Kristoffer Larsson, Fibforum, Om debatten om Blommor i Galliléen 041201

För den som är intresserad av debatten i Arbetaren om Blommor i Galiléen förljer här en sammanställning. Jag vågar påstå att jag tillhörde de första som läste boken och ALLA jag talade med om den innan lobbyns kampanj drog i gång var helt överens om att det var en mycket bra bok. Av de som läst den därefter är det ingen som vågar säga annat än att de åtminstone är tveksamma till den.

Intressant i sammanhanget är att Makboul tycker att Israel Shahak däremot är helt okay. Hans Olav citerade tidigare Shahak, som jag undrar om Makboul över huvud taget har läst:

"När man betraktar Förenta staternas stöd åt Israel, icke i abstrakta begrepp utan i de konkreta detaljerna, framgår att detta stöd inte går att förklara enbart som ett följd av amerikanska imperieintressen. Det starka inflytande, som det organiserade judiska samfundet i Förenta staterna övar till stöd för Israels politik, måste man ta i beaktande, om man vill förklara den Mellanösternpolitik den amerikanska regeringen fört och alltjämt för. Detta fenomen är ännu mer märkbart i fråga om Kanada, vars intressen i Mellanöstern inte kan anses viktiga, men vars lojalitet mot och engagemang för Israel rentav är större än Förenta staternas."

"Även många judar, som förefaller vara engagerade i försvaret av mänskliga rättigheter och som i andra frågor hyser åsikter som avviker från de gängse, visar prov på anmärkningsvärt totalitära åsikter i frågor rörande Israel och står i främsta ledet i försvaret av all officiell israelisk politik. Det är välkänt i Israel att den chauvinism och fanatism till stöd för Israel som de organiserade diasporajudarna uppvisar är betydligt starkare (i synnerhet efter år 1967) än den chauvinism den israeliske juden i genomsnitt företer. Denna fanatism är särskilt utpräglad i Kanada och i Förenta staterna, men jag skall rikta in mig på det senare landet."

"Vi bör komma ihåg att judendomen, särskilt i sin klassiska form, är totalitär till naturen. Anhängare av andra totalitära ideologier i vår tid betedde sig inte annorlunda än Amerikas organiserade judar gjort."

Tänker Makboul kräva att Palestinarörelsen även ska ta avstånd från Shahak?

Dala-Demokraten publicerade en recension över Shamirs bok och recensenten tyckte att den var mycket bra. Lobbyn gick då till attack genom Svenska kommittén mot antisemitism, och fick chefredaktör Göran Greider att falla på knä och kyssa deras arslen. Läs mer om detta genom att gå in på www.skma.se och sedan "AKTUELLT". Där skryter de över hur de fick Greider på knä.

Vad gäller Jan Selling (som jag håller med i fråga om kristallnattsmanifestationen) så upprörs han över att man talar om "Israellobbyn". Han tycks anse att det är antisemitiskt. Jag råder honom att besöka hemsidan tillhörande American Israel Public Affairs Committee ( www.aipac.org ), som själva kallar sig för "America´s pro-Israel Lobby". Om man går in på http://www.aipac.org/documents/whoweare.html och klickar på "What We've Recently Achieved" så kan man bl.a. läsa att de fått USA att terroriststämpla palestinska organisationer, att försena Irans kärnvapenprogram, etc.

Makboul anklagar Shamir för att använda sitt judiska påbrå för att sprida antisemitism. Själv använder hans sig av sitt palestinska påbrå för att stämpla folk som antisemiter. Med såna fiender behöver lobbyn inga vänner.

