<< Tillbaka till www.jonasmattsson.se
......................................

TRÄDKRAMAREN
(Publicerad i Proffsfoto #2/2008)

......................................

Den plats där Vincent Skoglund har tillbringat absolut mest tid är skogen. Med avstamp i 90-talets snowboardfoto har han i dag WESC, Adidas och SAS på kundlistan. I bildsviten Lightyears återvänder han dit där allt började.

......................................

Men när vi träffar Vincent Skogkund har han inte varit i skogen på länge. Sommaren har tillbringats i USA där han har plåtat klockor för märket Nixon i en studio i Kalifornien och cyklat sig genom Chicago, Seattle och Washington DC för SAS. Uppdraget var att dokumentera tre av flygbolagets destinationer.
– Jag skulle plåta stan och då är cykel det bästa sättet att ta sig runt, säger Vincent Skoglund som inte ser så stor skillnad mellan att fota städer för SAS och att fånga snowboardåkarnas mest våghalsiga konster på en alptopp.

Från sina rötter i 90-talets snowboardscen har Vincent Skoglund nämligen gjort en lång men samtidigt kort resa, inte minst om man betraktar bildsviten Lightyears, en utställning som visades på Galleri Jonas Kleerup i Stockholm och gjorde succé på konstmässan Art Basel i New York i våras. I vinter reser serien vidare till det unga galleriet Heliumcowboy Artspace i Hamburg.
På bilderna ser vi mörka skogslandskap som genomkorsas av mystiska ljussken. Idén växte fram när Vincent Skoglund bodde i London under första halvan av 00-talet.
– Det var första gången jag bodde i en så stor stad och när jag reste tillbaka upp till Dalarna blev vad jag kände för skogen väldigt starkt. Jag ville ha tillbaka de här magiska känslorna som man har kring skogen och försöka visa det i bilder, säger han på intakt dalmål där vi sitter i hans nuvarande studio mitt i Stockholms kreativa getto, på Kocksgatan på Södermalm.

När Vincent Skoglund ska visa hur bilderna är gjorda rent praktiskt tar han fram en liten kartongbit med en vid första anblicken obegriplig skiss. Men när han bläddrar fram en av Lightyears-bilderna ur en kartong med arbetsprintar börjar man ana hur det hänger ihop. Bilderna är nämligen »målade« med strålkastare under långa nattliga exponeringar.
– De är fotade med 4 × 5-tum på film med en stor teaterstrålkastare och ett elverk. Där kunde man måla fram
landskapet, säger han och pekar på en plats i bilden.
– Här stod min assistent med kommunikationsradio och så testade vi oss fram med polaroider för att få bra exponering i tid. Sedan gjorde vi det här schemat: 30 sekunder här, 45 sekunder där, förklarar han och sambandet mellan strecken och siffrorna på lappen och fotografiet som visar ett vattendrag klarnar.
– Hela bilden tog ungefär tio minuter. Det är som att börja med en svart duk där du målar fram bilden.
Även om Lightyears ställdes ut först i år togs fotografierna redan för fyra år sedan.
– Jag tog bilderna under två månader. Sedan har det varit en process med urval, att printa och skanna dem, få inskanningen bra och sedan retuschera dem. Det är digitala printar som är utställningen, säger Vincent Skoglund och pekar på tio inplastade 100 × 125 centimeter stora glasskivor som står lutade mot en vägg i lokalen.
– Det känns bra att det har gått lite tid eftersom bilderna
känns väldigt personliga. När jag fotade dem hade jag redan tänkt på idén länge, men det tog tid innan jag kom till skott. Jag gillar ju skogarna uppe i Dalarna. Jag är ju därifrån, så det har påverkat mig.

Är det mycket skogsromantik i Dalarna?
– Ja, det är inte så mycket att säga om det. Det är en viktig del av att komma därifrån.

På ett sätt är det nära från snowboardbacken till Lightyears, samtidigt som det är väldigt långt mellan motiven.

– Det finns en ganska bra koppling. Om du fotar snowboard
är du ute hela dagarna. Du pulsar i snö och klättrar i träd för att hitta vinklar. Du lever i naturen hela tiden. Så det ska nog sägas att det är där jag har tillbringat mest tid av allt, säger Vincent Skoglund som har räknat ut att han var på resande fot över 300 dagar om året mellan 1997 och 2001.

Även om snowboardlivet finns som en ständig referens när Vincent Skoglund talar som sitt fotograferande, är det få brädor på de bilder han visar från de senaste årens produktion.
– När jag började var snowboard en subkultur. När det kom på 90-talet var det inte bestämt hur bilderna skulle se ut. Även om det var influerat av skejt- och surffoto så var det varken eller. Ingen visste riktigt vart det skulle ta vägen, säger han och berättar hur snowboardkulturen kombinerade hans tre intressen musik, snowboard och fotografi under tiden på och efter den tvååriga estetiskpraktiska linjen på Lugnetgymnasiet, en skola som ligger precis intill Lugnets skidanläggning i Falun.
Vincent Skoglund tecknar en utveckling som är typisk
för många subkulturer. För snowboardens del var det att
bli accepterad som OS-gren 1998 som får symbolisera steget
från subkultur till etablerad tävlingsidrott.
– I och med att det kom in pengar och blev accepterat
blev det mindre och mindre intressant ur ett fotoperspektiv
också, säger Vincent Skoglund som själv blev alltmer
fokuserad på det som hände vid sidan av pisten.
– Dels landskapen men även personer. Sedan handlar det om att pusha sig själv som fotograf för att fortsätta att upptäcka nya saker.

