Det finns en mentalitet i världen att peka ut fiender och som kollektiv marschera bakom andra,  i krig mot de utpekade fienderna.  Den här traditionen finns för övrigt både i Gamla Testamentet ( läs Psaltaren t.ex. )  och i Koranen.  Man har Gud, ljuset och rätten på sin sida.

Och före bibeln,  koranen och toran fanns det andra liknande skrifter,  eller talesätt,  där den egna stammen beskrevs som "människorna"  och de andra beskrevs som "några andra" dvs  mindre värdiga.  Aboriginerna i Australien hade speciella sånger som gjorde det möjligt för dem att passera fredligt genom  andra stammars territorier -  s.k.  "songlines".   Man ärvde dessa sånger.
Alla kolonialkrig har förts i en  anda av att man vill göra gott,  för andras bästa.  Att vi tror att vi har sanningen, rättvisan o förnuftet på vår sida.
Enda skillnaden nu är att vi är sekulariserade och istället  använder vår tids gudaktighet:  vi vill införa demokrati,  kvinnofrigörelse och annat gott,  genom att bomba andra (  mindre utvecklade )  till underkastelse.  Och sen bedriva "fredsarbete"  genom att skicka trupper.

Jag tror inte att vi är manipulerade av någon särskild grupp för att utveckla den här mentaliteten.  Det snarare ett  historiskt tillstånd  som uppkommer på varierande sätt  i alla samhällen.  Det som särpräglar vårt eget är den oerhörda effektivitet varmed vi kan angripa omgivningen /  dels genom högteknologiska vapen,  dels genom massmedierna.
Vad som behövs  är alltså inte ett "detektivarbete"  (  det kanske också behövs,  ibland )  -  d.v.s.  att spana,  undersöka och anklaga (  någon diffus, skyldig grupp ).  

Eller om det ska liknas vid detektivarbete,  är det vår egen självcentrering och föreställning om att vara goda,  vi ska spana på.   
Att se vår egen intolerans - faktum att det mesta av vårt tankeinnehåll en normal dag gäller rädsla,  ilska,  sex eller  är en sorts negativ upprepning av triviala händelser,  förödmjukelser som inträffat.  
Dvs att vårt ego  klutar ut detta till "tänkande"  och starkt överdriver betydelsen av det.  Varför?  helt enkelt för att dominera  vårt inre,  styra oss i förhållande till andra egon.  

Om vi kan putta ner andra känner vi själva oss värdefulla o vice versa.  En evig kamp i flocken,  partiet,  samhället -  om hackordningen..Var finns öppenheten?  det goda mötet,  den praktiska,  hjälpsamma inställningen?  Det som skulle vara socialt.  The Milk of Human Kindness ( Shakespeare ) 
Det finns mest   stora ord och gester -  en tomhet och  hårdhet ju mer "avancerade"  vi blir.  Men alla vet vi,  för att s.a.s.  komma in i himmelriket  ( läs, vår rätta plats )  måste vi bli som barn.  Vi måste vara som nybörjare,  beginners mind = zen mind.
Det är så uppenbart att vi alla varit aktiva   i att följa och bekräfta ett absurt,  livsfientligt system.
Att komma till något annat -  dvs få förändring kräver inte bespejande o  utpekande av nya fiender,  utan främst  uppvaknande till medvetenhet om det absurda i  det egna sättet att fungera.  Att tillåta något nytt att framträda inombords.

Ett  skratt,   åt själva paranoian,  det smärtfyllda och bisarra i att vara ett stort Ego som  känner sig hotat etc  Och att alla andra också är på samma sätt både förhärdade och ömkliga  inuti.  Dessa våra  egon,  som tillsammans dyrkar en ledare,  vill  göra sig  starka /   kämpa för sitt lag. Ack-ack-ack.

Jag menar inte att ett sådant uppvaknande skulle avskaffa grupper,  kollektiv, nationer osv  -   snarare möjliggöra de första stegen till  praktisk  förändring:   ge  mjukhet nog för att lyssna på andra,   fördjupa förståelsen av vad det är att finnas till,   vara människa i vår typ av samhälle.

Här en länk till hur komikern Bill Hicks uppfattar västvärldens roll i förh. till de postkoloniala känderna:

G / 10 02 16