Minnen från min barndom och ungdom

Birgitta 1978

Jag är född den 22 sept. 1915 i Åseda Socken Kronobergs län i Småland. Mina minnen har jag mest från en by som heter Labbemåla. Jag kunde nog berätta flera böcker om hur det var på den tiden. Man kommer nog ihåg det som var trevligt tror jag. Allt blir så soligt och roligt helt plötsligt då man sätter sig ner och minns hur det var då o. då. Man kommer ihåg soliga varma sommardagar då man fick springa barfota - alla bär som vi unga plockade. Och som jag nu ser tillbaka så var man på det hela taget nöjd med allt. Vi syskon hade lång väg till skolan, en halv mil att gå. På den tiden fanns ingen barnbespisning eller skolskjuts. Utan vi gick i ur och skur. Det blev examen i skolorna på den tiden den 8.e maj. Då fick vi gå barfotade resten av sommaren till den 1 oktober om vi ville.

En höst gick Maja min syster och jag barfotade tills det kom frost. Och sedan fick vi gå i trätofflor tills snön kom. Då hade vi snörkängor med galoscher utanpå.

Strumporna var hemstickade ullstrumpor som stacks på benen när de var nya. En jul fick jag ett par nya som stacks på benen så hela julen var förstörd. När vi gick i småskolan hade vi en fröken som hette Nanny Jonsson. Vi tyckte alla om henne. Hon var snäll och rättvis. Vi gick till henne med blommor ibland för att få karameller. Hon var alltid lika glad och snäll tills hon fick en fästman. När fästmannen övergav henne blev hon väldigt elak så vi undrade nog ibland hur det stod till. Efter två år i småskolan så kom vi upp i tredje klass.

Då fick vi först en lärare som hette Herrlin. Han hade svartlockigt hår och svarta tänder. Han såg ut som en gubbe men var ungkarl och han var nog bara en 30 år när han började som lärare i Ekhorva skola. Han var lärare för tredje, fjärde, femte och sjätte klass. Herrlin tyckte mycket om bruna bönor och fläsk. De dagar han åt fläsk var han alltid snäll och munter. När solen sken fick vi extra långa raster antagligen för att han själv skulle få vara ute. Det var ganska trångt inne i skolsalen och att komma ut i friska luften var skönt.

Vår lärare jagade på söndagarna. Han talade då om ifall han haft tur att få en fågel eller hare. Då myste han och undrade om vi gillade harstek. Ibland beskrev han hur man lagade till en tjäder.

Efter några år gifte han sig och hans fru var sjuksköterska. Hon tvättade jämt och var alltid klädd i vit rock och en vit mössa. Hon stod alltid vid brunnen och sköljde tvätten. Hon var vitklädd även då. Ibland hade hon en vit mössa med slöja som hängde ner åt ryggen. Hon var stor och ståtlig i sina vita kläder. Vi trodde att vår magister alltid var rädd för henne. Han var inte riktigt den samme som förr sen han gift sig. Några barn fick dom inte så det verkade så tyst i skolhuset sommartid. Men han hade ju sin fru och det var ju tur för honom. Skolan låg i en stor skog och där såg väldigt dystert ut på kvällarna.

Men en eftermiddag satt vi efter för att läsa på läxan som inte kunnat förut på dagen. Då fick vi sitta till KL 5 på eftermiddagen. När vi sen fick gå var det nästan mörkt ute. Vi fick gå genom en rätt stor hage och förbi två byar Fagerhult och Rismåla (?). När vi kom hem var Kl. 6. Då var vi både trötta och hungriga. Jag minns än i dag att vi fick kringlor och en skolkamrat, hon hette Lilly, var med oss hem. Sen nästa dag kunde vi varenda fråga. Vi var väldigt rädda för att bli sittande efter dom andra. En kusin till oss hon lärde sig varenda läxa utantill. När hon slutade skolan hade hon stort A i alla ämnen. Hon hade varit närvarande alla dagar - inte ens förkyld under ett helt skolår. Hon åt bara grovt bröd och ärtsoppa när hon växte upp. Ibland åt hon raggmunkar. Ingen visste om vitaminer då utan alla människor åt vad som fanns för årstiden. Det var aldrig frågan om annat och det var ju skönt för en husmor med många barn. Det är både dyrt och arbetsamt att göra råkost bevars. Men tron verkar allt nu för tiden. Vem vet om inte barnen förr hade det bättre?

Nu får alla barn mycket leksaker. Förr fick vi hitta på själva - det var både spännande och roligt. Vi lekte post minns jag. Jag var då postfröken och alla andra ungar fick ställa sig i rad och hämta post. En del fick Amerikabrev och paket och då fick dom gå till prästen och fråga honom till råds, han kunde ju utrikes tal, något åtminstone! Vi lekte också bröllop - den som var brud hade en vit spetsgardin. Den som var brudgum en svart kavaj. Så pappa var arg många gånger för vi tog hans rock. Då lekte vi att vi var Margit Signe Elisabet Lilja som gifte sig med Herman Gustav Fredrik Strandell i Åseda kyrka. Vi var och såg deras bröllop och vi kunde ju aldrig glömma hur fina de var. Hon var dotter till doktor Lilja i Åseda och hans enda barn. Ja vi var så fantasifyllda så vi trodde nästan vi var brudparet. Ibland när vi spelade teater hade vi publik. Mamma och Agda satt i farstun och skrattade. Agda såg så road ut och jag minns så väl hur hon skrattade på ett särskilt sätt. Hon hade skrattet i både ögon och i smilgropar. Den stackarn hade nog inte så roligt alltid med fem hungriga flickor och en ilsken karl som var mager med senig nacke och lång näsa. Han var min morbror, han svor för allting. Var de kallt då jäveln var det för kallt! På sommaren var det alltid för varmt. Då svettades han och drack och hade det så besvärligt, alltid värre än andra.

