Jag längtar
att likt ett våldsamt skyfall
få rinna längs din asfaltshud, bort, bort,
få följa dina kurvor
förbi skogarna, få ligga
dallrande i timmerbilarnas
kåddoftande möten, få sugas in
i dina vita streck och uppgå
i färdandet.

Längtan bort, o väg, du vet!
Du hör långtradarnas sång
om morronen, bromssuckarnas
utdragna rop i frostluften.
Du ser ostfrallan och kaffet
på motellet, där en nyskild kvinna
med stora bröst klirrar med porslinet
och där semlorna svettas under glas
i sina pösiga gräddblusar.

Som jag längtar
till värmen där,
till morronkaffet
och skratten,
till svordomarna och resan vidare!
Som jag längtar
till truckdriverns händer,
en kyss, en enda, mellan
vehiklarnas tystnad, där granskogen
ännu andas i lasten, där de tämjda
bilarna från Södertälje ännu drömmer
om sina ofödda farter!

O, väg 153, en natt ska jag
gå ut och lyfta dig upp ur
landskapet och rista dig
som en trasmatta i glädje
över dina sträckors möjligheter!

/ Ingela Strandberg, diktare /

länk till Lilla svarta hjärta

Innehåll tillb.