Även om Vincent Skoglund rör sig bort från snowboardvärlden
kan många av hans uppdrag fortfarande beskrivas som utväxter från samma miljö.
– Verkligen! Så är det ju. Många av dem jag jobbar med är företag som har växt ur det och är på väg in i något annat,
säger han och nämner den aspekt på det tidiga snowboardfotografiet som kanske har betytt mest för hans utveckling som kreativ fotograf.
Den minimala art direction som han och de andra fotograferna fick från snowboardtillverkarna sträckte sig ofta till uppmaningen: »Vi gillar vad du gör. Kör på!«
Den sortens självständighet hade Vincent Skoglund med sig när han för ett par år sedan reste jorden runt för Adidas, i projektet Adicolor, utan att mer än växla ett par ord med uppdragsgivaren. I förlängningen har det arbetssättet också lett till att han själv har agerat art director i kampanjer för till exempel WESC, för övrigt ett typiskt företag som har växt vidare med rötterna kvar i snowboardkulturen.
Också när vi tittar på de bilder som Vincent Skoglund har tagit för SAS veckan innan vi ses känns filosofin från
snowboaruppdragen igen, även om han den här gången hade med sig en art director på cykelturerna genom amerikanska städer.
– När du fotograferar snowboard lär du dig att allt förändras. Du har sol, vind och blåst. Det bygger på att man är redo att ta in det som finns och inte tro att man alltid kan styra saker och ting.

I linje med snowboardkulturens gör det själv-rötter har Vincent Skoglund ingen agentur.
– Nej, de ringer på mobilen och så svarar jag, säger han och skrattar, innan han tillägger att han just har lämnat den agentur som han varit ansluten till en tid.
Till en början hade han inte heller någon portfolio. En
anekdot om Vincent Skoglund handlar om när han träffade den legendariska art directorn Neville Brody, som bland annat formgav tidningen The Face på 80-talet.
– Vi skulle träffa Salomons byrå och Neville Brody hade gjort deras logotyp. Jag hade ingen portfolio men Salomons »team manager« tyckte att jag kunde ta med lite bilder jag tagit ur tidningar. Jag gjorde det och lade in dem en bok. Det var supertaffligt. Jag kom dit och pratade med en massa folk, men så steg det in en kille rummet varpå alla tystnade. »Let me see the portfiolio«, sade han, tog upp den och sade: »This is the worst portfoilo I’ve seen in my life.« Sedan lättade han upp när han såg bilderna, berättar Vincent Skoglund som numera har en väldesignad webbplats där han förutom att presentera sina bilder för en blogg där man kan följa hans olika projekt.
Som ännu ett led i något som börjar likna den amerikanska
myten om »the self made man« har Vincent Skoglund ingen längre utbildning än sitt estetisk-praktiska gymnasium i bagaget. Även den traditionella ingången i fotografyrket som assistent hoppade han över.

Är det något du kan rekommendera?
– Jag tror att det passar vissa. Men om man planerar det är det nog svårt. Jag tror att man bara hamnar där.

Man ska alltså inte planera att inte utbilda sig?
– Jag tror inte det. Jag tänkte på att assistera i början,
men jag kunde också bara fota själv, resa och åka snowboard. Jag sålde inte jättemycket i början, men tillräckligt för att fortsätta.

I dag lägger Vincent Skoglund 70 procent av sin tid på
kommersiella uppdrag, vilket ger 30 procent av tiden till
egna projekt som till exempel Lightyears.
– Det har blivit så att de kommersiella jobben ligger nära mina egna projekt. Jag vill välja de uppdrag som skulle kunna vara mina egna projekt. Det kanske låter dumt, för det vill väl alla fotografer. Adicolor för Adidas och en del grejer för snowboardtillverkaren Burton känns som att de kommer rakt ur en själv. Det är intressant att se vart man är på väg med allt och inte försöka dela upp det så mycket.
Det är väl sådant som var tabu att tänka för kanske 20 år sedan? Då var det antingen konst eller reklam.
– Jag vet. Och jag har tänkt hur mycket som helst på det där. Det jag har kommit fram till är att det väl är bra om det man har runtomkring sig och det man producerar är det man helst vill göra.
Innan vi skiljs åt berättar Vincent Skoglund att han har påbörjat en uppföljare till Lightyears.
– Jag har plåtat en hel del redan, säger han men påpekar att det lär dröja innan vi får se bilderna, lite enligt samma princip som gjorde att Lightyears fick mogna i fyra år.
– Det är bra att låta det ligga ett tag, säger han:
– Tiden är en bra domare.

Vincent Skoglund x 8
Född: 1974.
Hemort: Falun 1974–1997. På resande fot över 300 dagar om året 1997–2001. London 2000–2005. Stockholm 2006–nu.
Utbildning: Estetisk-praktisk linje på Lugnetgymnasiet i Falun.
Karriär: Uppdrag för Salomon, Burton och andra snowboardmärken
sedan 90-talet. Senior Photographer för Onboard Magazine 1999-2004, Method Magazine 2003-2005 och Snowboarder 2002-2006. Adicolor för Adidas 2006. Art direction och foto för WESC 2007–2009.
Utrustning: Phase One P45+-bakstycke med en Hasselblad H2D, Leica M6, Hasselblad 203, Linhof 4 x 5, Canon Eos 5D, Profotoblixtar.
Mål: »Att fortsätta göra det som känns bra. Känner man att man är på hal is får man räta till sig. Då tar riktningen ut sig på något sätt.«
Aktuell med: Lightyears på Helium cowboy Gallery i Hamburg i vår. WESC:s vårkollektion, destinationsbilder för SAS, klockor för Nixon.
Webb: www.vincentskoglund.com

Jonas Mattsson
jonas@jonasmattsson.se

......................................
<< Tillbaka till www.jonasmattsson.se
......................................