Ibland kom det en gubbe som hette "Fabian". Han sjöng alla möjliga visor med samma melodi på alla. Om man bad honom sjunga gjorde han det inte. Men var han på gott humör då sjöng han och trallade och sen skrattade han åt alltihop. Så vi måste skratta allesamman. En höst skördade han oxelbär och la ut på tidningar på en vind. Det skulle han torka till vintern och ha till mat. Hans hustru gick i gårdarna och stickade strumpor och hjälpte till med matlagning m.m. I sin ungdom var hon en riktig skönhet. Hon var i Amerika i många år och hade en bankbok med sig hem. Hon hade visst 10.000 kr på banken. De pengarna skulle inte röras. Dom skulle växa och bli mer och mer så hon slapp ålderdomshemmet. Det hade hon tänkt ut när hon var i Amerika. Ibland fick vi unga titta i hennes koffert som hon alltid hade packad precis som då hon reste ifrån Amerika. Där hade hon tunna, fina klänningar och små skor som hon dansat i när hon var ung. En hel del fotografier fanns det också i denna innehållsrika Amerikakoffert. Det var ett foto på en ung man med hög stärkkrage och långt svart skägg. Han såg så allvarsam och sorgsen ut att man kvickt la undan det kortet. Det var hennes fästman några år påstod hon. Sen dog han hastigt då reste hon hem till Svedala igen. Och då träffade hon Fabian. Hon var gammal då de gifte sig. Men det brydde han sig inte om. Det var bra att ha en hushållerska, tyckte han. De grälade ofta där de bodde uppe på en vind. Då slutade det alltid med att hon gav sig iväg från vinden som var deras hem. Sen var hon hos släktingar ett tag och sen kom hon hem efter några veckor. Då var de vänner igen.

Ibland lekte vi barn "Fabian och Emli". Då hade vi så roligt att vi kunde knappast gå av skratt. En kusin till mig passade så bra till Emli. Hon var stor och lång. Så satte hon en kudde bak och fram o drog se en kjol över sig och sen började vi andra att sätta oss in i våra roller. En del av oss var olika bondkäringar i alla möjliga byar där nere. Vi låtsades då att Emli hade ostkalas så vi hade krukor och spannar och låtsade att det var mjölk i. Ja så gick dagarna sommartid.

På vintern åkte vi kringåka. Vi hade en påle i isen och en lång stång. Sedan satte vi oss på kälken. Några ungar föste på stången. De som satt på kälken fick åka så fort så alla skrev och hojtade himmelshögt. Men roligt var det att åka kringåka. Vi höll på med det till vi var rätt stora, Maja och jag och Märta. Och vi var 20 barn i tre gårdar.

Ja så gick tiden tills vi skulle läsa i kyrkan som det hette där nere. Vi skulle kunna hela Lilla Katekesen utantill och hela psalmboken med. Annars kom man inte till himlen sa prosten Vitthult ( ? ). Han svor ibland då vi inte kunde läxan. Ibland hötte han uppåt himlen. När det regnade mycket kunde han utbrista "nu silar han där uppe ska en veta". En sådan skulle vara präst i en stor församling! Ja man kan nog undra. Nog nu om denne gamle kämpe till gudsman. Han hade många goda sidor men sådant talade inte folk i allmänhet om. Det är mest dumheter som sägs om folk. På hösten började de skolbarn som skulle konfirmeras läsa och höll på hela vintern. Vi skulle sedan konfirmeras vid påsk. Alla flickor tog det hela så allvarligt, vi var lite smått religiösa allihop. Vi skulle komma vitklädda både min syster och jag så det blev dyrt för pappa att köpa alla nya kläder den gången. Men vi fick i alla fall varsin vit klänning med stor krage på.

Pappa förbjöd oss gå ut på kvällarna när vi gick och läste. Vi fick komma in KL 9 och gjorde vi inte det kom han efter oss. Det var so snopet när han helt plötsligt dök upp och sa: nu ska ni med hem och inget mer! Vi hade en faster som kom ifrån Björneström och hälsade på oss ibland. Hon hade rött hår och alltid klänningar av fina tyger. När farfar fyllde år var hon alltid där med en tårta. Den skulle alla smaka på, hur många som helst räckte den till. Våra kusiner var 8 st . - alla dom skulle också dit. Hur det var räckte tårtan till alla. När vi gick hem var vi för det mesta arga för vi inte fick marsipanblomman som satt på den arma tårtan - den tog min faster med hem. Hon skulle ha den till en annan gång.

En sommar, jag var 14 år då, fick jag följa med faster hem. Då skulle jag hjälpa henne i hushållet. Det var att gå upp KL 6 på morron och tända i spisen och koka kaffe då på en gång. Sedan skulle faster och en kusin bjudas kaffe på säng. Det är en sed nere i Småland att man gör i ordning kaffebricka och bjuder så varje morron. Somliga finare får alltid sitt kaffe så, bland andra fick min mamma alltid kaffe på säng. Hon gick inte upp förr. Det låter som de vore lata av sig men de skulle äras på den tiden, de som fått många barn. Min mor hade 5 barn min faster 4 flickor alla söta och snälla.

En annan faster hade 10 barn - alla riktiga arbetsmänniskor och alla omhuldade sin mor. Men det var den tidens sed att göra mors dagar lättare helt enkelt hjälpa henne med allt de kunde. Aldrig svara sin mor elakt eller ställa till så hon skulle behöva stå i för alla. Vi visste att då blev det inte nådigt om man inte gjorde rätt för sig.

På min födelsedag 14-årsdagen fick jag en vit underkjol med brodyr på. Och en blårutig klänning. Ett par hårspännen som var blå. Och till Åseda marknad fick jag en hel femma av min faster. Så då hade jag de riktigt beviljat!

