<< Tillbaka till www.jonasmattsson.se
......................................

DAWIDS HYBRIS
(Publicerad i Proffsfoto #1/2008)

......................................

Det var i en av salarna på Liljevalchs konsthall i Stockholm som Dawid ställde ut sina fotografier för första gången 1973. När han återvänder 35 år senare fyller utställningen Hybris hela byggnaden. Vi har träffat mannen som mer än någon annan gjort fotografi till en konstform i Sverige.

......................................

Dawid tar emot i sin rymliga studio som ligger i ett industriområde i Stockholms utkanter. Väggarna är fyllda med affischer från hans utställningar. Längst in i den långsmala lokalen öppnar sig ett stort rum, där ena långsidan täcks av hyllor med Dawids samlade produktion, noggrant samlad i kartonger. På golvet ligger en av de små »krubbor« som han använde som scen för att plåta stillebenserien Arbetsnamn skulptur på 80-talet och Dawids assistent är i full färd med att samla ihop ett antal rostiga spikar. Kanske har någon av dem en gång figurerat i Rost, den bildserie som innebar Dawids stora genombrott då den ställdes ut på Moderna museet i Stockholm år 1983.

Mitt på golvet tronar Dawids Deardorff-kamera, bredvid ett bord med några printar av racerbilar. De är fotade rakt uppifrån och endast tjockleken på vissa av vindrutetorkarna avslöjar att det rör sig om modell­bilar och inte verkliga tävlingsfordon. Serien heter FSCC och bilderna är bland de sista som färdigställs inför Hybris som snart ska öppna på Liljevalchs konsthall.
– Ser du att det är en linje här i papperet, säger Dawid och pekar på en knappt synlig defekt i 60 × 75-centimeterspapperet, som han numera skriver ut de flesta av sina fotografier på med hjälp av en Epson Stylus Pro 7 800.

För varje lyckad print gör Dawid kanske fyra fem stycken som hamnar i papperskorgen för att färgerna måste justeras i datorn, eller som i det här fallet på grund av en ojämn leverans papper.

Under hela sin karriär har Dawid utforskat fotografiets material. Han har ristat i negativ, målat med framkallare direkt på fotopapperet och inte minst ägnat oändlig möda för att få fram det rätta tonomfånget i mörkrummet. Därför hajar jag till när Dawid berättar att han numera tycker att bläckstråleutskrifterna blivit tillräckligt bra för att mäta sig med hans tidigare kopior.
– Utskrifterna är väldigt unga som fullgoda verktyg. Det är bara ett par tre år som det har fungerat. Det är en rätt ny företeelse som jag tycker är utmärkt, säger Dawid som är och alltid har varit oerhört mån om att det är de egna händerna som följer fotografiet från exponeringen till den färdiga tavlan på väggen.
– Jag har ju alltid gjort hela processen. Naturligtvis fotograferar jag själv, men jag framkallar även filmen själv, gör kopiorna själv, skär till passepartout-kartongen själv med det här sneda snittet. Jag designar ramen själv. Jag skär till glasskivan själv. En tavla av mig är verkligen handgjord av mig, så gott det går, förklarar han och dyker rakt in i den frågeställning som har följt honom under hela hans karriär: Fotografiet som konstobjekt.
– Jag var nästan den första i Sverige som gjorde som ett objekt av fotografiet. Som var mån om ramen, säger Dawid och berättar om hur han och fotografen Håkan Lind fick skäll när de ställde ut på Fotograficentrum 1978.
– »Det här är inget jävla konstgalleri«, sa de när vi brydde oss om inramningen.

I stället plockades bilderna ner för att ge plats åt en öppen utställning, där alla som ville fick bidra med fotografier från ockupationen av kvarteret Mullvaden som pågick just den hösten.
– Ni ungdomar förstår inte hur det har varit, säger han till undertecknad som var knappt året när Dawid hade sin
debututställning Ingen älskar mig på Lilje­valchs, 1973.

För den som blickar tillbaka i den svenska fotohistorien dök Dawid, eller Björn Dawidsson som han egentligen heter, upp som en något udda fågel åren kring 1970. Det dominerande fotografiska uttrycket var Dokumentärt och Politiskt.

Även Dawids första böcker kan tolkas politiskt. Det rörde sig om reportageböcker med titlar som Bilsamhället och under 70-talet figurerade hans bilder i vänsterpress som Internationalen och Johan Ehrenbergs ETC. Ändå stötte han på motstånd på grund av den estetiska omsorgen han lade vid sina fotografier.

