mönstret av händelser" genom att se det illusoriska i "jaget" och dess av Upplysningen övervärderade tankeförmåga.

D.v.s. inte bekämpa den / men förhålla sig observerande. Se vad som ryms, under den räcka stunder och ögonblick en dag består av.

Minnas den oerhörda rikedom i den livsväv vi själva är en liten del av. Hur föga "jaget" känner och kan se / utan "bekymrar sig" för allt smått, som hotar, som "kränker". Kan människan ge sig själv åt helheten, det som är större än jaget? ( Jag menar inte "ge sig" åt partiledare, kändisar, läror ).

Det är egentligen hela innehållet i det som sagts sen före antiken: Människa, känn din storhet!

Om kejsaren, tsaren = det mest uppblåsta egot, som vi alla tågar bakom, gömmer oss bakom.

Kejsaren är naken.
Flytta dig du står i vägen för solen.

Det som inger optimism ( i motsats till Vonnegut ) är tesen om "den hundrade apan". Om en ung generation i väst återigen börjar se dessa sammanhang kommer alla att påverkas. Pss som Östeuropas stalinister sopades ut ...

Vi började se dessa saker under "Det Galna Kvartsseklet". Många vimlade bort sig med droger, med vänstersekter. Men mycket av gamla strukturer gav trots allt vika. Världen ändrades.

Vad som behöver är en renässans av det Galna Kvartsseklet, utan kemikalierna, utan diktatur-svärmerierna. En renässans är igång!

Gunnar Thorell / enema of some kind

071219