Tills skolan började igen var jag så fin och mallig minns jag, så jag fick stryk av andra kusiner. Det var i ren avundsjuka dom slogs. Ofta for jag till Björneström sommartid. När jag gått ut folkskolan var jag där även på vintern. Jag minns att jag fick en 35-40 kr per månad då. Då skulle pengarna räcka till tandlagning, kläder, skor och biopengar. Så det gällde då att hushålla med kronorna. Jag lagade tänderna hos en tandläkare i Virserum. Det kostade 150 kr, det var mycket pengar då! Samma vinter köpte jag ett kapptyg som mamma sydde sen. Det var en brun kappa med en skinnkrage. Den fick duga i många år - att skaffa en ny varje vinter gick ju inte.

En jul for jag hem till mina föräldrar och syskon. Då hade jag köpt 10 kg äpplen hos en gubbe som hade en stor fruktträdgård. Dom äpplena kostade 5 kr minns jag. De var röda och väldigt goda. Mamma hade gjort girlanger och hängt kors och tvärs i stora rummet. Hon hade gjort korv och en skinka. Så hade hon sytt en rutig blus och en grå hängselkjol. Vi hade så väldigt trevligt hemma. Det behövde inte vara så mycket julklappar. Det var roligt att träffas alla då alla grannar och släktingar hade julkalas. Alla hade tid att ställa till kalas vid jul och efter julen skulle alla barn dansa ut julen. Då fick vi ha en s.k. julgransdans. Då hade vi bästa klänningen och riktigt finkammat hår med band och ofta lockar.

Det som bjöds var kaffe med bullar och skivor och en kaka. Sen plockade vi av granen där vi var, och fick ta papperskarameller, var sin. Sen gick vi hem. Så var julen slut för de året. Det var sen efter ju för det mesta snö och grått. Men vi hade sparkstöttingar på den tiden. Vi åkte ut på isar och for runt. Ibland var det isgata på alla vägar. Då åkte vi snabbt upp till Karolina och morfar och var hos dem. Där fick vi gå ärenden och hjälpa mormor som var halt och knappt kunde gå annat än med kryckor. En ko hade sparkat till henne i höften. Hon var aldrig till läkare för sitt ben. Utan gick hellre som invalid tills hon dog. Det var en frisk och glad liten människa, hon blev 97 år. Hennes bror hette Lars. Han hade 12 barn. Hans hustru dog ifrån alla barnen. Då gick Karolina dit och stannade där hela sin ungdomstid eller till alla hennes brorsbarn blev stora. En efter en åkte dom till Amerika. Jag har hälsat på flera av dem då de varit hos min mor på besök. En hette Lisa. Hon kom hem till Sverige en sommar och var så fin i vit klänning, vita strumpor och skor. Man kunde titta på hur länge som helst! Vi kunde väl vara sådär en 10-11 år då, Maja och jag. Vi kunde inte begripa hur dom bar sig åt för att sy så många volanger och annat fint. Mamma talade ibland om att hon ville resa till Amerika. Men då blev vi så rädda och ledsna att vi inte visste vad vi skulle göra. Det var många gånger vi fick höra henne säga så där: "Hade en gett sej iväg innan en gift sig, då hade man klarat upp det". Men det blev bara sagt det där.

En söndag fick jag gå med pappa till en by som hette Hökhult. Det var säkert en timmes väg att gå dit. Vi gick tidigt en söndagsmorgon och var fram i halv tolvtiden. Då var jag så trött minns jag, att jag la mig på en soffa i köket. Den fastern hette Malin och hennes man Oskar Björk. Vi stannade där en natt och det var så många man fick träffa där. En av döttrarna i huset var kusin ( ? ) till oss. Hon sydde en blommig flanellklänning till mig. När pappa och jag gick hem hade vi allt möjligt med oss hem. De var mest använda kläder och sådant som vi kunde ha i skolan sedan. Den fastern hade mörkt hår, var lång och ståtlig och såg rätt sträng ut. Hon var en lång kjol ner till fötterna, en ljus blus och ett förkläde utanpå. Sedan hade hon en svart sjalett på huvudet. Min tredje faster var liten och ljus i hyn, hade brunt hår och skrattade jämt. Hon var söt och glad men gifte sig med en arg karl. Hon trivdes nog inte hos han, men vågade aldrig säga det till han. Eftersom han alltid var vresig. Till sist dog hon ifrån allt. Jag minns hennes begravning så väl då hade vi alla hackat granris på vägen där de körde upp till kyrkan i Åseda. Det var en lång och ledsam söndag. Pappa och mamma var borta hela dagen. Dagen efter gick vi alla ungar med mamma till mormors och var där hela dagen. Vi fick inte komma med in utan måste vara ute och gunga. För Karolina och mamma ville vara i fred. De pratade tyst med varandra och nickade till varandra. Vi tittade i fönstren. Men vad de sa det får vi aldrig veta. De är nu döda båda två.

