Ur Ormus och Ariman ( Del 3 ) / till del 1

Vi ORMUS, enligt benäget åtagande &c. &c.&c. När, människor, I haven byggt eder städer, och mellan husen anlagt gator, över vilka tvärgator böra löpa, så skall eder åligga, att icke ständigt sitta inne, utan måsten I besöka varandra och utöva samhälleighet, jämte umgängelse, därtill brukande samtal, vari som oftast bör inmängas beskrivning över alla varelsers fel, vilkas framhållande i dagen är av högsta vikt. Men då I begiven eder åstad på gatorna, kan det icke varda eder efterlåtet att gå på vilka gator som helst, enär sådant kunde störa allmän ordning, efter månge av eder kunde på en gång få det infallet att beträda samma gränd, så att ingen där komme fram. Likväl, och på det ingen må lida inskränkning i friheten, tillstädjes envar att en gång om året, skattskrivningstiden, uppgiva vilken gata han under kommande året önskar välja åt sig för att på den färdas till torget, och vilken annan för att gå till hamnen, vilken tredje till apoteket, ävensom han då bör angiva de vänner, han under året vill besöka, jämte gatan han, för att komma till varje av vännerna, önskar gå; varefter Vi vele låta Oss ansökningarna föredragas och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året...

- Vad således slutligen angår Ormus och hans förordningars verkan på jorden, så berättas därom följande...Den större allmänheten och naturen lydde, men tego. De vore ej glade. De skulle hava varit gladare, om man trott dem om någon smula gott, om man låtit dem självmant frambära i ljuset några frukter av förstånd, kraft och godhet...- Om natten for ett förvånande väsende i mångfaldigt skiftande gestalt omkring över jorden. Utan plan, utan avsikt kom det, gick det, förfor det, och lyckades.
När Ormus, till exempel, hade skänkt några vita knoppar purpursafter, med ändamål, som han noga förklarade dem, att därigenom över sina utsprickande vita blad få röda schatteringar, vilka efter all uträkning måste pryda dem högeligen, så sprang det om natten, vid stjärnornas glans, ett väsen förbi dem, snabb som ett spöke, ej syntes gestalten, blott tänder och läppar, i form av en skrattares mun. Härav blevo de späda blomstren så förfärade, att deras växttrådar isades, den av Ormus givna purpursaften skiftade färg och blev svartblå; flera fina fibrer i blomman sprängdes, och den förvandlade saften sprack ut över bladen i strimmor utan ordning, men allt efter som den ögonblickliga förskräckelsen jagat den. Om morgonen, om blomman besågs, häpnade betraktaren! Ormus föreskrift stod väl ej till finnandes - men skön var rosen - i dessa sina nya oväntade strimmor så ädelt skön, så ( med all sin bävan ) evigt och underbart skön, att betraktaren icke kunde uttömma sig nog i beskådning. Sådana händelser inträffade också med djuren och själva människorna; än i kropparnes, än i själarnas hem.---

Ormus orolig - ty världen gick visserligen fram, men ej just efter hans plan - Ormus efterforskade den obekanta varelsen, men träffade honom ej. Han hade icke lämnat ett spår, icke vidtagit någon åtgärd, ej gjort någon handling själv. Men sakernas verkliga inre hade vaknat, där han farit förbi.
Allt vad Ormus kunde göra, var att anteckna den obekante i sin stora bok, under namnet "Misstänkt person". Där står han så än. ---

Tillbaks t. ( 1 )

Retur, Klassiker

Home