Om sionismen och Israel Shamirs "Blommor i Galliléen"

Det finns ett uttryck i engelska, "elefanten i vardagsrummet", som betecknar att alla i en familj eller grupp undviker att tala om ett ämne som rör allas överlevnad - det råder en tyst överrenskommelse att inte ta upp det. Det kan vara t.ex. att pappa slår mamma. Att chefen super. Man tar inte upp det eftersom man är rädd för konsekvenserna - katastroferna som följer.

Vi har trots allt blivit av med en hel del "elefanter i vardagsrummet" under senare decennier. Om vi kritserar vår egen blå-gula nationalism stöts vi inte ut eller kallas självdestruktiva förrädare. Det är inte ens särskilt rumsrent längre för en svensk att vara nationalist - vi ser nationalism som ett uttryck för enfald. Möjligen tolerar vi den i ett smått nostalgiskt, kulturellt sammanhang.

Det är OK att satirisera över islamisk eller kristen fundamentalism, OK att håna fransk nationalism, tysk patriotism. Också amerikansk, imperialistisk uppblåsthet kan man kritisera öppet i offentligheten. Det är acceptabelt att tala och skriva kritiskt om flertalet religioner.
( T.ex. såg jag följande affisch på gatan i Amsterndam - Fuck the Pope and use a condome! OK som offentligt uttryck för det unga, radikala Hollands inställning till katolicismens högsta ledare. ) OK att analysera o håna frikyrkorna.

Den enda och ytterst tunga "elefanten" vi har kvar i det massmediala vardagsrummet tycks vara den judiska nationalismen - d.v.s. sionismen.

Israel kan utföra lobbying för angreppskrig i Mellanöstern / manipulera genom sionister i Bush-regeringen.
Israelregeringen representanter i vårt eget land kan offentligt förorda Irak-kriget trots massdemonstrationer, erbjuda urskuldrande argument för tortyr och terror. Den här typen av judisk nationalism är sakrosankt - skyddas av en mur av lögner eller halvsanningar: "den enda demokratin i området", "rättstaten Israel", "det lilla fredliga Israel, omgivet av fiender" etc.

På något sätt sväljer vi att svenska kulturpersoner hotas till livet när man ordnat en utställning där ett enda konstverk har en kritisk udd mot Israels politik. Vi sväljer att Sharon är krigsförbrytare men går ut och t.ex. uppmanar alla franska judar att "fly" till Israel undan påstådda förföljelser som har överdrivits kopiöst
http://members.chello.se/humanistgruppen/Extra%20laenkar/ockupanten_offer.htm

Det är mot bakgrund av det här som den rysk-judiske Israel Shamir skriver "Blommor i Galiléen". Jag hade först hört att boken var förbjuden i Frankrike och trodde kanske att den hade något antisemitiskt drag - vilket har varit standardanklagelsen mot alla Israel-kritiska analyser. Jag fick därför något av en chock när jag läste Israel Shamirs Blommor i Galiléen, att han är så välformulerad, så långt ifrån demagogi - och förstås helt nertystad i medierna. Helt okänd för flertalet.

Vi är alltför skrämda för att tala om vår "elefant", men Shamir gör det. Han är själv av judisk börd o insatt i vad som har hänt under olika skeden i Det Heliga Landet. Han berättar om nuet och de förflutna, tillbaks till antiken.

Shamir är också en språkmänniska som kan tala med människor på olika nivåer, i olika folkgrupper. Den ende jag kan jämföra honom med är Rysard Kapuchinski - den polske journalisten och författaren som undersökt Sovjetimperiet och olika områden i Afrika. ( Man läser K:s böcker och får sin världsbild förändrad. ) Kapuchinski är dock inte förklarad "non grata" o är förvisad till småförlag som Alhambra - vilket förstås bara gör att Shamir är dubbelt intressant.

Shamir har som författare en förmåga att fästa sig vid individer, beskriva det storslagna hos människorna. Framför allt talar han om rikedomen i Alla kulturerna i Mellanöstern: kristendomen, judendomen och islam. Hans vision för Israel består i att aparheidkulturen måste upphävas - att Israel som Sydafrika tidigare bör bli Ett land för Alla sina folk - inte en stat främst för judarna. Enligt hans mening beror motsättningarna som finns i dag på att rika judar från USA pumpar in pengar och ställer krav som egentligen inte har med den israeliska befolkningen att göra.

Det önskvärda för Israels befolkning vore enligt Shamir att de amerikanska judarna i äckel över vad som händer vände sig bort, "övergav" sitt sionistiska projekt, som trots allt byggt på 50 år av lögn, orättvisa, massmedial förvrängning.

Shamirs mening är att flertalet av de som bor i Israel inte delar de amerikanska askhenasi-judarnas självsyn, d.v.s. av att vara utvalda av Gud vilket lett till att enbart judisk humanitet värnas - inte olikt de övemänniskoidéer som funnits i kristna civilistationen ( o spåras i dess kolonialism ).

De som bor i Israel är uppblandade, ett regnbågsfolk: ashkenasijudar, sefardiska judar, orientaliska judar, araber, palestinier, greker, ryssar, bulgarer ( utan judiska rötter ). Det enda naturliga vore att förse alla med lika mänskliga rättigheter och ha ett land - "en man, en röst", riva apartheidmurarna och bygga ett samhälle på förlåtande o fred ( obunto ) - ungefär som skett i Sydafrika.

Särskilt kapitlet "Idealen som vi svek" är intressant o antagligen de som föranlett anklagelsen om "antisemitism". Shamir beskriver hur judarna i Europa före andra världskriget överallt kämpade för en universell frihet för människan, för demokratin. Många judiska personligheter låg bakom de stora liberala och socialistiska revolutionerna och reformerna som är grund för vår nuvarande demokrati. Karl Marx, Rosa Luxemburg, Leibknecht, Leon Trotsky, Emma Goldmann, Edvard Bernstein, Maynard Keynes, Siegmund Freud, Wilhelm Reich.... listan är lång. Det gällde alla människors rätt till människovärdigt liv.

Men i det sionistiska projektet gällde det plötsligt bara judars rätt. Då tolererades metoder som tsaranhängarna o nationalsocialister använde mot judarna: "sonderkommandon", inhägnande, mördande, tortyr mot en obeväpnad befolkning. Och "världen bara ser på". Detta kapitel är starkt i sin indignation mot den sionistiska nationalismens mörker.

Möjligen saknar jag hos Shamir något av ett psykologiskt perspektiv - d.v.s. att Förintelsen utgjort ett ofattbart trauma som ligger bakom sionismens drag av fientlighet mot omvärlden. Shamir berör det lite bryskt och säger ungefär att de judar som blivit psykiskt skadade genom förintelsen måste söka terapi-hjälp / inte ta ut sin smärta genom att angripa palestinierna eller världen i övrigt.

Gunnar Thorell / mediekritk 04 07 23

http://www.israelshamir.net/

Debatt om Shamirs värderingar
/ eng.
Debatt om Blommor i Gall. / Sv.

Länk till Gilad Azmon o.a.

Home