<< Tillbaka till www.jonasmattsson.se
......................................

HUSFOTOGRAFEN
(Publicerad i Proffsfoto #1/2009)

......................................
                
Det är svårt att hitta en tidning, bok eller utställning om arkitektur utan några bilder av Åke E:son Lindman. Vi har träffat Sveriges mesta husfotograf.

......................................

Det första som händer när jag kommer in i Åke E:son Lindmans studio på Södermalm i Stockholm är att av en av hans assistenter ber mig ta av mig skorna. Orsaken är att de försöker hålla lokalen så dammfri som möjligt för skannerns skull. Medan jag väntar på Åke E:son Lindman hinner jag slå mig ner i en av de Wegner-stolar som står kring ett av borden i lokalen.
Så klart att Sveriges ledande arkitekturfotograf har stolar som hör till modernistisk designkanon.
Under vårt samtal ska det också visa sig att det är i den modernistiska bildtraditionen som Åke E:son Lindman känner sig mest hemma. Förvisso räcker det att se en bråkdel av hans produktion för att identifiera de tydliga linjer, diagonaler och klassiska proportioner som skapar hans bildstil.
Efter en liten stund stormar Åke E:son Lindman in tillsammans med sin fru och medarbetare Lena Lindman.
– Det är ganska mycket, blir det svävande svar på den inledande frågan om vad som står på schemat just nu.
För att ta ett axplock betyder det en New York-resa, ett uppdrag i Dubai för tidningen Plaza och ett bokprojekt om Svenska institutet i Rom, en byggnad som ritats av den svenske arkitekten Ivar Tengbom och dessutom är en populär stipendieplats för den svenska arkitektkåren. Även en egen fotomonografi ligger i planeringen.
– Men allra först ska jag upp till Åre och plåta en toppstuga åt Hans Murman som ska publiceras i tidningen Arkitektur, säger han.
Arkitektur är den tidskrift som sedan 1901 har definierat svensk byggnadskonst. Om vägen in i den branschen grovt förenklat går via arkitektutbildningarna på Chalmers eller KTH och till erkännande genom tidskriften Arkitektur, väcks frågan hur vägen in i arkitekturfotografiet ser ut.

Om vi backar till ruta ett, hur kom det sig att du började fotografera arkitektur?
– Fast det är inte ruta ett. Jag började plåta när jag var väldigt ung, 13 år. Då var det bara självklart att jag skulle bli fotograf, säger Åke E:son Lindman och målar upp en bakgrund som har en hel del med fotografi men väldigt lite med arkitektur att göra.
Efter att familjen flyttade från Stockholm till Luleå när Åke var fem år följde en uppväxt med yrkesgymnasium och fotoskola i Luleå, innan han kom tillbaka till Stockholm och Konstfack där han skaffade sig en mer gedigen fotoutbildning.
Efter Konstfack återvände han till Luleå för att arbeta på tidning parallellt med egna projekt och uppdrag åt länsstyrelsen. Influenserna kom från Walker Evans och FSA-projektet som dokumenterade depressionens USA. Således låg Åke E:son Lindmans fokus på att dokumentera sin norrländska hembygd. När jag nämner att Sune Jonsson är ämnet för en annan artikel i den här tidningen konstaterar han att den västerbottniske folklivsskildraren så klart var en hjälte.
– Det var han ju för många. Vi kom ner från Luleå till Umeå och satt i möten med honom om hur man ska göra.
Men 70-tal övergick i 80-tal och Åke E:son Lindman flyttade återigen till Stockholm. Det blåste nya fotografiska vindar och i takt med att den dokumentära FSA-vurmen klingade av, kom Åke E:son Lindman i kontakt med fotografer som Gunnar Smoliansky och Dawid. Deras konstnärliga, tekniskt drivna fotoideal och storformatskameror var förvisso något som han var väl bekant med sedan Konstfackstiden.
Men fortfarande hade Åke E:son Lindman inte börjat fotografera hus på allvar.
Vändpunkten kom med 1985 års bomässa i Upplands Väsby. Uppdrag gick ut på att dokumentera arbetet med landskapsarkitekturen, men även de färdiga byggnaderna.
– Då var det som en ”tjong”, det här är nått! säger han och nämner något som låter som en klyscha om arkitekturfotografer:
– Jag gillar inte att plåta människor.

