Ivar Lo-Johansson
:
om God natt Jord, Analfabeten, Gårdfarihandlaren.
Nyutgåvor till hundraårsminnet av Ivar Lo-Johanssons födelse
Bonniers
Pia Bergström Edwards, för Humanistgruppen
03 05 28

"Hans hud var enormt känslig". Så står det på sidan tre i God natt, jord, Ivar Lo-Johanssons storslagna roman om statarnas hårda liv vid ett sörmländskt storgods i 1900-talets början. God natt, jord är också en barndomsskildring som delvis speglar hans egen. Ivar Los föräldrar var i decennier statare under fideikommisset Häringe - Hammersta i Ösmo nära Nynäshamn. Vid tiden för den andre sonens födelse flyttade de till ett litet torp i närheten, där också morföräldrarna bodde, efter livslång tjänst som statare på samma gods. Hela familjens förflutna var knutet till Hammersta och författaren har gjort sitt alter ego Mikael till ett statarbarn bland andra statarbarn som sprang omkring i leran runt statarlängorna, "slog omkull, reste sig och sprang igen".
Men "hans hud var enormt känslig". I den enkla meningen fångar han hela sin egen särskilda relation till världen. Den känslighet som var författarskapets förutsättning. Som var lika med lyhördhet inför allt det outtalade bakom ett ord, en gest, ett tigande. Den känslighet som var skarp och kritisk iakttagelseförmåga. Och den känslighet som var sinnlighet och öppenhet inför alla jordens signaler, utdunstningar, lockelser; "oxarnas bölanden, männens svordomar som blandades med daggvåta gökrop", klockorna i köken som tickar sitt nejnej - nejnej - nejnej; hundlokornas fosforescerande vithet i sommarnatten. Känsligheten för andras förödmjukelser, för den skamsna tonen då morfadern medger att han som vuxen man fått stryk av gamle baron som ofta använde sin rätt att piska sina uppstudsiga och långsamma arbetskarlar. Känsligheten för unghopens grymma utmobbning av en udda begåvad grannpojke, liksom den instinktiva motviljan mot moderns "trälnatur". Modern kunde vara dominant i hemmet och brysk mot barnen men alltid beundrande och ödmjuk inför överheten.

Denna trälnatur ärvde inte sonen. I alla Ivar Lo-Johanssons självbiografiska verk, och de utgör ju den betydande delen av hans författarskap förnimmer man ett bultande, överkänsligt, revanschistiskt ego, en självhävdande och självskapande människa som både vill göra sig fri från sin egen klass, dess villkor, dess kroppsliga märken, undergivenhet, obildning och språklöshet och samtidigt förvandla sig själv och vissa av arbetarklassens gestalter, bland annat sin läsokunnige far till en slags aristokrater. Men det är inte blod och börd han menar utan inre värdighet. Han vurmar i sin ungdom för naturromantiken hos Thoreau och Dan Andersson. Han lägger till det sörmländska båtsmansnamnet Lo till Johansson, kanske adlade han på så vis sig själv med Nordens lejon, skogens skyggaste rovdjur. Han drömmer om att bli en vagabond utan fäste och förpliktelser. Han söker efter det fria hos människan, det vilda hellre än den sociala flockvarelsen. Han reagerar på alla samhälleliga villkor som gör huden okänslig.
Ändå beskriver han dessa ofrihetens villkor och de människor som uthärdar dem med stor ömhet och allvar. Han ser skönheten i deras arbetstyngda liv, han ser förbrytelserna mot dem och det fula som följer på förtryck och underordning. Han ärar dem både som klass, flock och individer. Mångsidigheten och djupet i hans skildringar av detta kollektiv saknar motstycke. Ivar Lo-Johansson är monumentet bland Sveriges proletärförfattare och hans romaner och noveller om de närmast livegna lantarbetare som då utgjorde en stor del av Sveriges arbetarkår bidrog starkt till statarsystemets avskaffande.
Trots inlevelsen alltid en glimt av ironi. Språket så rent, begripligt för var och en, men alltid ett steg utanför, i konstnärens hemlöshet.

Ivar Lo-Johansson föddes den 23 februari 1901 och dog 1990. Hans liv och verk följer Sveriges omdaning från feodalt präglat jordbruksland med svält, lungsot och löss till en modern urbaniserad välfärdsstat. Lagomt till hundraårsminnet av hans födelse ger Bonniers ut tre av hans självbiografiska romaner i nyutgåva. God natt, jord som först kom ut 1933, Analfabeten (1951) och Gårdfarihandlaren (1953). Kanske är dessa tre hans främsta verk och de som tål tiden bäst. Personligen håller jag också på Stockholmaren (1954), en frisk , humoristisk och genomskådande berättelse om en ung mans ankomst till storstaden på 20-talet, där han får jobb på en expressfirma och deltar i den socialdemokratisk ungdomsklubben Aktiv. Här har han de blivande makthavarna precis på kornet. De fyra memoarböcker han skrev på ålderns höst, särskilt den första, Pubertet (1978) är också oerhört givande med sin minnesgodhet och reflekterande och avklarnade perspektiv.