I Småland var körsbären mogna omkring Olsmässa. På den tiden var det ingen som sålde bär. Utan alla använde bären till var en sitt hushåll. Då var vi ofta till Linus och Elida på Skogen och deras 12 barn. Linus var mammas äldste bror. Karl-August och Gottfrid hette de två andra. Det kunde hända att vi kom på s.k. släktkalas. Vi visste ju inte att det hette så. Vi kom alla från olika håll och träffades hos dem på "skogen" - så kallades deras torp som hörde till "Brinkelid" i Åseda Socken. Där växte upp 12 barn i ett rum och kök. Hela torpet tycktes leva där i skogen. Det var alltid en fest att komma dit. Dom hade ju bärkalas så alla kom ju förväntansfulla. Vi gick sällan hem förrän det blev mörkt på kvällen. Då följde vår morbror med oss till järnvägs-övergången. Han skulle se att vi kom över ordentligt så att inget extratåg kom och körde på oss. Min morbror Linus spelade fiol. Karl-August flöjt och Gottfrid dragspel - så dom satte igång och spelade då och då. Ofta spelade dom var och en i sitt hem. De förstod sig på att laga klockor också. Ibland lagade dom skor, halvsulade som det hette på den tiden. Det gällde att vara tilltagsen och händig på alla vis med sina stora familjer. Min mamma var heltidsanställd - hon sydde åt alla. Först till oss, sen till alla släktingar. Kläder till pappa och till Arvid och alla hans barn och fru

Pappa ville alltid odla grönsaker och potatis. Det höll han alltid på med sommartid. Han ar aldrig stilla annat än på söndagar. Ett litet potatisland hade han t.o.m. intill pensionärshemmet näst sista året han levde. Han blev 84 år. Han var omöjligt pappa, med sitt gående! Att gå en mil var ingenting för hans del! Han var aldrig trött. Vi gick med honom och plockade jorbär kallade han smultron. Då gick vi långa skogsvägar och svettades. Han gick före och letade rätt på bären. Sen hojtade han på oss "här finns bär". Maja la sig och sov i skogen av trötthet. Märta och jag trätte om bären. Maja var så sparsam, hon hade alltid mest bär ändå - när vi kom hem! Alltid sparade hon på allt gott längst. Och sina kläder sparade hon också - så de såg fina och nya ut i det längsta. Det blanka på ett par bottiner med skinn upptill fick aldrig nötas ut. Ja, det var ordning och reda med henne. Alltid skurade hon och la på rena dukar minns jag. Hon ordnade med blommor och allt möjligt - så det skulle se prydligt ut

En höstkväll satt mamma vid symaskinen som stod alldeles invid ett fönster. Hon sydde mössor till oss. Vi fick var sin röd med en knapp uppe i kullen. Då såg hon ett karlansikte alldeles intill rutan. Det var mannen som spionerade på hur vi hade det. Han sprang och tittade i allas fönster. Det var hans TV-tittande på den tiden kanske? Den karlen var rik - han fick inte gifta sig för si mor som hette " Rika ". Hon såg i "syne" som folk kallade det där nere i Småland. Hon talade om att hon sett en hägring neråt hennes ladugård. Då såg hon bara blommor och åter blommor, som hon sa. Hon hade ett litet bakbord i knäet och satt vid spisen och bakade. Vintertid hade hon äpplen på vinden. Då skulle hon upp för en skranglig trappa och ta sig ner igen. Hon ville alltid ha oss ungar där . Hon var ju ensam och gammal. Då berättade hon historier för oss. Hemska sådana. Om den Onde hur han dansade på fyllefester m.m., m.m. Vi blev lite uppskrämda men det var spännande. Vi trodde det var sant ibland. För det mesta trodde vi nog inte på troll och annat. En gång berättade hon om ett åskväder som dundrade fram nere i Labbemåla. När det åskade som värst kom det in ett litet troll vid dörren. Då de bad trollet stiga på i stugan, svarade det ( ? ) och tittade på en stor ullsax som låg på sidan om, vid dörren. När saxen togs bort vågade trollet sig in och klev upp på kökssoffan. Alla satt tysta och tittade på den lilla trollbytingen. Till sist gick den ut men sa ingenting. Alla trodde troll var åskrädda - att det fanns troll trodde alla gamla där nere. Min morfar som var soldaten Källqvist i Åseda Socken, han berättade många paschaser som han kallade sina historier. De var folk som mött underliga, huvudlösa ryttare. Många män på nattliga färder som mött kvinnor svartklädda från topp till tå. Då de varit ute nattetid hade de sett både ett och annat. På en kyrkogård blev en girig karl stående en natt då han gått runt kyrkan 8 gånger för att få träffa den Lede. Då fick prästen gå dit och hjälpa bort den där stackaren. Många människor var så mörkrädda så att de måste alltid ha sällskap på kvällarna.

Det var på den tiden väldigt modigt att bo ensam. Då hörde man folk säga, den stackaren är ju så ensam så ( han eller hon ) blir väl inte så gammal. För det mesta var det stora familjer där nere i stugorna. En 10-12 barn var vanligt. En familj hade 18 barn. De bodde i ett rum och kök. De kunde inte gå i skolan som de skulle, utan fick gå varannan dag. Syskonen turades om att ha varandras skor och kläder så gott det gick. Det fadern hade nog ett litet elände med så många omkring sig. Han blev 90 år i alla fall. Jag minns att han spelade dragspel och såg glad ut i ögonen. Han gick alltid barfota i skorna även vintertid. Men han frös inte påstod han. Den äldsta flickan hette Sigrid. Hon var hembiträde hos min farbror Arvid. I alla fall så levde alla hans barn och det fanns inget fel på en enda. Fast dom visste inte om vitaminer eller apelsiner då.