Även om Dawid har sina rötter i den dokumentära street photography-traditionen, är han noga med att påpeka att han redan från sin första film använde kameran som ett konstnärligt redskap. Enligt honom själv hade han ingen särskilt kulturell uppväxt och det var först i 20-årsåldern som han skaffade sin första kamera, en Canon Pellix.
– Jag brukar säga att när du målar eller tecknar finns den klassiska ångesten inför den vita, tomma duken. Vad ska jag fylla duken med? Fotografiet är tvärtom. Det finns för mycket, som du då försöker att koka ner till något. Ett utsnitt heter det ju, och det var det som direkt intresserade mig, säger Dawid.
– Hela mitt verk uppfattar nog många som att det handlar om fotografiets natur, fotografiets förutsättningar, fotografiets språk. Var tar fotografiet slut och blir andra tekniker eller medier, säger han och tar sina Kemigram/Chemigraphs som exempel. Serien påbörjades på 80-talet och är med bland det som visas på Liljevalchs i vår.
– Du tänder i mörkrummet och har öppnat en kartong fotopapper. Då är det antingen papperskorgen som gäller, eller så kan du göra ett kemigram. Med tänt ljus kluddar du på framkallare och så växer det fram något.

Inte heller i Ror -serien, där titeln anspelar på så kallade rorschachtest, är någon kamera inblandad. I stället har han gjort tuschteckningar på tunt papper som han sedan har använt som negativ och gjort kontaktkopior på.
– Jag ritar med ljus. Det är kanske ett ännu bättre sätt att beskriva mig än att säga att jag är fotograf. Att rita med ljus, vad heter det på latin? Fotografi, säger Dawid, väl medveten om att det i historien finns fotografer som har ägnat sig åt besläktade trevare ut mot mediets gränser.

Om ett kännetecken för Dawids fotografi är utforskandet av hantverket och fotomediet, är ett annat motivkretsen. Skruvar, överblivna nycklar, verktyg, gamla kameradelar, trasiga glas och träklossar är bara några av de objekt som har passerat Dawids lins.
– På något sätt finns allt jag fotograferar i mina fickor. »Gräv där du står«, hette det på 70-talet och det har jag fortsatt med. Det är inte så att jag har något att säga. Det är fel att tro det, säger han och skrattar.

Många av de serier som Dawid visar på Liljevalchs påbörjades för snart 30 år sedan men byggs fortfarande ut med nya bilder. Ett exempel är Rost som inleddes redan 1980. Att arbeta med serier är något som Dawid har gjort mycket medvetet, även om seriernas uppkomst ofta är mer slumpartad.
– Det blir en serie när jag på något sätt upptäcker att här finns någonting som kan förfinas och upprepas utan att det känns som upprepning, säger han och återvänder till hur han började fotografera på gatan i 20-årsåldern.
– Man kryssade för några negativ, gick in i mörkrummet, förstorade dem och kanske ramade dem. När jag ställde upp bilderna mot väggen kanske jag upptäckte att om jag sätter den där och flyttar den dit, så blir det något slags rytm i det. »Men här skulle jag vilja ha en till!« Det blir ju ett samlande. Det är vad det handlar om. Jag är en samlare. Jag vill ha fler av någonting.

Dawid förklarar hur hans serier följer ett slags trädstruktur, inte helt olikt mappsystemet i en dator. Plötsligt kan en del i en grupp bilder få sin egen identitet och sitt eget namn. Således har P -serien, uppkallad efter en piedestal i Dawids lägenhet, förgrenat sig i bland annat P-skuggor, P2 och P2W.
– Jag är inte så intellektuell. Jag tänker inte så där väldigt mycket, utan det ena föder det andra. Jag kanske tänkte till en stund 1978. Sedan är det trädstrukturen som gäller efter det.

Så vad var det du tänkte 1978?
– Det har fallit i glömska, säger han och brister ut i ännu ett stort skratt.

När man ser Dawids mest grafiska arbeten är det lätt att bortse från att han även är en gråtonernas mästare. Arbetsnamn skulptur är ett exempel på Dawids vurm för perfektionistiskt storformatsfotografi. Det är svart­vitt, valörrikt och bygger på 8 × 10-tumsnegativ som har kopierats med olika fotopapper. Bildserien är ty­pisk för den grupp som kallades Intimisterna och som förutom Dawid bestod av fotografer som Gerry Johansson, Gunnar Smoliansky och Otmar Thormann. Tillsammans bidrog de till den förfinade hantverksvurm som spred sig inom fotografiet på 80-talet. Det var en reaktion på 70-talets politiserade doku­mentation och skulle komma att avlösas av post­modernismens mer idébaserade användande av foto­grafi som ett medium bland flera. Det paradoxala med Dawid är att hans fotografi fungerade lika bra under Intimisternas modernistiska hantverksideal som hos postmodernisternas medierelativism.

