Det slår mig vid omläsning av  radikal litteratur typ  The Great Gatsby,  To Kill a Mockingbird,   In Cold Blood,   Under Milkwood,   On The Road,  Tropic of Cancer,  One Flew over Cuckoo's Nest    osv  -     att  författarna   genom sättet att berätta förvandlar det kollektiva medvetandet  om vad mänskligheten   är -  eller kan vara. 

När  projektet   lyckas blir berättelsen läst och förstådd av en hel generation   o   bidrar till  rasintegration,  social integration,   tolerans för avvikande,  förmåga att bejaka sin natur,   leva  i nuet..
  Det hela mångfaldigas och får än större betydelse genom filmatiseringar. ( Gökboet   baserad på Ken Keseys  bok är tex  en av de mest visade filmerna i världen.)

Samtidigt blir författarens samhällsställning förändrad  av den stora framgången   -   han eller hon upphöjs till celebritet /  en sorts halvgud.

Det här  momentet  tycks innehålla paradoxen att författaren  -   från  sin vision  om   "ett större jag"    ( förmåga till  tolerans,   kärlek till  mänskligheten ) -   inte sällan  krymper ihop till ett smärtfyllt ego  som tröstar sig med alkohol  /   ibland   t.o.m. bär hand på sig själv    (  Hemingway,   Kerouac,   Dylan Thomas,  Scott  Fitzgerald,   Truman Capote... ).   

Samtidigt som miljontals "vanliga människor"   vinner en rikare  medvetenhet,   blir författaren  själv  en grubblande martyr,   egot går under av katastrof /   trots all bekräftelse och kärlek från omvärlden.  

Och varför gäller det inte alla?  Henry Miller,  Ken Kesey,  Harper Lee,  Gore Vidal  hade ( har )   långa,   mer eller mindre  harmoniska liv ..  Frågor!

De flesta av oss dödliga  kämpar med mer eller mindre ordinära  existenser.  Vi utsätts aldrig för berömmelsens  påfrestningar -  ( om vi inte råkar vinna på lotto  eller deltar i  nån dokusåpa som  halkar snett ).  

Det fina med den "obskyra"  positionen  är att vi i lugn och ro kan ta del av "de begåvades"  röntgensyn,   utan att behöva gå igenom  utsatthet och omvärdering av vad vi innerst inne är.

Vi får aldrig njuta av   tillvarons  melodramatiska sida   (  upphöjas till celebritet    )  -  men  vinner säkerligen på många andra områden.  

Vilka skulle vi ha varit  om  de celebras  visioner  inte hade funnits?   Jag föreställer mig  en trångsynthet utan förmåga att innesluta och omfatta  "den Andre".    Därför ser vi upp till de klassiska celebriteterna,    och förfäras när de går under.
 
Detta är en sammanfattning av vad som skett sen  tjugotalet och  expansionen av kommersiella medier.   Först  hade vi   generationen av Paris-bohemer  o   kulturradikaler (  20-tal,  30-tal ).  Sen The Lost Generation  (  efter andra Världskriget ).   Beatnick-poeterna  (  50-talet  ).  Hippie-eran  (  60-tal,  70-tal  /  USAs västkust ).

Och vad händer i samtiden?

Kulten av kända personligheter har  genom dagens medier  drivits upp till en nivå där "offren" för att  bli känd,   blir allt tydligare,   o   innehållet   (det individen hedras för)  blir alltmer   otydligt,   icke existerande.  

Massmediekulten  av idag  har holkat ur  de stora visionerna o har  ersatt dem med en abstraktion -   "att vara känd"

/ "känd från TV",  hon som har spytt i TV. A  som "rasat" mot B  ( typ debatten nyligen  ang SBL,   på  fibforum ).

alltså  väldigt mycket non-sens
-   ego-kult   /    p.gr. av  misstag,  fräckhet,  tillfällighet -

Vad betyder den här  förändringen i samtidens  massmedier  /   (som många    utan tvivel  omedvetet härmar)?
 
Är det  ett  försök att rädda  en döende värld som  sen antiken varit baserad på  kult av  det uppblåsta,   reaktiva   jaget?  (  vilket  lett till att så  och så  många  miljoner dödades under 1900-talet  ).
 
...istället för att gå vidare med   visionerna om ett större jag? -  det som pekar mot   fred,   osjälviskhet,   no mind...?

Läs också forts.:
http://web.comhem.se/humanistgruppen/Artiklar%20GT/attraktion_2.htm

 
GT 080203