Vi kan förflytta oss framåt i tiden till 1925 kanske. Då kommer jag mest att tänka på min 10-årsdag. Jag fick en beige yllekofta av Hulda som var min gudmor. Den koftan fick duga i många år framåt i skolan. Den var i fasonen som koftorna är nu. Tack snälla rara Hulda för din present! Annars minns jag nog att du inte var särskilt snäll men något måste du väl ge. 1925 nyårsnatten då satt mamma uppe och vakade in nya året. Att hon satt så ensam uppe har jag undrat över. Men hon hade födelsedag KL 12 på natten och ville vara föst att säga Gott Nytt År. Sen skrev hon det nya årets siffror i sotet i den öppna spisen. I Labbemåla där hade vi öppen spis och köksspis. Vi eldade i båda, vintertid, och kring spisen satt vi alltid. Det var så lugnt och skönt att kura ihop sig. Ibland satt man där och sov. Vår släkting Agda kom ofta in till oss. Hon var rätt overklig som människa. Hon var mer som en ande. Jag kanske ska säga att hon hade alla goda egenskaper, så hon var perfekt. Till utseendet var hon ganska vanlig. Men man märkte att hon kunde mer än andra vanliga människor. Hon förstod sig på allting, inget fanns utan att hon begrep. Var hon fått allt sitt förstånd ifrån det kan ingen begripa. Kanske det var så att hon använde det förstånd hon fått ovanligt bra. Så att det räckte till lite av varje.

Jag beundrade henne där hon satt, alltid glad och tittade sig omkring. Alltid stickade hon. Och så pratade hon om allting med oss ungar med! Precis som vi var stora. Ser du hur galet jag gör nu, ja nu gjorde jag ett fel igen, se nu får jag riva upp osv. Jag kära Nanny, nu måste jag allt gå in till mitt. Men då skulle de dricka kaffe först och så skrattade de och provade strumpor och hade så trevligt köket. Så vi måste ut och se. Vi ville ju vara i lag så länge som möjligt. Ibland fick den som var liten sitta i hennes knä. Det var je en förmån för hon kunde både sjunga och hitta på verser. Hennes man var Karl-August. Han var alltid sur och arg. Han grälade var han än befann sig och mager som en raft. Om han var ilsken över att alla tyckte om hans hustru kanske? Han var nog så. Själv kunde han aldrig säga ett vettigt ord utom i fyllan.

Mammas yngste bror Gottfrid hade en hustru som hette Klara. Hon hade stora, bruna ögon och svart hår. Jättestora bröst, alldeles vita. Hon såg rent makalös ut när hon ammade sina barn. Hon hade 4 st . pojkar. Alla skrev och levde. Klara kunde inte reda upp just nånting. Hon ville mest cykla hem till sina föräldrar. Gottfrid han satt där med pojkarna, han fick väl laga mat och allting. Klara styrde mycket med sitt utseende. Köpte sig tyger och satte i sidenisättningar i alla möjliga klänningar. Hon hade små fötter som hon liksom stötte i golvet när hon gick. Jag var hos henne ibland då gjorde vi raggmunkar till alla barnen. Ibland bakade vi för flera dagars tid, både limpor och bullar. Jag skurade och tvättade småungarnas kläder och fick till en biobiljett, 50 öre ibland. Inte alltid.

Elida blev jag aldrig god vän med. Jag vet inte hur. Hon var ju dalkulla och rätt sur och tvär. Som de flesta dalkullor är i de här trakterna. Hon stod alltid och såg sur ut och skällde till om det var nånting hon såg. Hon var Linus andra hustru. Hans första hette Julia Fager. Alla hans barn i första äktenskapet var så granna, det var 5 st . Sen de andra fem var inte lika. En del blev halta av dem. Dom hade 11 barn som levde på torpet i skogen. Elida hade en pojke när hon kom dit. Han såg så söt ut jämt. Och bäst i klassen i allting, jämt bra sätt och uppträdande hade den grabben. Det var Elidas ögonsten jämt, undra på det en sådan pojke! En del av alla barn for till Amerika. Somliga blev väl kvar i Sverige. Alla 12 är gamla och utslitna vid det här laget. Det är tidens gång bara. Det var bara för lite mat och för stora familjer. När vi växte upp var allting bättre.

Omkring 1930 fick vi nog gå på bio tror jag och kanske på en och annan danstillställning. Det var roligt att dansa minns jag nu. Men man fick allt tåla att bli trampad på tårna av luar som hade för långa skor. Men de flesta bar sig på. De kunde inte dansa men for liksom omkring ändå och trodde sig om allting. Man hade bara roligt åt allting. Det fanns inga problem. Ungdomen jag var tillsammans med var väl som jag själv. Arbetare och flickor som liksom jag fick streta ihop sitt själva. Men på lördagarna då var det alltid lite festligt och spännande. I fall man skulle ut på bio eller dans. Det var just det då, och i fall man blev utbjuden, den kunde ju hända. Att någon usling trodde sig till att fråga om man ville gå med just honom. Man låtsades då att han skulle få nåd inför en och sa, det kan väl hända. Sen gick man och skröt för den arme att han visst inte var den ende som ville ha en med ut! På de sättet var jag hemskt le. För jag kunde inte begripa mig på dessa ynglingar. De var liksom alla det jag kallar lealösa . Det betyder på svenska att dom var rätt ynkliga i sitt elände. De allra flesta gnällde och letade efter sin mamma ibland flickorna. Eller gnällde om sitt trista jobb.

Ack så tråkigt var det väl ändå inte! Det var väl med ungdomen då som nu! Osäker kan de väl vara då som nu. Ibland många minnen från ungdomstiden vill jag gärna och länge dröja vid 17-årsåldern. Då tänker jag berätta om en ljushårig yngling som kom och tittade in ibland. Han var nog bra men en sex år äldre än jag. Vi träffades ofta på stora festligheter. Det var ju roligt att bli uppbjuden till dans. Han såg inte illa ut heller. Och vi var nog ungefär lika i mångt och mycket. Vill jag minnas. Han var glasarbetare i Berghem i många år. Våra vägar skildes efter många om. Det var ett ynkligt öde han gick till mötes. Han blev till sist svårt alkoholiserad och är väl förstörd för livet. Men det är ju självförvållat, ingen har ju tvingat honom. Det hette ju att han ville Leva Livet. Jag kunde inget göra åt hans elände. Allt blev som förgjort. Det var ju inget att skriva om just. Men han var väl i alla fall en människa som man minns. Frid - - - - Den ende av män som tyckt om mig tror jag och det ska tilläggas. Hade inte spriten varit med då kunde det varit annorlunda. Man vet inte sin framtid.