Hälsningar
Kristoffer

____________________

Arbetaren nr 41

I en judehatares hjärna
Ammar Makboul
(länk finns inte på hemsidan, se artikeln nedan)

Nr 45

Israelkritik hör inte hemma på 9 november, av Jan Selling
http://www.arbetaren.se/2004/45/debatt.html

Nr 46

Ohederlig kritik mot Israel Shamir
Kristoffer Larsson
http://www.arbetaren.se/2004/46/debatt.html

Nr 47

Rasism är rasism är...
Ammar Makboul
http://www.arbetaren.se/2004/47/debatt.html

Nr 48

Jag har ingen dold agenda
Jan Selling
http://www.arbetaren.se/2004/48/debatt1.html

Det skillnad på kritik och förtal
Kristoffer Larsson
http://www.arbetaren.se/2004/48/debatt2.html
___________________________________________________

I en judehatares hjärna

För en tid sedan gav bokförlaget Alhambra ut den rysk-israeliske
skribenten Israel Shamirs essäsamling på svenska. Att låna Blommor i
Galiléen på bibliotek är mycket svårt. Enligt söktjänsten bibliotek.se
finns boken endast på tre bibliotek i hela Sverige, vilket är ytterst
sällsynt för nyutkommen svenskspråkig litteratur om Mellanöstern.
Ordfront och Palestinagrupperna har avlägsnat den från sina sortiment.
Blommor i Galiléen blev kontroversiell omedelbart efter utgivningen.
Några få recensenter avfärdade upprört Shamir som antisemit, men utan
att riktigt bemöta bokens innehåll. Enskilda individer inom
solidaritetsrörelsen för Palestina har däremot tagit honom och boken i
försvar. Själv gör Israel Shamir anspråk på att vara antisionist och
en del av rörelsen.
Debatten om Israel Shamir kan lätt te sig förvirrad, eftersom argument
förs fram på minst fyra olika nivåer. För det första gäller det
innehållet i Israel Shamirs texter. För det andra hävdar vissa att
Shamir bör försvaras utifrån en yttrandefrihetsprincip. För det tredje
finns det de som hävdar att Alhambras betydelse för litteratur- och
kultursverige gör att vi måste försvara (utgivningen av) Israel
Shamir. Slutligen har bland annat tidningen Expo skjutit in sig på att
avslöja Israel Shamirs "egentliga identitet" och presenterat uppgifter
om att han skulle vara någon annan än den han utger sig för att vara.
Men det är frågan om innehållet som är central.
Yttrandefrihetsprincipen är inget argument för att faktiskt anamma
Shamirs världsbild. Inte heller är värnandet om Alhambra ett
tillfredställande skäl: ett ställningstagande för förlagets
existensberättigande står inte i motsättning till en kritik av Shamir.
Min övertygelse är att Sverige vore fattigare utan Alhambra, men det
är inte det debatten handlar om.
Inte heller Expos personlinje är särskilt hållbar. Privatlivet är en
återvändsgränd för saklig kritik.
Fokus för debatten bör alltså vara Israel Shamirs själva texter.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att det inte är Shamirs
intentioner - de kan vi bara spekulera om - som bestämmer hur texterna
kommer att tolkas. Konsekvenserna följer ytterst av Shamirs skrivna
ord, och
till dem hör hans frekvent återkommande, mycket svepande
generaliseringar.


Essensen i Shamirs världsbild är en konspirationsteori om judarnas
dolda makt. Den kan sammanfattas i följande citat.

"De amerikanska judarnas (...) förespråkande av en nyliberal
globalisering är ett uttryck för önskan att förvandla hela världen,
inklusive USA, till ett Palestina med en liten härskarklass, en stor
säkerhetsapparat och förstummade, utarmade infödingar."

