Den där Blues:

"Kan jag väcka en enda människa är det värt allt" 



 
- Det är inte konstigt att det kommer fram en massa nya unga artister just nu. Det finns mycket besvikelse och ilska bland ungdomar från förorterna. Hiphop-musiken är bara ett av många sätt att säga "Se mig, hör mig". Och för många har musiken varit ett alternativ till droger och kriminalitet.

"Blues", eller Raymond Peroti som han egentligen heter, är en av flera unga artister som blivit kända i Sverige det senaste året. Hans låtar "Bortom dimhöljet" och "Under ytan" spelas ofta i radio och i musikprogram på tv. Nu har han gett ut sitt första cd-album och börjar bli efterfrågad som scenartist. Allt har gått fort, efter första singeln i höstas.

Vi träffar honom hemma i Hässelby. Den förort till Stockholm, där han är uppvuxen. Och där alla verkar känna igen honom.

- Klart vi vet vem Blues är, säger småkillarna i centrum. Han är bra. Vi vill också bli kända, som han.


 Namn: Raymond Peroti, 24 år. Familj: Mamma. Utbildning: Gymnasium, 3 år. Inkomst: Vet inte än. Om jag får ihop så mycket att jag kan göra något för min moder är jag nöjd. Arbete: Artist. Varit programledare i lokal-tv, för musikprogrammet Bumrush. Praktiserade i musikstudio i Kista, gjorde första demotapen där. Lyssnar på: Gammal soul och blues; Otis Redding, Herman Thomas, Howlin' Wolf, till exempel. Läser: Bibeln. Där hittar jag inspiration och svar på mina frågor. Svensk Hiphop: Bra. Kvalitén har höjts otroligt mycket. Publiken: Grym, härlig. Att möta dem är meningen med allt. Förorten: Trevlig, mysig. Sommaren är bäst, vi har fina badplatser här ute. Bäst: Glädje och harmoni. Sämst: Ignorans. Att inte försöka se sammanhang, inte försöka förstå, inte söka svar. Hoppas på: Att aldrig behöva se tillbaka och ångra det jag gör nu.

ÖPPNA ÖGONEN

Raymond Perotis cd-skiva heter "Samhällstjänst". Musikstilen är "Hiphop". Och namnet på skivan stämmer bra överens med hiphopens tradition att vara samhällskritisk, tycker han.

- Samhällstjänst kan vara ett straff, men ordet betyder också att ta ansvar, göra samhället en tjänst.

- Jag vill få dem som lyssnar på mina texter att tänka efter, inse att vi kan göra något bra av våra liv. Om vi kämpar för det. Öppnar ögonen och vågar se verkligheten. Vägrar ge upp. "Bortom taggtråden, bortom dimhöljet", det är metaforer, omskrivningar, för alla hinder vi sätter upp för oss själva, och som samhället sätter upp.

- Journalisten Bo Holmström har gjort en inledning till min platta. Jag var lycklig över att han ville vara med också, ingen gör samhällskritik så bra som han. Han tar ställning för de svaga. Och det behövs.

- Överhuvudtaget så är Sverige inte där vi borde vara nu, 1999. Det fattas tolerans, och empati för utsatta, trots alla vackra ord om solidaritet och jämlikhet. Rasism och fördomar finns hos alldeles för många människor i högt uppsatta positioner.

- Och världen, ännu värre. Det är sandlådenivå. Det är patetiskt med alla krig. Vuxna människor som beter sig som småbarn. "Du får inte gå över min linje för då slår jag dig", typ.

 

BLI EN HEL MÄNNISKA

- Jag är född i Surinam, i Sydamerika. Där jag bodde, i huvudstaden Paramaribo, finns det minst sexton folkgrupper. Alla är olika. Därför tänkte jag aldrig på min hudfärg innan jag kom till Sverige. Men här går det inte en dag utan att jag får veta att andra tänker på den.

- Ibland blir jag förbannad på mig själv, när jag märker att jag har blivit avtrubbad. Det har blivit vardag för mig att bli inplockad av polisen, bli förhörd, visiterad, höra dom prata om "negrer" i polisradion, bli kallad för allt möjligt. De har en paragraf de kan hänvisa till, som handlar om förberedelse till kriminell handling. Jag har varit med om det så många gånger att det har blivit en del av vardagen. Har de vunnit då, kan jag fråga mig.

- När man ser hur det fungerar, hur svårt det är att ta sig fram för de små, är det helt klart lätt att lockas av destruktiva utvägar. Men jag har valt en annan väg. Jag vill kunna hålla huvudet högt. Och motgångar gör mig bara starkare.

- De enda lagar jag verkligen tror på, de står i bibeln. Om jag inte hade min kristna tro skulle jag skita i det mesta. Och det är helt klart många som vänder sig till religionen idag, för att finna en mening med livet. Många jag känner har konverterat till Islam. De vill sluta strula, sluta supa, sluta med kriminalitet och droger, leva ett bra liv. Det är positivt, så länge de inte isolerar sig.

- Framtiden? Jag vågar inte drömma. Trodde att jag skulle vara gift och ha barn vid 25, men jag ligger verkligen efter i schemat. Har inte ens en flickvän. Målet är väl att bli en hel människa, få ihop bilden av mig själv med den bild andra har av mig. Och så vill jag fortsätta göra musik. Kan jag nå en enda människa med det jag gör, ge någon en aha-upplevelse, väcka folk till att bli medvetna, då är det är värt allt.

Säger Blues. En av de mer lovande hip-hop artister som just nu gör sin debut på den svenska scenen. En ung person som redan har hög integritet och fokus på vad han vill göra med sin musik - att undvika den kommersiella fällan och branschens påtryckningar. Ett klart stjärnämne, på egna villkor, med mycket hjärta och en positiv energi som lyser, inifrån.


Text: Merete Grut
Foto: Johan Tibbelin

(tidigare publicerad i Sesam)



(Sedan texten skrevs har Raymond Peroti gett ut två skivor till. Sin andra cd var han inte så nöjd med. "För kommersiell" har han sagt. Men den senaste, "Den där Blues", är utgiven på hans eget skivbolag, Bumrushing Productions, hösten 2002. Gästartisterna är många och välkända - Timbuk, Spotrunnaz, bröderna Fre, Maria Benhagi, bland andra. "Jag är fett nöjd", säger han i nr 1 2002 av "Gidappa" - svenskt musikmagasin värt att köpa och läsa.)