Ett exempel på det är serien ”(Stol)”, som ingår i Hybris, men som först ställdes ut 1994. ”(Stol)” är fotogram, där fotopapperet har bearbetats direkt utan något negativ, varpå Dawid har tecknat kända och okända stolsmodeller i tusch på papperet.
– Konstkritikern Lars O Ericsson skrev en gång i Dagens Nyheter att jag var den förste postmodernisten. Med en veckas mellanrum skrev Peder Alton i samma tidning att jag var den siste modernisten. Det är det bästa läge man kan ha, konstaterar han nöjt.

När vi är framme vid 2008 är Dawid mycket noga med att Hybris på Liljevalchs inte är någon retrospektiv utställning. Även om många av serierna känns igen till namnet förklarar Dawid att över hälften av bilderna är nya.
– Retrospektiv är en viss typ av utställning. Där försöker du skapa en mer eller mindre sann bild av hur ditt verk har sett ut. Men vad jag gör är i all enkelhet och mer än hälften av det jag visar har inte visats fö­r­ut, säger Dawid som föredrar etiketterna »mid-life« eller »mid-career«.

Det görs ingen övergripande katalog till Hybris. I stället produceras tre skrifter. Dels görs en tunnare skrift på 30 sidor som alla som betalar entré får. Där finns alla bilder representerade, bland annat som en ersättning för de informationsskyltar med titlar som saknas i själva utställningssalarna. Dels görs en bok med racerbilsserien FSCC, som digitaltrycks av sponsorn Arkitektkopia och formges av Jonas Olson.

Men den stora fotobokshändelsen i samband med Hybris är en rejäl sak som trycks i 999 numrerade exemplar med en essä av utställningens curator, Niclas Östlind. I boken presenteras tre kompletta serier: Ray, Ror och Kis.

Kis är den nyaste serien i utställningen och består av grafiska fotografier av 33 stycken nycklar som blivit över på ett eller annat sätt i Dawids liv. Medan alla 33 nycklarna visas i boken kommer bara 16 av dem att visas på Liljevalchs. De 16 fotografierna ger även bildmaterial till de vernissagekort som görs i lika många versioner. En svart nyckel mot gul botten pryder också utställningsaffischen.
– Ray är en hälsning till Man Ray, naturligtvis, men bilderna har även drag av X-ray, röntgen, säger Dawid och förklarar att Ror är en förkortning av Rorschach.
– Det är material från 80-talet men som jag har avslutat först för ett par år sedan, berättar han och kommer in på hur digitaliseringen av fotografiet har frigjort en rad knutar i hans konstnärskap.
– Det här är intressant. Det är nämligen så att jag tidigare upplevde att jag inte kunde avsluta de serierna, eftersom jag inte tyckte att det fanns material som gjorde grejerna rättvisa.

Vad var du inte nöjd med i den analoga tekniken?
– Nu kan jag gå upp i stora format på bra papper och ha kontroll över det. Förr var det största som kom från en »riktig« fotograf i mina ögon en 50 × 60-print. Mer fanns inte. I min värld ska en print vara gjord av mig själv. De här grejerna är 60 × 75 centimeter. Det är ett standardformat jag har i dag. Tidigare var standardformatet 8 × 10 tum, alltså 20 × 25 centimeter.

I dag fotograferar Dawid både analogt i storformat med sin Deardorff och digitalt med sin Canon Eos 1 Ds Mark 3.

Saknar du inte kornet i filmen och fotopapperet?
– Vad kornet i filmen skapar är ett slags stabilitet när du läser bilden. Det går ju att fuska och lägga på korn. Men det behöver man inte uppleva som nostalgi eller ett sätt att gå tillbaka. En suddig digital bild är rätt tråkig. En analog suddig bild kan vara förtjusande för att den har kornet som bärare av informationen. Det kan ju vara historiskt betingat att man har lärt sig se så. Men det får nog framtiden utvisa vad det handlar om.

En aldrig tidigare visad serie i Hybris är Bow, vars titel är en förkortning av Black on White, eller »svart på vitt« med sina dubbla betydelser.
– Det är egentligen bilder från olika serier som jag orkestrerar om. Jag gör dem i nya format och synkroniserar sviten med tanke på just det här rummet.

Dawid visar en Bow -bild och förklarar att den från början figurerade i Rost -serien. På så vis återanvänder Dawid sitt material i olika kopieringstekniker och olika sammanhang.