Ivar Lo-Johansson fick kämpa ganska länge med överspända refuserade diktförsök och olika journalistiska skriverier, vid sidan av "hederliga arbeten" som skogsarbetare, brevbärare, flyttkarl och stenhuggare innan han fann ett språk för de berättelser han ville skriva om sig själv och om klassamhällets inskränkning av människans möjligheter. Flera av de resereportage från olika länder i Europa som han skrev för Stockholmstidningen och Social-Demokraten kom ut i bokform innan hans första roman, Måna är död, publicerades. Måna är död är en melodramatisk kärlekshistoria som högspänt men med en slags njutning i själva formulerandet avhandlar den något konstlade motsättningen mellan "äran och kärleken", enklare kanske "arbetet och äktenskapet". Ivar Lo skrev den i Frankrike, på ett litet pensionat i Saint Leu, norr om Paris. Bokens jag och författare Bo Propst knuffar sin kvinna i forsen när hon börjar bli för krävande. Sorgsen och ensam når han äran.

Men i verkligheten hade författaren varken valt bort kvinnorna eller nått dit han ville i arbetet. God natt, jord kunde bli till för att några äldre författarkollegor gav honom husrum och skrivro, Albert Viksten i Färila, Martin Koch i sitt pensionat i Ludvika och Ivan Oljelund på sin fädbod vid Gasenberget i Dalarna. Under fyra lyckliga månader kan han låta minnena flöda "nästan utan att tänka". Det rika stoffet tycks finna sin form som av sig självt. Titeln föreslagits av en nyckelpiga som kröp menande över vissa ord på en manuskriptsida i gräset.
Romanen blev hans genombrott. Även Alfred Kämpe på fackförbundstidningen Lantarbetaren skrev en lyrisk anmälan vilket var oerhört viktigt för författaren själv. Och God natt, jord är underbar. Läs den! Jag grips av tacksamhet över att dessa försvunna dagar, årstider, morgnar med skrammel av mjölkhinkar och "långa köldfärgade kvällar" är infångade och förevigade med sådan finess och sensualism.

Analfabeten är också en mycket bra bok. Strävare, och mer drastisk. Det är första delen i den serie självbiografiska berättelser som Ivar Lo påbörjade när han kommit ur sin utmattning och självleda efter den laddade och kontroversiella romanen Geniet, som tillspetsat gestaltar hur inskränkt sexualsyn och sipp småstadsmentalitet driver en ung man med vaknande drift till självkastrering och självmord. Det ofta citerade repliken "Vi måste släppa till flickorna" fälls här i det tysta av en insiktsfull men feg skollärare.
Analfabeten är i själva verket Ivar Los egen far vars mödor som skuldsatt egnahemsägare och nyodlare sonen iakttar lite som en utomstående. Han ska ju inte ta över. Föräldrarnas tafatthet, förhoppningar och besvikelser visas inte i det sagda. Familjespänningarna i stugan som också rymmer den ofärdige morfadern, mormodern och inhysingen, gamle "morbror Janne", lyfts ur pannkakslukt och vardagsgruff till tragiska dimensioner. Historien om Jannes öde blev en litterär epilog till Ivar Los kritikkampanj i tidningen Vi och i radio av omänskliga ålderdomshem, ovärdig tvångsvård och myndighetsövergrepp på gamla.

Gårdfarihandlaren(1953) börjar mitt i natten, som en rymning: "Alla sov när jag ledde ut cykeln ur vedboden." Med femton kronor på fickan och med avsikten att som gårdfarihandlare lära känna världen och människorna gav sig Ivar Lo som tjugoåring ut på vägarna. Han cyklar upp mot Lappland. Han har papper och penna med sig och är redan viss om att diktandet är hans egentliga kall och framtid.
Men inget blir som han tänkt sig. Han är för blyg, och för stolt för att sälja sina futtiga varor med förtjänst. Lagret i den lilla unikaboxen försvinner men det han får över räcker knappt till mat. Han blir utskälld av hundar. Fryser. Förhånas och föraktas av folk som han tycker synd om. Han byter sista paret damstrumpor mot ett glas gråaktig mjölk. När han druckit upp det inser han att den utfattiga Dalens drottning mjölkat sin gamla tik.

Gårdfarihandlaren är en glittrande pikaresk men ack så rörande och vemodig. Det är lätt att bli förälskad i den unge man som spyr tikmjölk bakom knuten, skamset sover bland gummorna i fattighuset och darrar av köld i hönshus och lador. Han skyggar och begär, är klumpig och sårbar men kommer framåt, mot längtans mål. Stilen har flykt, Gårdfarihandlaren trampar in i världslitteraturen. Jag fäster mig särskilt vid porträttet av Salomon Forss vars takspånfordrade handelsbod i någon bortomvik av Malgomaj blir den resandes tillflykt under några fina veckor. Forssen är vresig i sina bytesaffärer med de utfattiga ödemarkstorparna men generös mot sin unge gäst, lär ut fiske och jaktknep, och visar hur han överlever ensamma vintrar: Han har sitt remingtongevär uppgillrat så han kan skjuta sig från sängen. En av hans två tummade böcker handlar om Zodiaken. Han är lite av bygdens mekaniker och hävdar envist att lämlarna, som just det året biter i näbbskorna, inte är djur utan ett illasinnat folkslag. Forssen påminner, trots olikheter om den gamle Vägvisaren i Kurosawas film. Båda har, inbillar jag mig, "enormt känsligt" skinn. På solkiga lappar från bruna påsar och omslag kan gubben svara på brev: "Jag snarar en Fågel då och då" skriver han på sirlig gammalsvenska "Och så saknar jag ibland Dig".

Pia Bergström Edwards

Ivar-Lo Johansson, hemsida

Aftonbladet Kultur

Home / Humanistgruppen