Många år gick och man försökte sig på olika arbeten.

Det blev mest hushållsarbete, barnpassning m.m. Ett par tre år var jag hos en kusin som hade 10 barn. Det var fin praktik i barnavård, jag skötte dom små alldeles själv. Var uppe på nätterna och bytte när dom skrek och lindade in ungarna. Jag tror att jag hade en 5 st . i mitt rum. Ibland tittade jag på dem där de låg och lov. Lise-Lott liknade en docka tyckte jag. Vi gick upp KL 6 på morronen. Då gjorde jag i ordning choklad till alla. Min kusin var alltid sjuk eller väntade barn. Aldrig klädde hon på sig riktigt eller gick ut. Hon bara lufsade omkring inne. Satte sig vid pianot och spelade en stund. Men hon lärde mig baka ordentligt. Sedan bakade jag två gånger i veckan åt oss. Jag lärde mig tvätta kläder och sticka där hos henne. Vi hade det väldigt fint och i ordning för det mesta.

På kvällarna satt vi och pratade och stoppade strumpor. Det kunde vi sitta till KL 12 på natten. Lagade kläder till alla barnen fick vi göra. Det tog ju också tid. Hel huset var tungstädat med skurgolv i hallar och trappor. Vi fick gå till en å och skölja alla tvättkläder och det var inte lite när det var 10 personers hushåll.

Det var hemskt att vara hembiträde, man fick ju bara grovarbeta. Bara göra det tyngsta arbetet. Alltid vara till hands och göra i ordning. Man blev ju precis utsliten till slut. Men det kunde jag vara trevligt på en del arbeten. Jag hade hand om tre barn på ett ställe. Den lille var ett år. Och paret som ägde barnen reste bort 14 dagar. Där stod jag då med tre småbarn och en våning på 5 rum och kök. Först tänkte jag rymma ifrån alltihop för jag tyckte det var för mycket. Jag förstod ju inte mig på barn så bra heller. Men hur det var listade jag ut hur jag skulle göra för att klara upp det hela. Vi gick ut på promenader då vi inte var inne och åt. På nätterna sov vi. Så när det fina herrskapet kom hem ville ungarna inte till den. Den lille skrek och skulle till mig. Och det blev ett liv i början. Men den ungen var svartsjuk som liten. Om jag läste för en av flickorna ylade han tills han fick sitta i knäet. Var vi ute på stan och jag träffade en bekant började han illvråla. Tills jag lyfte upp honom. Han var så avundsjuk att jag tyckte synd om den lille. Jag måste sluta där för den ungens skull. Han blev så fäst vid mig. Så det hade nog inte gått att bo där. Jag hade aldrig någon frihet men jag saknade lille Jack ( ? ) i många år. De båda flickorna var fina och snälla men pojken var ju allra gulligast. En riktig liten tyrann!

Där slutade jag efter ett år. Och då hade jag blodförgiftning i ett knä. Jag blev opererad och fick åka hem stelbent. Men det blev ganska fort bra. Jag hade rivit mig på en rostig ståltråd i tvättstugan. Ingen sjukkassa, ingen ersättning eller nånting fick jag. Sedan gick det en tid tills jag kunde ge mig ut igen. Då hade jag tänkt mig till Stockholm. Och jag for dit också. Förut hade mamma fått brev från en som hette

Alma Lövman. Hon var precis utsliten och ville hem och vila sig en månad. Då tyckte dom hemma att jag kunde åka dit. Det var ju en familj vi kände till. Så gjorde jag i ordning kläderna. M.m. och for en höstdag, minns jag. Jag hade en mörkröd klänning, det minns jag än idag. Alma stod på Stockholms central, liten och rund. Sedan åkte vi spårvang till Hornsgatan 33 B. Det var ju inga bilar i Stockholm då. Allt var så annorlunda emot hur där ser nu nu. Jag de var en tid man gick till mötes där! Alma åkte ner till Småland. Jag skulle vara i hennes ställe. Det var tre stora, lata flickor hemma. Alla gjorde sin utbildning. Och så en som var ingenjör och en gubbe. Det blev ett enda matlagande där. Jag minns bara dukade bord och avätna bord och stora diskar. Det var ju inte vad man tänkt sig. Men det blev ingen frihet. Att gå ut i Stockholm - det fick jag inte för Lövman.

Vi gick till Gröna Lund en kväll Gunhild och jag, men när vi kom hem var Lövman uppe och gick an. Såjag brydde mig inte om att gå på några nöjen där i storstaden. Det var så besvärligt där. Jag belv fort trött på dem alla. De bara åt. När Alma kom hem ville jag resea hem igen. Men hon ville att jag skulle stanna där i stan och ta ett annat arbete. Hon var väl snäll och ville hjälpa mig förstår jag. Men jag kunde inte trivas i stan så jag åkte hem igen. Då var det skönt att vara hemma. Jag bara ville sitta still på en stol. Hade ont i fötter och ben av allt spring där hos Lövmans. Sedan fick jag knölros i benen och var dålig ett tag. Då fick jag blyvatten ( ? ) omslag och sen måste lungorna röntgas. Det var inget fel men hjärtat slog så oregelbundet efter febern. Men jag var snart frisk igen. Men skulle inte ta några tunga arbeten. Jag kände mig rätt så svag länge, jag vågade mig inte ut och slita igen utan gick där hemma länge. Då sydde mamma byxor till Åseda Kläder AB. Det var väl att göra ändå. Jag tror att pappa var rädd för att jag var allvarligt sjuk. Eftersom jag måste vila så mycket.