Du gör inte det?
– Jo, jag har inget emot det, men det var inte riktigt min grej. Jag kände direkt att tidningsfotografi inte är min grej, att ha polisradio på toaletten för att hinna före ambulansen, och inte att göra porträtt på sjuksköterskor för Vårdfackets tidning heller.
– I och med den där mässan i Upplands Väsby bestämde jag mig för att arkitekturfotografi, det ska jag bli bäst på. Sedan valde jag bort andra jobb och sökte mig mot arkitekturen.

Hur gjorde du för att ta dig in i arkitekturvärlden?
– En grej var att jag i ett tidigt skede tänkte att jag behöver en portfolio. Jag behövde ett bra projekt att starta med. Så då frågade jag en del arkitekter som jag ändå kände. Jag hade av ren tur hamnat på en riktig arkitektgata, Ålstensgatan.
För den som inte är bekant med Ålstensgatan i Bromma i västra Stockholm, så är det där Per Albin-husen ligger, uppkallade efter den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson som bodde där. Radhusen byggdes 1932-33 och räknas som en höjdpunkt i svensk funkisarkitektur. Åter till Åke E:son Lindmans:
– 1982 flyttade vi dit. Då fattade jag ingenting av arkitektur. Jag förstod inte att vi bodde på en kultgata inom den världen, säger Åke E:son Lindman som sedan dess har porträtterat den egna radhuslängan i boken Funkis, som är en av de drygt 30 böcker han har hunnit fylla med sina fotografier.
– Paul Hedqvist som ritade husen blev min idol sedan. Men i det skedet frågade jag en granne som var arkitekt vad man ska sikta in sig på om man ska plocka ut en arkitekt.
Just då var Carlo Scarpa namnet på alla svenska arkitekters läppar och 1990 reste Åke och Lena till norra Italien där Scarpas ”få men väldigt genomarbetade projekt” fanns samlade inom en tillräckligt liten yta för att låta sig fotograferas på tio dagar.
– När jag kom tillbaka hade jag kontakt med tidningen Forum (numera Forum AID). De körde 24 sidor med de där bilderna, säger han.
Scarpa-bilderna fick bilda grund i den portfolio som han gick runt med på olika arkitektkontor, där det påpassligt nog fanns ett behov av nya fotografer.
– Det var något slags glapp efter Sune Sundahl, säger Åke E:son Lindman och tecknar en kort svensk arkitekturfotohistoria där enskilda fotografer har dominerat hela epoker.
I den historieskrivningen föregicks Sune Sundahl, som verkade från 1940-80-talet, av CG Rosenberg. Carl Gustaf Rosenberg som han egentligen hette levde mellan 1883 och 1957 och anlitades flitigt av svensk arkitektelit under första halvan av seklet. För den som tittar på CG Rosenbergs bilder är det lätt att känna igen den klarhet och exakthet som även är utgångspunkten i Åke E:son Lindmans arkitekturfotografi.
– När jag gick på Konstfack på 70-talet var det direkt fult att fota arkitektur så. Det mesta fotades med småbildskamera, med människor i fokus och byggnaderna i bakgrunden, säger han.