I en av samlingens essäer förflyttas läsaren till första världskriget.
Shamir citerar historikern Tom Segevs analys av Englands förhållande
till den sionistiska rörelsen vid denna tid. Segev belyser den
engelska imperialismens föreställningar om "judisk makt" för att
förklara det stöd som gavs till sionismen, tydligast i
Balfourdeklarationen om ett judiskt nationalhem i Palestina. England
ansåg, menar Segev, att det var "värt att erövra Palestina, underkuva
dess folk och ge det till sionisterna för att vinna över
världsjudendomen på sin sida".
Med andra ord: staten Israels födelse går tillbaka på Englands rädsla
för "världsjudendomens" makt att styra utgången av första
världskriget. Enligt Segevs analys ansåg den engelska ledningen att
judarna låg bakom händelserna i USA, den ryska revolutionen och
dessutom Ataturks revolution i Turkiet.
Men till skillnad från Segev avfärdar inte Shamir den engelska
konspirationsteorin som falsk. I stället betraktar han Segevs
avfärdande som "ett konstgrepp" för att tillfredställa "den politiska
korrektheten". Inget problem, förklarar Shamir - det "gör det möjligt
för oss att fortsätta behandla vårt ämne i ro och tills vidare komma
förbi den närliggande men besvärliga frågan om denna [engelsmännens]
'uppfattning' hade någon grund i verkligheten".
Shamir återupptar därefter bevisföringen med hjälp av den engelska
imperialismens auktoriteter. Chefen för den engelska
underrättelsetjänsten under första världskriget förklarade att om
judarna inte fick sin vilja igenom i Palestina skulle de alla "bli
bolsjeviker och stödja bolsjevikerna i alla andra länder liksom de
gjort i Ryssland."
Idag - lyder Shamirs argumentation - fortsätter världsjudendomen att
på samma sätt hota stormakterna. Denna gång är det USA judarna riktar
utpressning mot för att få sin vilja igenom. Israeliska ministrar ska
ha hävdat att

" 'om det judiska folket inte får vad de begär i Palestina', kommer de
att flytta sitt stöd till Putins Ryssland. Några resor av israeliska
ministrar till Ryssland räckte för att säkra den amerikanska
administrationens löften att stödja Israel, trots att det var ett tomt
hot. I själva verket har judarna för första gången på århundraden
förlorat sin mäklarposition. Putins Ryssland är för svagt (.). Och den
europeiska judenheten har ännu inte hämtat sig från det andra
världskriget."

Också bakom Irakkriget döljer sig judarna. Ockupationen av Irak är
enligt Shamir en judisk hämnd för Babylons "förstörelse av Jerusalem
586 f kr (.) Irak, Syrien och Egypten glider in i dess [judenhetens]
skottsikte."


I essän "Söndra och härska" redogör så Shamir för de hotfulla judarnas
förräderi mot det amerikanska samhällsintresset. Han inleder med en
historisk betraktelse över det sena 1900-talets "allians" mellan
svarta och judar i USA.

"Det var en oväntad allians, ty i det förgångna hade åtskilliga judar
varit aktiva slavhandlare. I Västindien låg slavhandeln i judiska
händer sedan 1500-talet. Judarna i USA använde sina förbindelser med
Västindien för att importera svarta slavar till söderns plantager. En
judisk ledare, rabbi Isaac Mayer Wise, var motståndare till Lincoln
och förespråkare av rätten 'att köpa och sälja svarta vildar'. Det
sägs ofta att den judiska traditionen står för mänsklig värdighet och
jämlikhet, men Maimonides, medeltidens största judiska religiösa
auktoritet, förnekade de svartas mänsklighet och var positivt inställd
till slaveri."

Shamir återkopplar sedan denna historiebild till 1960-talets
medborgarrättsrörelse för att avslöja judarnas dolda agenda: "Det
judiska stödet för de svartas rättigheter kan ses som en taktik att
utnyttja de svartas vrede och energi till förmån för judiska
intressen." Alliansen upphörde så snart judarnas intressen hotades,
som "när de judiska lärarna och advokaterna i New York gick till
aktion för att hindra svarta barn från att få en hygglig utbildning
och konkurrera om jobben".
Shamir förklarar att judarna aldrig brydde sig om de svarta. Deras
egentliga syfte var att "underminera samhällets traditionella
struktur".


