måndag, januari 28, 2008 
Artikel



Perspektiv

Det perspektiv jag har för närvarande är att hela nittonhundratalet
präglades av dysfunktionalitet, för att inte säga mental sjukdom i det
ledande skiktet, och även bland stora delar av folket.
Det vill säga - om vi ser till det massiva i vårt teknologiska slaktande
( kanske ca 170 miljoner dödade fr. 1900 - 1989 / vilket är nästan 2
milj per år, dvs över 5000 per dag enl forskaren Rummel ).

Frågan som måste ställas är, varför åsamkade människor varandra ett
sådant oerhört lidande - om man betänker de som dessutom sårades,
stympades, torterades - och fick sörja de bortgångna. Det går inte att
betrakta det här utan att inse att det rörde sig om patologi. Jag vill
inte säga "kriminalitet" - för det täcker inte momentet av omedvetenhet.
När man säger "kriminell" finns fortfarande en motpart att klandra - o
"jaget" inbegriper inte sig själv.

"Jaget" såväl på högerkanten som vänsterkanten är alltid renhjärtat,
totalt oskyligt / o fyllt av klander mot en föregiven "fiende". Detta är
själva sjukdomens viktigaste yttring. D.v.s. att man tror på att de
andra är "onda". Klokare att se mänskligheten som omedveten. Förlåt dem
för de vet inte vad de gör...

Det fanns och finns inga "ismer" som på något sätt höjde sig över
vansinnet. Alla var ( är ) delaktiga. Kommunisterna, socialisterna,
antikommunisterna, nationalsocialisterna, liberalerna, de kristna - -
Alla var med. Och är fortfarande med. Frågan vem som var mest destruktiv
handlar framför allt om vem som hade de teknologiskt sett mest
utvecklade förstörelsemedlen.

Vad behövs av omvandling, metamorfos i vår tid? Dels att försöka
urskilja avtagsvägar i historien som inte ledde till massiva
blodsutgjutelser - d.v.s. vad som åstadkoms av fred, goda kompromisser.
Hur tänkte dessa ledare.
Vad visade sig vitalt i revolutionerna. Vad gav fred och välgång. Hur
gjorde de som inte alienerade stora delar av medelklassen och väckte
besinningslös fruktan ( och därmed besinningslösa motåtgärder ).

Dels och framför allt / att se det blinda i sitt eget väsen, det som
driver varje människa mot exit - både som person och som släkte.
Aggressiviteten, självhävdelsen ( som utformas kollektivt ), behovet av
att hela tiden proppa i sig "mer" /
mer teorier, mer fällor att gillra mot omgivningen / mer av
dödsbringande vapen, murar mot andra.

Mer av dräpande förakt, förolämpningar ( Marx's, karbunklarna i nacken? )
Detta att man förstås älskar nationen, arbetarklassen, mänskligheten -
men beter sig illa mot grannen. Kliver förbi de hemlösa osv
Jag är tillbaks till 60- och 70-talets uppvaknande - det som kalladers
counter-culture. En medvetenhet om att vi är något större och kan ha ett
annat sätt att vara.
Vad som blev fel under dessa decennier ( "det Galna Kvartsseklet" )
åsamkades av drogerna.

Explosionen av kreativitet kunde kanaliseras och utnyttas av det gamla
samhället - i form av popkulturen, datarevolutionen, globaliseringen.
Dvs den kultur vi fortfarande i stor utsträckning lever igenom och
återupprepar.

Som jag ser det måste den här epoken resa sig igen, genom yngre och
äldre - men nu i mer medveten form - utan psykadelika, utan påhänget av
kommunistisk sekterism / Chuck-Norris-"militans". Det är kreativiteten
som behövs, kärleken, hoppet om att nu är vi redo att ta steget till
fred, fredlighet.

En djupare vision av "social demokrati" som innefattar genomskådande av
"självet" /
"me and my suffering". "Me and my appetite!"

Att vi är större,
att vi befinner oss på en fantastisk planet, som vi är i färd med att
fördärva - om vi inte vaknar.


Gunnar Thorell