Hade du någon riktning som du följde när du började fotografera arkitektur?
– Det hade jag, men det var inte Sune Sundahls. Det kan jag tala om för dig, att han var bra när han började men sedan kom det något som jag tycker är det stora misstaget i arkitekturfotografi i Sverige, säger Åke E:son Lindman som pekar ut kameran Hasselblad SWC som den stora skurken i dramat eftersom den saknade förställningsmöjligheter, alltså att man inte kan justera perspektivet genom optiken.
– Mitt intresse låg mer mot CG Rosenberg. Men jag studerade alla bra fotografer inom klassiskt arkitekturfotografi. Mitt ideal är fotografi med teknisk kamera och stort format. Men på den tiden plåtade man dia och svartvitt, säger han och vi börjar diskutera olika teknikskiften.
– När jag började var Sune Sundahls sätt basen för hur man skulle jobba som arkitekturfotograf. Man skulle plåta svartvitt, plus att de skulle ha tre småbildsdia av varje motiv. Om någon tog ut en bild för att visa ett diabildspel skulle det finnas någon kvar. Dessutom skulle du mäta färgtemperaturen och filtrera, sägen han och konstaterar att ”diafilmen var värdelös”.
Åter till Åke E:son Lindmans väg mot den position han har i dag, som Sveriges i särklass mest anlitade arkitekturfotograf:
– Jag sade ju att jag ville bli bäst, utbrister han och påpekar att det är en snäv nisch han har valt.
– I den världen är jag nog rätt mycket exponerad. Men jag har något slags överkapacitet. Jag vill plåta allt. Det är för att jag är så jäkla intresserad. Jag har inte varit nöjd med att vänta på att någon arkitekt eventuellt ringer, utan jag har gjort egna projekt, säger han och förklarar att projekten oftast inte har tillkommit i ett kommersiellt syfte.
Men att de sedan ofta har gått att omsätta i försäljning har så klart inte skadat. Det hör heller inte till ovanligheterna att tidskriftsredaktörer hör av sig direkt till honom för att få uppslag till gemensamma bildreportageidéer.
Dessutom står arkitektkontoren för ungefär hälften av Åke E:son Lindmans uppdrag, vilket leder till ett helt kluster av frågeställningar kring prissättning och upphovsrättliga frågor när bilderna publiceras i allt från tidskrifter till de fototunga böcker som designbokhandlarna bågnar av.
För Åke E:son Lindman är nyckelordet smidighet. Väl medveten om att det är ett känsligt område att ge sig in på verkar han förespråka en generös attityd som betalar sig i längden, hellre än att i varje läge stå där med arvodeshåven.
– ’Du får det här men då tjänar jag något på det.’ Det gäller att vara lite street smart, säger han och konstaterar att han på något sätt har blivit marknadsledande i Sverige även på prissättning och rättigheter.
– Säg att jag gör ett jobb åt arkitekten Gert Wingårdh. I det priset tycker jag att upphovsrätten ingår. Om han vill göra en bok om 50 år så kommer inte jag och säger att nu ska jag ha betalt då, säger han men påpekar att det trots allt gäller hårdare spelregler för de reklamuppdrag som förmedlas genom agenturen Adamsky.
Hur som helst leder resonemanget in oss på frågan om vad som händer när arkitektkontoret skickar vidare bilderna.
– Det är det som är det svåra, säger han och nämner det senaste årets mest uppmärksammade svenska arkitektkontor, Tham & Videgård Hansson.
– Om det är en eller två av mina bilder om dem i internationella tidskrifter betraktar jag det som en ren recensionsrätt. Men om det är flera sidor med många bilder, då ska de betala. Men det där är svårt att efterleva. Då gäller det att vara smidig och inte så ”jag-ska-ha-mina-rättigheter”. För då tappar man sina kunder efter ett tag. De tycker att man är jobbig.
När det gäller själva fotograferandet förklarar Åke E:son Lindman att han är minimalist på det sättet att han oftast har använt en film, en bländare och en kamera.
– Jag ska inte tänka på tekniken när jag plåtar, för det går jävligt fort när jag plåtar. Jag är nog en av världens snabbaste arkitekturfotografer, konstaterar han, med den säkerhet som jag man kan kosta på sig med något som mellan tummen och pekfingret kan räknas till minst hälften av alla betydande arkitekturfotouppdrag i Sverige.

Det du sade tidigare om att du inte gillar att plåta människor, det är ju en vanlig invändning mot arkitekturfoto.
– Jag får ju höra det jämt. Det finns flera skäl till det, säger han och tar upp en kvällsexteriör av det nybyggda konserthuset i Köpenhamn.
– Där är exponeringstiden tio sekunder. Ofta är det liknande exponeringstider inomhus också för att man vill ha så stort skärpedjup som möjligt. Problemet då är att människor försvinner. De blir ingenting på tio sekunder, säger han och påpekar att han visst använder människor, men då oftast i syfte att visa skalan i en byggnad.
Han reser sig upp och hämtar en bild från utrikesdepartementet Brasiliens huvudstad Brasilia, en stad som i princip helt och hållet ritades av Oscar Niemeyer på 1950-talet.
Mitt i en spiraltrappa står en spöklik kvinnosilhuett.
– Det här är en tillfällighet att hon kommer ner, stannar under halva exponeringen och går, säger han och påpekar att ytterligare ett problem med människor i arkitekturfoto är att de helt enkelt hamnar i vägen för arkitekturen.