Om Rost var Dawids publika genombrott 1983, blev M+M från 1990 den serie där han tog sitt grafiska uttryck till sin spets. För att få till de svartvita avbildningarna av de 33 verktygen har han använt litografisk film och ställt kameran med lite oskärpa.
– Oskärpa har jag jobbat mycket med genom åren. Det började jag med på småbildstiden. Jag lutade kameran eller handhöll den i flera minuter.

Förutom oskärpan och litografisk film använde Dawid ljusbord som underlag i serien.
– Det där med ljusbord är inte fullt så enkelt som det verkar. Ljuset får till exempel inte krypa runt. Det handlar om distans mellan ljuskälla och motiv.
Även om Dawid ser M+M som en avgrening från Rost i fråga om teknik och förhållningssätt är han noga med att poängtera att M+M är avgränsad i sitt motivval.
– Det var arvegods från min morbror. Han var ingenjör och när han dog fick jag ärva hans »verktygslåda« som visade sig vara en svart plastpåse med en massa hål i. Han var väldigt duktig och jag beundrade honom som grabb, så jag tänkte att nu kommer jag att få en suverän sats verktyg. Men det var små böjda skruvmejslar med trasiga träskaft.

Hur hänger M+M ihop med nycklarna i den nya serien Kis?
– Kis är snarlik i det att det även här är föremål ur mitt eget liv. Jag startar i mitt eget liv hela tiden, utom när jag gör kommersiella uppdrag, för då är det någon annan som talar om vad jag ska göra, säger Dawid.

Han jämför skillnaden mellan kommersiella uppdrag och egna projekt med vad som skiljer en författare från en copywriter.
– Båda har antagligen språket i sin hand, men det är en väldig skillnad på om du skriver en roman eller en bruksanvisning till hur dammsugaren ska användas.

Hur ser fördelningen mellan uppdrag och egna projekt ut?
– 90 procent inkomst från uppdrag och 10 procent tid i omvänd ordning kan man väl säga. Samtidigt lägger jag ner mycket energi och är rätt orolig när jag jobbar kommersiellt. Jag vill ju att det ska bli fint. Jobbar jag med mitt eget är jag lite tryggare.

I dina egna projekt är det väl också du själv som avgör när du är nöjd?
– Jo, men det är också en fördel med uppdrag. Då kommer någon till dig och säger att det ska vara klart på torsdag. När jag gör konst har jag ingen som säger när det ska vara färdigt, ingen som säger när det är bra. Det är mycket svårare.
När vi pratar om uppdragsgivare avbryter sig Dawid i sin uppräkning av varumärken som Tiger, Statoil, Saab, NK, Kosta Boda, Vin & Sprit och H&M.
– Till saken hör att jag tycker att jag jobbar med människor. Jag jobbar med, tycker jag, väldigt duktiga formgivare och art directorer, säger Dawid och nämner återkommande namn som Greger Ulf Nilson, Henrik Nygren, Johan Fredlund och Anders Schmidt.

Att Dawid är en favorit bland Sveriges formgivarelit märks också i den omsorg som läggs vid böckerna som ges ut med hans bilder. Den bok som ges ut i 999 numrerade exemplar i samband med Liljevalchsutställningen formges av Petter Antonisen och den som kikar i kolofonen på hans tidigare utgivning får en god orientering bland Sveriges främsta grafiska formgivare.
Hur jobbar du tillsammans med formgivarna av dina böcker?
– Jag tycker att jag inte petar så mycket. Frågar du formgivaren, tycker väl han eller hon att jag lägger mig i allting. Det är nog en tolkningsfråga. Jag tror i och för sig att mina bilder leder till en viss typ av utseende och att en duktig formgivare ser min natur, min art, och tar fasta på det och gör något som passar med det, säger Dawid och slår fast att alla duktiga formgivare historiskt sett har varit väldigt intresserade av fotografi.
– De har samlat fotografi, gjort fotoböcker och så vidare. Det hänger samman. Vill du bli en duktig formgivare, så börja med att titta på och intressera dig för fotografi.

Vad händer härnäst, efter Hybris?
– Jag har idéer om hur konsten går vidare. Det är som en bred flodfåra. Men jag är sådan att jag inte pratar om något som jag är mitt uppe i. För klär man det i ord, då börjar man tycka att man har klarat av det lite grand. Orden ska komma efter bilderna. Kommer orden före bilderna blir det fel.

Utställningen Hybris pågick 12 april-25 maj 2008 på Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Jonas Mattsson
jonas@jonasmattsson.se

......................................
<< Tillbaka till www.jonasmattsson.se
......................................