Men sen kunde jag inte stå ut att gå där i Åseda. Jag måste ju ut och göra något. Så jag letade i annonser i tidningar och gick till en arbetsförmedling i Växsjö och hörde mig för. Då fick jag ett arbete hos ett äldre par i stan. Dom hade en fin villa och trädgård till. Det var ett lätt och bra arbete. Där stannade jag i många år. De var Jehovas vittnen båda två och jag höll på att bli ett jag också! Hur det var så blev jag inte Jehovas. Men det kanske hade varit bra det också? Men jag fick lära mig att "ordningens lag det är Guds lag". Och inte bara det utan jag fick lära mig praktiskt arbete. Vi konserverade all frukt i trädgården och gick på torget varje torsdag. Där köpte vi billiga grönsaker, ägg m.m. Jag lärde mig laga mat och duka fint, ordna med blommar och öva mig i att uppträda på ett fint vis. Läste böcker och lärde mig om olika författare i tiden och allmänbildade mig. Gick på olika kurser i matlagning m.m. barnavård, hemvård o.s.v. En kurs i barnpsykologi. Jag ville gärna ha gått på en vävkurs men den blev för dyr. Det kostade ju allt material.

Jag fick i alla fall vara med familjen Blombergs till Helgelvärma ( ortsnamn ? ) där de hade en motorbåt. Då lade vi ut nät och ibland fiskade vi med drag. På deras ställe fanns bärbuskar av alla slag, stora krusbär och svarta vinbär. Jag fick ta av mig min vanliga klänning och gå i solklänning där ute. Men inte i baddräkt - det fick inte förekomma mer än nere vid sjökanten. Då fick jag gå ner och bada själv. Och sen hade jag bara att fortsätta att plocka bär eller något annat. Det värkte i mina händer ibland för dem fick man ju aldrig vila. Ibland tog jag nå mig mjuka bomullsvantar på kvällen så ont hade jag. Jag grinade ibland för att jag inte kunde få lära mig något annat lättare arbete. Men det är ju likadant idag. Jag har fortfarande ont i mina händer. Och nu har man snart levt färdigt, kära bok!

Med två tomma händer!

Det brukar ju rika människor uttrycka sig när de talar om sin fattiga nästa. I viss mån kan jag hålla med dem, men det beror på hur man använder sina tomma händer. De kan hjälpa många, man kan ha en tom hand visserligen. Men är man frisk då går det alltid väl med arbete, det är viktigast av allt i livet. Så värdefullt att t.o.m. ett tungt arbete kan bli livsnödvändigt. Jag talar av egen erfarenhet. Man blir trött så glömmer man sorger och vedermödor. Arbeta så man blir glad över en slant man tjänar! Man får ofta vänner i ett arbete, man kan känna en slags gemenskap om man ger sig tid att prata. Ja rent av att man känner sig fri och glad. Att alltid alltid känna sig beroende är inte bra. Man blir så illa till mods. Det är viktigt att veta ju mer en fri människa kan bli och rå sig själv, desto bättre! En ensam vrå.( Aug den 16/8 1972 )

Eller, den där hon hade väl inget mer än två tomma händer. Jag upprepar åter igen, hur viktigt det är att veta. Att det går att göra mycket av sitt liv ändå, trots fattigdom. Det gäller att inte ge upp, att inte lägga sig för alltid. Att inte - hur det än ser ut omkring en - ge sig! Det måste vara så. Låt ingen precis trycka nere en i underjorden! Det går så lätt för andra att bara trampa på, att förstöra både känslor och allt. Ja då får det bli som det blir där, men självbevarelsen måste vi ha. Så länge en människa lever måste hon få vara sig själv. Det blir ju väldigt konstlat annars. Det heter väl inte för inte: frihet är det bästa ting, som sökas kan all jorden kring. Men friheten den kan finnas och bör finnas även i ett äktenskap. Man kan leva ett slags fritt liv om man har vett i huvudet och använder det rätt. Och till Värdefull Frihet, ingen frihet som har med nöjen och flärd att göra. Utan så här, nu sitter jag här och tänker. Jag tänker på vad jag vill. Det har ju ingen med att göra! Tankar måste man få ha. Och det måste få finnas fantasi och humor. Det klarar man sig ett tag på.

Sorger och bedrövelser plus en tom hand!

Så kan det se ut i livet många gånger, ja så många gånger att tårarna bara rinner efter kinderna. Vart vänder man sig då? Vart går man då? Var finns den som hjälper när svårigheterna hopar sig. Då är det inte lönt att gå till en medmänniska. Och klaga sin nöd. Jag har det så svårt, kan du hjälpa! Nej det kan den säkert inte, inte lönt att fråga en gång! Utan gör så gott du kan för man måste klara upp även det hemskaste själv. Låt tiden gå. Tänk dig noga för vad du säger om svårigheter att reda upp det du ska igenom. Allt ordnar sig så småningom - även vedermödor.

Man måste finna ett sätt att klara det värsta på. Dränk ingenting i sprit det lönar sig inte utan se tiden an! Och allt blir så småningom bättre. Jag tänker så här, att vad en människa sår, det får hon skörda. Vem som hittat på det vet jag inte. I dubbel bemärkelse, så att säga. Det är nog inte riktigt så.

När mitt fattiga liv fick en slags underlig mening och någorlunda riktig. Vad vet jag vad lycka är - inte alls! Det talas så mycket om den. Vad är det att vara nöjd? Ja i så fall borde man ha en slags lycka, men det är nog inte så. I fantasin kanske lyckan finns i noveller men inte i verkliga livet. Där är det helt annorlunda. Jag borde inte ge mig in i något så dumt som att skriva om lycka. Utan säga så här: Det är ej något att skriva om eller tala om. Men finns den så är det bara så. Enkelt.