Syndabockskonstruktionen om judarnas makt är klassisk. Problemet för
Palestinarörelsen är att Shamir använder sin egna judiska bakgrund som
alibi och gömmer sig bakom en Israelkritisk fasad. Det gör hans essäer
förföriska även utanför öppet antisemitiska kretsar, inte minst när
han skildrar Israels övergrepp.
Shamir kidnappar därmed Palestinafrågan för att legitimera sin
konspirationsteori. Lyssna på det här: "Israel och den organiserade
judenhetens uppstigande till makt och rikedom i världen har under de
senaste årtiondena lett till ett allt värre moraliskt förfall." I
nästa andetag kopplar Shamir samman palestiniernas frihetskamp med
kampen mot den judiska konspirationen: "Det är därför intifadan är så
viktig", förklarar Shamir och fortsätter med att det palestinska
upproret

"kan bli början till ett världsomspännande uppror mot makt- och
penninglystnadens mörka krafter. Det bör inte göra halt vid det Heliga
Landets gränser. Jag vet att denna tanke är palestinierna främmande.
De kämpar för sina byar och städer, för jämlikhet och frihet (.)."

Israel Shamir anstränger sig för att utvidga
Israel-Palestinakonflikten till en konflikt mellan världens goda
krafter och världens "mörka krafter", som alltså representeras av
judarna. Samtidigt beklagar han sig över den gräns palestinierna
själva har dragit för sin
frihetssträvan.
Gång efter annan framställer han också konflikten i religiösa
kategorier. Ett exempel i mängden:

"Genom att förstöra landet förbereder sig [de judiska bosättarna] för
en ny exil genom sina egna gärningar. Den riktiga modern kommer att få
barnet och därför är Palestinas seger oundviklig, ty Salomos dom är
bara en omskrivning för Guds dom."


Det är en sak att belysa den judiska fundamentalismen, som är en högst
påtaglig realitet i Israel: till skillnad från islamisterna sitter
judiska fundamentalister i regeringsposition och har ministerposter. I
fråga om makt framstår Hamas och andra islamistiska organisationer vid
en jämförelse som biståndsarbetande scouter.
Men i Shamirs texter görs ingen åtskillnad mellan judarna som grupp
och den judiska fundamentalismen, eller staten Israel. Det är precis
så sionisterna själva vill ha det: ungefär som när Sharon nyligen
gjorde sig till de franska judarnas talesman - till deras stora
förtret och uttalade motstånd - efter delvis fabricerade uppgifter om
antisemitismens utbredning i Frankrike.
Det finns inte och det har aldrig funnits någon konflikt mellan judar
och palestinier. Palestiniernas frihetskamp utkämpas inte mot
judenheten, som Israel Shamir önskar sig. Konflikten utspelar sig
mellan apartheidstaten Israel och det palestinska folk som berövats
sin frihet och sitt hemland. Kampen står mellan etnisk rensning och
rätten att återvända, mellan sionismens folkmordsideologi och en
rättvis fred.
Problemet med Shamir är att han inte kommer i närheten av Edward
Saids, Göran Rosenbergs eller Israel Shahaks överlägsna uppgörelser
med sionismen. Essäsamlingen Blommor i Galiléen slår fast sionismens
världsbild om "ett judiskt folk" som står mot resten av världen.
Det är så sionisterna själva vill ha det: också de vill att vi ska
skifta fokus från Israels statsterrorism som varje utspelar sig i
Palestina och i stället anamma föreställningen om ett
civilisationernas krig.
Att bemöta syndabockskonstruktioner med andra syndabockskonstruktioner
är att ersätta kraven på frihet, mänskliga rättigheter och rättvis
fred med rasistiska konspirationsteorier. Just därför kan Israel
Shamir inte accepteras som en del av solidaritetsrörelsen för
Palestina.


Ammar Makboul

Ammar Makboul kom från Nablus till Stockholm när han var ett halvår
gammal. Han arbetar med diskrimineringsfrågor, är sedan länge medlem i
Palestinagrupperna och aktiv i Nätverket bojkotta Israel.