Hur jobbar du med ljussättning?
– Aldrig. Ingen extern ljussättning utan alltid befintlig. Vad jag menar är att ljus är en del av arkitekturen. Går jag in med en blixt slår jag ut arkitekturen. Det är en viktig del av något slags dokumentärfotografi som jag har haft med mig, att man inte ska ljuga med ljussättning, säger han innan han berättar om hur han faktiskt lagt till ljus själv nyligen.
Men då var det för att simulera en ljussättning som inte hade kommit på plats ännu.
Även retuschen är sparsmakad. Där handlar det mest kontroversiella om att ta bort gröna Exit-skyltar och röda brandvarnare.

Men det är ju också en del av miljön.
– Ja, men där hjälper jag till. På en sådan här vit yta kommer det alltid in en elektriker och sätter upp någon grej mitt i, säger han och pekar upp på en av studioväggarna.
– Sådan pillar vi ofta bort. Jag gör lite försköning, men väldigt lite.
Apropå studion var det ju skannerns välmående som fick mig att ta av skorna. Åke E:son Lindman fotar alltså med film, men mellan oss på bordet ligger en bunt produktblad som skvallrar om andra planer.
– Det är en hel del på gång nu, säger han och låter förstå att det inte alltid är helt okomplicerad att gå över till digital fotografering.
– Jag jobbar ju med Arca-kamera och har ett digitalt bakstycke som kostar 250 000 kronor, som en bil. Men jag använder det aldrig. Man fick en Hasselblad-kamera på köpet med bakstycket, men den går inte att använda, eftersom den inte går att förställa. Jag köpte egentligen ett bakstycke.

Kan du inte ha det på din Arca?
– Jag hade tänkt att jag skulle det. Men det var mycket problem med hur ljuset bryter mot ccd-plattan och sådant där. Ccd-plattan är ju bara så där stor, medan jag jobbar i det dubbla formatet, säger han, måttar med handen och förklarar att bara där börjar problemen med att över huvud taget kunna komponera bilden i sökaren.
– För mig är det otroligt viktigt hur bilderna går ut. Jag gör inga höftskott och fixar i datorn efteråt. Jag beskär i kameran när jag plåtar, slår han fast.
Det sistnämnda är något som blir uppenbart en stund senare, när vi går igenom Åke E:son Lindmans inskannade kontaktkartor från Tham & Videgård Hanssons Kalmar konsthall, som vann Sveriges arkitekters Kasper Salin-pris 2008. Trots att många av bilderna har tagits med storformatskameran hängande ut över trappavsatser har varje motiv fått en, två eller max tre exponeringar. De enda skillnaderna mellan bilderna är ytterst små justeringar i exponeringstid eller utsnitt.
(I höst är Åke E:son Lindman aktuell med en monografi på Arena förlag.)

FAKTARUTA
Åke E:son Lindman x 8
Namn: Lars Åke Edvinsson Lindman
Född: I Stockholm 1953. Uppvuxen i Luleå.
Utbildning: Fotografisk yrkesskola i Luleå. Konstfack.
Utrustning: Arca Swiss F-line, 6x9, har också en 4x5 och en 20x25. Film: Kodak Portra 160 VC. Har även en Nikon D3X, ”den är ganska bra”, med 3 tilt-shift-objektiv: 24, 45 och 85 mm.
Medarbetare: Peter Teigene, Mårten Ryner och hustrun Lena Lindman.
Uppdragsgivare i urval: Arkitekter som Gert Wingårdh och Angel Alba. Bokförlag som Bonniers, Arena, Arkitektur förlag. Tidningar som Wallpaper, Arkitektur, Plaza, Residence.
Förebilder: CG Rosenberg, Julius Schulman, Esra Stoller.
Favoritarkitekter: Carlo Scarpa, Le Corbusier, Paul Hedqvist, Jean Nouvel, Herzog & de Meuron.
Webbplats: www.lindmanphotography.com

Jonas Mattsson
jonas@jonasmattsson.se

......................................
<< Tillbaka till www.jonasmattsson.se
......................................