Har du tagit fan i båten måste du ro honom i land!

Det tål att tänka på ett tag. Och att snabba sig och ro på. Tiden går och snart så. Ja vad händer sen när man rott i land? Det är just det. Vad händer sedan? En ny liten fan kan ju sticka upp och propsa på att bli rodd i land. Börjar man om igen då tro? Det gör man alldeles säkert. Så kan man hålla på m det vill sig illa. Och det kan man ju utgå från. Är det inte det ena så är det, det andra. Men håll ångan uppe ändå till slut har du vunnit. Då kan man kämpa sig fram och ha det nästan hur som helst. Andra människor kanske undrar, men det är dom det. Känn aldrig efter vad du orkar med - då orkar du ingenting.

Vad man skriver dumt! Det kan inte hjälpas!

När en människa föds vet hon ingenting om och naken kommer hon till världen. När vi dör är det likadant. Ingenting har vi med oss ner i jorden när vi dör. Vi vet inte när vi dör heller eller hur det blir. Vi bara somnar in. Men vår ande går vidare till ett bättre liv, det vet vi. Men hur det går till vet vi inte. Därför tror nästan alla att vi bara dör, så är det inte mer. Men vi som tror på Andens rike vi vet ju att vi går till bättre. Därför måste vi tänka på detta varje dag ty ingen vet sina dagars slut. Många psalmer har jag läst om döden och varit så rädd. Men nu ser jag döden som en befriare ifrån det jordiska livet. Vi ska inte se att döden är hemsk utan lika naturlig som födelsen. Man måste tänka sig för hela livet. Men att strida med folk om det eviga är inte bra. Alla måste få tro vad dom tror är riktigt. Men Gud finns om Gud är något vi inte förstår ska vi inte undra utan tro på det goda och bedja våra böner varje dag. För oss alla nära och kära. Och till slut när livet är färdigt lugnt somna in till ett bättre liv i andens rike.

Det var en gång en liten söt flicka med rött hår och många fräknar som stod och sa "Tultan och mamma, vad är vi"? Då skulle jag svara: "sånna vänner!" Då skrattade hon och vi svängde om med varandra. När åren gick blev vi mer och mer sånna vänner och det hoppas jag vi är än i några år och för evigt så länge vi lever.

  Det var en gång precis som isagan jag ägde en liten ljus fin prinsessa som skrattade och fnittrade åt det mesta. En gång bakade hon t.o.m. och glömde grädda en hel plåt. Ofta skrattade hon tyckte vi hade så fint i stora rummet. Hade till o. m. en egen väg i huset ( av sylt från källaren o upp ). Hon bad till Gud på kvällen för sin mor. Kristina. Det hoppas jag hon gör ännu. 1978.

  Det fanns en till lite flicka som bodde hos mig. Hon ville alltid ha ett eget rum att dona i. En gång i tiden hade hon en liten garderob till rum med röd lampa och små saker uppsatta. Hon var en liten sångerska på den tiden. Förut höll hon tal i 2 årsåldern. Alltid redo. Elisabet.

  Detta är den fjärde lilla flickan i mitt hus. Redan som riktigt liten ville hon se två rätter på olika tallrikar. Tyckte om god mat. Skrattade och växte. Hade två fina flätor. Gick i skolan duktig . I skolan präktig och redig i allting. Ordning och reda. Vi var också sånna vänner och är än i dag. Anna-Karin.

  En liten sagoprins med bildskönt ansikte, mjuk röst, lätt för skratt, lätt att lära perfekt att läsa, att fråga ut. Ett gott förstånd, glad, rolig och duktig att berätta. Vi stod varann så nära. Det gör vi än. Gunnar

  Sagoprinsen nr 2. Liten och allvarsam. Oerhört vetgirig, rolig och glad, påhittig. Ville jämt att jag berättade om förr i tiden. Det var roligare än sagor. Som förr när han var liten berättar jag nu ibland om förr i tiden och vi skrattar nu liksom vi gjorde förr åt alla smålandshistorier.

Sven-Olof.

Det var så här det började. En gång för länge sen stod jag och en vän en sommarkväll och hängde vid en dansbana.

Det susade i björkarna och jag tror månen lyste upp på himlen. Det var nog månsken. Då stod där som fallen ifrån skyarna en lång räkel och sa "får jag lov". Ja, sa jag, tror jag det! Dansa ville man ju. En fin klänning hade jag också. En randig i alla färger med en smal spets nertill på kjolen. Jag liknade en "kulla", sa den långe räkeln och log mystiskt. Frågade vad jag trodde han sysslade med. Sedan fick jag veta att han sålde skosnören. Så småningom fick jag nog veta att han sysslade med helt annat ( det jordiska verkligen ) skogar, åker och äng på kartor och papper. Vad det nu ska bara bra för. Sådan förstod man inte då.

Det lämnar jag dithän vad han sysslade med. Det hade nog inte spelat någon roll för min del. Jag hade nog helst sett att han liksom jag jobbat som en vanligt kille på fabrik, glasbruk eller vad som helst. Han hade nog varit annorlunda då, tror jag. Men nu kunde inte jag göra mycket av det där. Utan jag var glad att finna en vän, vi kunde ju alltid dansa. Till att börja med blev det allt många danskvällar i mitt unga liv. Till sist blev det allt annat än dans på kvällarna. Ja hur ska jag förklara hur allting blev. Det bara blev. Det ena efter det andra. Jag inte om det var riktigt att dras in i något man knappast klarade av. Varken då eller nu. Men åren går, snart får vi ta farväl av denna värld. Jag vet inte om vi gjorde rätt eller fel. Det är nog inte många som vet när livet börjar dala. Vi kanske får veta i nästa liv varför allting blir så och inte så.

Home